"Joyland"

När Stephen King skriver något som inte är skräck eller fullsmockat med övernaturligheter så brukar det märkas. "Mr Mercedes" till exempel var en deckare helt enkelt.
"Joyland" innehåller ett spöke eller två och en och annan synsk person, men det hamnar så pass mycket i skymundan för Devins berättelse om sommaren efter att han fick sitt hjärta krossat och hans upplevelser på nöjesparken Joyland där han fått jobb.

Bildkälla Goodreads

Devin Jones ser tillbaka på sitt liv och minns sommaren när han arbetade på nöjesparken Joyland och bestämde sig för att stanna kvar ett tag för att komma över sitt brustna hjärta. Han minns vännerna han fick och han minns de han räddade och de han inte kunde rädda. Och han minns spöket efter en flicka som blivit brutalt mördad inne på en av Joylands attraktioner, Horror house.

Jag saknade den där fiskkroks-känslan jag så ofta får med Kings romaner, den där känslan av att man inte kan sluta läsa för att man måste få veta hur det går. Det tog ganska lång tid för mig att läsa den här rätt så korta romanen av den enkla anledningen att jag lade den ifrån mig flera gånger, hittade på annat att göra.
Det är på inga sätt en dålig bok - den är trevligt småputtrig och känns ganska så vardagli i tonen och sättet den berättas på känns typiskt "kingst" men det är något litet som saknas som gjorde att jag inte älskade den här boken.
Mordgåtan med flickan i spökhuset är lite lagom spännande. Jag listade ut ganska snabbt vem mördaren var, men jag var egentligen inte säker förrän det uppdagades.
Annars är det här en ganska vanlig bok om en man som växer upp och försöker gå vidare i sitt liv på ett för honom värdigt sätt efter det att han fått sitt hjärta grundligt krossat av sin mångåriga flickvän. Det känns rart berättat på något sätt. Som att King verkligen tyckt om karaktären Devin och velat göra honom lycklig, trots omständigheterna.

Mitt betyg på den här blev 3/5. För personer som inte förstår Kings storhet utan tror att han bara skriver om skräck och äckel och övernaturligheter, kan den här vara en bra inkörsport. För mig som gillar när han skriver om skräck och äckel och övernaturligheter är det lite för lite av den varan.

I had a car, but on most days that fall of 1973 I walked to Joyland from Mrs. Shoplaw's Beachside Accommodations in the town of Heaven's Bay. It seemed like the right thing to do. The only thing, actually. By early September, Heaven Beach was almost completely deserted, which suited my mood. That fall was the most beautiful of my life. Even forty years later I can say that. And I was never so unhappy, I can say that, too. People think first love is sweet, and never sweeter than when that first bond snaps. You've heard a thousand pop and country songs that prove the point; some fool got his heart broke. Yet that first broken heart is always the most painful, the slowest to mend, and leaves the most visible scar. What's so sweet about that?