måndag 26 oktober 2015

Plejaderna om en ocean vid slutet av en väg

För lite mer än en vecka sedan samlades vi i Plejaderna senast för att avhandla Neil Gaimans bok "Oceanen vid vägens slut". Har sedan dess inväntat ett extra betyg, men nu orkar jag inte vänta längre utan skriver om den här boken i varje fall. Jag har väntat länge nog eftersom jag läste ut den redan i september...

Bildkälla Goodreads
En man återbesöker sin barndoms trakter. På en bänk vid en ankdamm minns han sin barndom, då när gruvarbetaren hittades död och han lärde känna kvinnorna Hempstock som bodde i huset där vägen tog slut. Han minns hur han lärde känna Lettie, som sedan försvann, och han minns fasorna som störde hans barndom och hur han fann den vackraste vänskapen.

Det här är magisk realism, och har man svårt för det så kanske man ska hitta en annan bok att läsa. Själv gillade jag storyn väldigt mycket och en av de saker jag gillade var att de övernaturliga elementen inte förklarades utan bara fick vara där, som om de vore en självklarhet.
Det är en vacker och stundtals otäck berättelse om barnets utsatthet och hur en vänskap kan rädda en. Jag kan inte säga för mycket utan att spoila för det händer saker hela tiden.
Och det är lite där min kritik ligger också. Det händer lite för mycket lite för snabbt och det gör att jag, och någon mer, upplevde boken som lite pladdrig och hetsig. Det hade kanske inte skadat att låta vissa partier i boken få ta mer plats och tid.
Det här med att jag tyckte berättandet kändes stundtals platt skyllde jag först på översättningen, men sedan tänkte jag på när jag läste "Stardust" i vintras och hade samma känsla då. Det verkar alltså som att Neil Gaimans berättarstil inte riktigt tilltalar mig vilket gör mig lite ledsen för det här är en författare som jag verkligen vill tycka om, och så gör jag inte det. Attans!

Betygen blev väldigt spridda den här gången - från 4,5 till 2,7. För en av oss tycker om att ge lite udda betyg... Medelbetyget hamnade på 3,45. Mitt personliga betyg är 3/5. Önskar att framförandet hade matchat storyn, då hade det blivit toppbetyg från mig.

Rummet var varmt men lakanen var svala. Sängen skakade till när någon landade på den, små fötter travade på täcket och en pälsbeklädd varelse tryckte sig mot mitt ansikte och så började kattungen spinna mjukt.
Det fanns fortfarande ett monster hemma hos mig och under ett kort ögonblick som kanske klipps bort från verkligheten hade pappa tryckt ner mig i badet och kanske försökt dränka mig. Jaghade sprungit flera kilometer i mörkret. Jag hade sett pappa kyssa och ta på varelsen som kallade sig Ursula Monkton. Fasan hade inte försvunnit från min själ.
Men det låg en kattunge på min kudde, och den spann rätt in i mitt ansikte och vibrerade mjukt medan den spann, och det gick väldigt fort att somna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.