När man dessutom klämmer iväg en bok på bara en dag så kommer bokskriverierna tätt. Jag blev förvånad själv att jag lyckades läsa Shirley Jacksons roman "The hauntning of Hill House" på så kort tid, men samtidigt lite glad för då kunde jag pricka av punkten "A book you can finish in a day" på min läsutmaning.
Den här boken ligger till grund för en av mina favoritfilmer, "The haunting". Och jag menar den utomordentliga filmen från 1963 och inte den fullkomligt usla remaken från 1999 - den brukar jag låtsas om som att den inte finns och att jag aldrig har sett.
"The haunting" har jag sett 20+ gånger sedan mina tweenår och jag tycker fortfarande att den är så där härligt ruggig. Jag har så klart länge velat läsa boken som filmen är baserad på och ja - den är ruggig den med. Och jag ser hela tiden filmklipp framför mig när jag läser för det här är väldigt väl adapterat. Bara en sak från boken som uteslutits och gjorts om i filmen. Det går ner i minsta detalj så att rader i boken återfinns som repliker i filmen, särskilt gäller det Eleanors tankar.
Doktor Montague forskar i det ockulta och han hoppas på att med hjälp av några inbjudna gäster kunna bevisa att Hill House är ett spökhus. De flesta av kandidaterna droppar av, men till Hill Hose kommer i varje fall den frispråkiga Theodora och den försynta Eleaonor, båda med klärvojanta upplevelser i sitt förflutna. Luke, som är arvtagare till huset, deltar också i upplevelserna.
Ganska snart börjar de märka hur konstigt huset är. Det har konstiga vinklar, vrår och proportioner, är svårt att hitta i och dörrar kan aldrig lämnas öppna för de glider alltid igen. Och på nätterna hörs höga knackningar i väggarna och något verkar försöka ta sig in i rummen. En aning om att det inte rör sig om spöken väcks snart, kanske är det snarare huset i sig som inte är friskt.
Shirley Jackson har gjort sig ett namn inom skräckgenren, och bland annat min favorit Stephen King har nämnt hennes böcker i ett par böcker. Och jag förstår varför hon räknas bland de klassiska skräckförfattarna med endast en av hennes böcker under bältet. För här byggs det långsamt och nästan omärkligt upp en rätt så ruggig stämning. Med ganska enkla medel dessutom. Jag får rysningar av vissa stycken i texten, om jag ska vara ärlig, och då är ändå det här en för mig välbekant berättelse.
Jag gav den 4/5 i betyg. Och filmen är lika bra som boken - kanske en aning bättre. Det ni!
No live organism can continue for long to exist sanely under conditions of absolute reality; even larks and katydids are supposed, by some, to dream. Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood so for eighty years and might stand for eigthy more. Within, walls continued upright, bricks met neatly,floors were firm and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.
 |
| Bildkälla AdLibris |
Ganska snart börjar de märka hur konstigt huset är. Det har konstiga vinklar, vrår och proportioner, är svårt att hitta i och dörrar kan aldrig lämnas öppna för de glider alltid igen. Och på nätterna hörs höga knackningar i väggarna och något verkar försöka ta sig in i rummen. En aning om att det inte rör sig om spöken väcks snart, kanske är det snarare huset i sig som inte är friskt.
Shirley Jackson har gjort sig ett namn inom skräckgenren, och bland annat min favorit Stephen King har nämnt hennes böcker i ett par böcker. Och jag förstår varför hon räknas bland de klassiska skräckförfattarna med endast en av hennes böcker under bältet. För här byggs det långsamt och nästan omärkligt upp en rätt så ruggig stämning. Med ganska enkla medel dessutom. Jag får rysningar av vissa stycken i texten, om jag ska vara ärlig, och då är ändå det här en för mig välbekant berättelse.
Jag gav den 4/5 i betyg. Och filmen är lika bra som boken - kanske en aning bättre. Det ni!
No live organism can continue for long to exist sanely under conditions of absolute reality; even larks and katydids are supposed, by some, to dream. Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood so for eighty years and might stand for eigthy more. Within, walls continued upright, bricks met neatly,floors were firm and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.
