Februarifavoriter

Alltid lika roligt med skottår och en extra dag att februarifavorita med. Och idag är sportlovet slut också = betydligt färre bråk mellan sportlovslediga barn = februaris största favorit.


Bok/fic: My gawd! Det var inte jättelätt att läsa "Cloud Atlas" av David Mitchell, fick lite flash backs till tiden då jag verkligen började läsa böcker på engelska. Det kändes stapplande och ovant och stundtals som okänd terräng. Men när jag väl var förbi den där spärren så upptäckte jag den underbaraste lilla pärla till bok och jag älskar den. Solklart månadens bästa.
Bästa fic blir svårare. Jag har läst om förra månadens favorit "Pet" av LadyVader bara för att den är så fantastisk och jag inte riktigt kan släppa den, så den får faktiskt bli favorit den här månaden också. Den känns fortfarande.

Film: "Deadpool". Ingen konkurrens alls där. Började skratta redan i förtexterna och ångrar inte för en sekund att den blev månadens biofilm. Annars är de bästa filmerna sådana jag har sett om just för att de är så bra, så de får vara utom tävlan.

Tv-program: "London spy" ligger varmt om hjärtat här. Har tänkt tillbaka mycket på den serien. Sedan lutar det åt att jag kommer se om "Peaky blinders" snart för älskade maken ville visst också se den. Inte mig emot. Särskilt som jag nu hört att säsong tre kommer gå först i oktober! Agony!

Nagellack: Polish alcoholic har släppt en del två av Wolf Pack Trio, och av de jag hunnit prova hittills tycker jag mest om Kitsune.

Frisyr: Blä! Så trött på håret just nu att det bara är vetskapen om att jag kommer ångra mig bittert om jag klipper av det som hindrar mig från att låta någon skicklig människa sätta saxen i det. Drabbas med ojämna mellanrum av en vurm för Molly Ringwalds frisyr i "Breakfast Club" eller "Pretty in pink", men det är det nog bäst att jag låter bli.

Gah! Så snyggt! Don't do it!

Kläder: Plagg jag vill ha mer av just nu - tröjor med tumhål. Ibland får jag fixa idéer.

Upptäckt: Snödropparna och vintergäcken börjar titta upp i trädgården. 

Extra speciell rolighet: Plejadträffarna omnämns alltid på den här punkten. Sedan tycker jag att det var väldigt roligt att Alicia Vikander vann en Oscar igår. Och att Leo äntligen fick en gyllene gubbe han med. Men allra gladast blev jag faktiskt över att Sam Smith fick ta emot en statyett för Spectre-låten "Writing's on the wall". Måste vara Bondfantasten i mig.

Mitt favoritinlägg: Jag har fått gå tillbaka ibland och kika på min "Måndagsmotivation del 2/?" because of reasons, så vi kör på den. Annars tycker jag mest att jag skrivit Dagens och om böcker och tv, men det är roligt det med och till stor del det jag gillar bäst att skriva om. Så då får det väl bli så.

"I varje ångetag"

Två saker jag känner är viktiga att nämna innan jag skriver om vad jag tyckte om novellsamlingen "I varje ångetag":

1. Noveller är inte mina favoriter när det kommer till saker att läsa. De är ofta för korta för min smak och lämnar mig inte så sällan med en känsla av att något fattas.
2. Steampunk är inte min grej.

Bildkälla Goodreads

Jag tycker att den här novellsamlingen var supertråkig. 14 noveller av inte kul. Det blir aningen tröttsamt med alla dessa korsetter, luftskepp och ångdrivna maskiner, redan efter de första novellerna. Och tyvärr får just de där steampunk-detaljerna ta upp så mycket av orden att jag bara sitter och suckar djupt över dessa ständiga upprepningar.
Jo - jag förstår att det är superstort med luftskepp, ångdrivna maskiner och viktoriansk klädsel i steampunk - men måste det nämnas hela tiden i varenda novell? Kan man inte som författare ta för givet att läsaren känner till det och låta det få bara vara och hända?

Sedan tycker jag inte att novellerna i sig var något vidare värst att hänga i granen heller. Vissa kunde inledningsvis bjuda på en känsla av att nu! nu händer det något! Men nej, det slutar liksom i platt fall och pannkaka ganska genomgående. Jag satt och hoppades att jag åtminstone skulle tycka om den novell som är skriven av en person jag kallar för en BFF, och ja - det är därför jag äger boken - men tyvärr gjorde jag inte det. Den lider kanske av att vara den sista i samlingen och jag hade tröttnat rejält när jag kom till den. Då har jag ändå inte suttit och plöjt "I varje ångetag" utan läst en novell om dagen de senaste två veckorna, så att jag inte skulle tröttna totalt på konceptet. Det gjorde jag ändå alltså.

Mitt betyg blir så klart lågt, 1/5. Enstaka glimtar av någorlunda bra hjälpte inte upp den här.
Men! Om man gillar noveller och om man gillar steampunk så kan den säkert vara underhållande. Nu gör ju inte jag det...

I am the moon that reflects the sun-Dagens

Låt: "The light" med Adam Lambert.
Outfit: Jeans, blus och tröja från HM.
Smink: CC creme från Luméne, ögonbrynsskugga och läppstift från Clinique, blusher från So Susan, ögonskugga och ögonpenna från HM, mascara från IsaDora.
Nagellack: Blueberry cobbler från HM Beauty.
Frisyr: Tofs.
Doft: James Bond 007 for women.
Smycke: Pärlörhängen och diverse ringar.
Klocka: Tissot PR 100.
Frukost: Te, äggröra med sriracha, bacon.
Fika: Kaffe och bondkaka.
Middag: Hamburgare med lökringar.
Pryl: Putsduk till glasögonen.
Träning: Inte direkt.
Kvällsnöje: Det lutar åt en omtittning av "Inception". Yay!
Att tillägga: Näää. Jag känner mig rätt så nöjd så här.

Sett på TV: Political animals

Som vanligt förekommer det spoilers när jag skriver om TV.

En miniserie jag gärna hade sett en fortsättning på. Eller en serie som tyvärr blev nedlagd? Beroende på var man tittar klassas "Political animals" som en serie eller en minidito, men med tanke på att Sigourney Weavers röst i inledningen till det sjätte och sista avsnittet säger "This season on..." så misstänker jag att man i varje fall hoppats på en fortsättning. Som då tyvärr uteblev. Attans.

Att jag valt att se "Political animals" just nu, fyra år efter att den visades, beror förstås på att jag är väldigt intresserad av amerikansk politik och det här känns högaktuellt just nu med tanke på det stundande presidentvalet i USA. Eller att jag bara ville titta lite på Sebastian Stan. Något av de två alternativen. Eller båda. Your guess.

Bildkälla Fanpop!
Carla Gugino, Ciarán Hinds, Sigourney Weaver, Ellen Burstyn, James Wolk, Brittany Ishibashi, Sebastian Stan.

Det är svårt att inte se likheter mellan Sigourney Weavers huvudroll Elaine Barrish och Hillary Clinton. Båda är hustrur åt före detta presidenter som haft svårt att hålla gylfen stängd, även om Elaine till sist valde att skilja sig. Båda har försökt bli valda till president och blivit utslagna i primärvalen och i stället fått höga positioner i Vita Huset när deras motståndare vunnit valet. Båda är demokrater.
"Political animals" handlar så klart mycket om politik och ränkspel i Vita Huset, men också väldigt mycket om det privata livet och hur skört det kan vara.
Elaines tvillingsöner Douglas och TJ har vuxit upp i rampljuset och det har drabbat dem på olika sätt. Douglas arbetar för sin mamma och är förlovad med den vackra Anne, under hans yta lider han dock av dåligt självförtroende och har svårt att säga nej. TJ är öppet homosexuell och har drabbats hårt av pressens intrång i hans privatliv. Han har drogproblem och lider av ett brustet hjärta.
Med i kompotten finns även den politiske reportern Susan Berg. Hon skapade sin karriär med att skriva ganska elaka krönikor om Elaine och har i seriens början, genom en viss mån av utpressning, lyckats få ett scoop om att följa Elaine Barrish under en tid. Vad som startar som ganska öppen fiendeskap dem emellan utvecklas dock till ömsesidig förståelse och en skör vänskap.

Vi får alltså följa Elaine Barrish i hennes arbete, men även i tillbakablickar se vad som leder henne till vissa beslut. Serien slutar med ett gäng obesvarade frågor, främst om Elaines fortsatta karriär, men det slutade inte så frustrerande att man bör undvika att se "Political animals" för den sakens skull. Det är en intressant serie om amerikansk politik, om spelet bakom kulisserna, om svårigheter man drabbas av i yrkeslivet som kvinna - oavsett vilken position man har.

Kan jag rekommendera "Political animals"? Ja, självklart. Skådespeleriet är utmärkt, manuset välskrivet och karaktärerna känns levande och alldeles lagom förtjusande. Man drabbas snudd på av en dokumentär känsla emellanåt. Det är sådant som utgör skillnaden på utmärkt TV och blaha blaha.

"A hero at the end of the world"

"A hero at the end of the world" av Erin Claiborne är en sådan där bok jag haft på önskelistan länge innan jag äntligen kom mig för att skaffa den och läsa den. Den är en YA-bok, alltså Young Adult, och tänkt för en yngre publik, men vet ni vad - jag älskar YA.
Det är dock en aning av fan fiction-varning på den här boken, mina tankar drogs mer än en gång till Harry Potter och jag är inte den enda som känt så av omdömen jag har läst att döma. Jag vet inte om "A hero at the end of the world" startade sitt liv som en fan fic, men jag misstänker det.

Bildkälla Goodreads

Enligt profetian är det Ewan Maos öde att döda den ondskefulle tyrannen Duff Slan. Dagen då slaget ska ske är det dock Ewans bäste vän, Oliver Abrams, som utför dådet och befriar Storbritannien från Duff Slan, och Ewan ser hela sin framtid rasa.
Fem år senare har Oliver det jobb han och Ewan drömde om, som utredare av Allvarliga Magiska Brott. Ewan är lågavlönad barista på ett sunkigt kafé och de förut så såta vännerna har inte pratat med varandra sedan Den Där Dagen.
När Archie av en slump besöker kaféet och känner igen Ewan börjar en kedja av händelser som inte bara för Ewan och Oliver samman igen, det blir även en kamp om att rädda hela världen.

Det är lite så här - tänk om det i sista stund hade blivit Ron som dödade Voldemort och inte Harry. Och Harry då hade blivit deprimerad och bitter och sett hela sin framtid rasa medan Ron fick allt det som de båda drömt om. Fem år senare träffar Harry Draco och råkar bli Dödsätare, dessutom tycker han att Draco är himla snygg.
Ungefär så är alltså handlingen i "A hero at the end of the world". Förutom det att hela världen är magisk i den här berättelsen, och drakar finns på zoo. Och man är inte Dödsätare utan ägnar sig åt en okänd magi som kallas Zaubernegativum. Vissa saker känns nya men andra känns väldigt invanda, om man liksom jag har läst och sett Harry Potter förut. Inte plagierat, men väldigt inspirerat.

Vissa delar av den här boken känns lite tråkigt och repetitiv men på det stora hela var det ganska underhållande läsning. Det finns vissa tjusningar, helt enkelt. Språket är enkelt men som vanligt ska vissa magiska termer krånglas till och vara i stort sett omöjliga att förstå sig på. Det förekommer även en hel del nordisk mytologi i den här boken, det pratas om Heimdal, nornorna och Valhalla - bland annat. Om jag inte fattat hela saken dunderfel så är den gamla asatron den tro som utövas i just den här magiska världen.
En annan kul sak är att Ewan faktiskt tillåts vara homosexuell. Inte för att det är värst mycket lovey dovey över huvudtaget i boken, men det talas om Ewans läggning på ett väldigt självklart och "osvårt" sätt som faktiskt känns en aning befriande. Annars är det ofta så ångestladdat och svårt att komma ut i många böcker, om det inte redan är en väsentlig del av handlingen, men här bara är det. Det förekommer väl en gång att Ewan undrande frågar om en person är homofobisk för "du verkar inte vara sådan". Och det - att det är homofobin som är avvikande och inte homosexualiteten - en liten applåd för den attityiden.

Jag hade hoppats på att jag skulle älska den här boken, men det var något som gjorde att den bara fick medelbetyget 3/5 av mig. En liten känsla av glättighet och meh. Jag är ju inte ledsen över att jag har läst den, men jag hade hoppats på något lite mer. Mer hjärta och känsla kanske, mindre hopp mellan olika världar och mer av kärnhandlingen.
Det hade gått att bara göra en spännande resa i Ewans och Olivers inre efter Duffs död, deras förlorade vänskap och hur de åter hittar varandra. Jag hade nästan hellre sett en bok om de där saknade fem åren och fått se resan från svek och bitterhet till försoning. För som det är just nu så känns motiven rätt så oklara, från både Ewans och Olivers håll - men framför allt kanske från Olivers. Han lämnar en förklaring, men jag är tveksam till att jag tror så värst på den.

Five years later, Ewan Mao sort of, kind of became evil. And then he helped destroy the universe, which was even more embarrassing.
It didn't begin with a bang. It began with a slight annoyance.
On the morning that would be the first of the last days of the universe, Ewan was at work. He was one of three employees of Eine Kaffee, a coffee shop that made Viennese-style drinks without any magic whatsoever. Artisanal coffee, his manager, Sara, called it. He didn't drink coffee himself, so he was never sure if it was better or worse made by hand. Considering that fact that they often went days without seeing any customers at all, Ewan guessed it was worse.

Årets första Plejadträff

Igår hände det så äntligen, Plejaderna inledde sitt år 2016 med årets första träff. Lite vabruari, lite flytt och lite Plejad-paus hade decimerat antalet medlemmar, som verkligen tittade på varandra, till fyra stycken, men jag fick in betyg från alla utom hon som valt att pausa bokcirkeln ett tag. Så  det tar sig - som mordbrännaren sa. Till den här gången hade jag inte läst boken, fastän jag klagade på just den dåliga läsnärvaron hos deltagarna i förra Plejadinlägget, men jag anser att jag hade giltigt skäl att låta bli eftersom jag redan hade läst den valda boken minst tre gånger och jag ville absolut inte läsa om den. För så himla bra tycker jag inte att "Den oändliga historien" av Michael Ende är.

Bildkälla Goodreads

Bastian flyr en dag in i ett antikvariat för att komma undan sina plågoandar. Där hittar han en bok, "Den oändliga historien", som han gärna vill läsa. En historia som fortsätter i all oändlighet måste vara den bästa historien för en bokmal. Alltså tar han boken och gömmer sig på skolans vind för att läsa den.
Snart är han så uppslukad av landet Fantásien och hjälten Atrejus äventyr att gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut.

Vi kan väl börja med att vi alla är ganska rörande överens om att huvudpersonen Bastian är en riktig liten skitunge. Ingen vi hade värst mycket sympatier för alls faktiskt. I mitt fall är det så att jag till och med föredrar boken innan Bastian kommer till Fantásien och dummar sig. Jag fick inte direkt medhåll där, många föredrar bokens senare hälft för att Bastian utvecklas i den. Till det sämre förvisso, men han blir kanske intressantare och det är ju trots allt en spännande inre resa han genomför mellan bokens pärmar.
En stor anledning till att jag inte ville läsa den boken en gång ligger inte alls hos handlingen, för den är helt okej, utan hos att jag tycker den är dåligt skriven. Det kan förvisso vara något som är förlorat i översättningen, men jag tyckte samma när jag läste "Momo" förra året, av samma författare, så det ju helt enkelt vara så att jag inte alls tilltalas av Endes berättarstil. Det känns grammatiskt fel på något sätt, och lite platt och tråkigt berättat. Och varför så tillkrånglade namn? En av läsarna började hoppa över namn för att de var så överdrivet tillkrånglade.
En annan sak som störde var planteringen av att den här historien skulle kunna berättas i all oändlighet, som titeln antyder. Många små sidoberättelser avslutas med frasen "men det är en annan historia som får berättas en annan gång". Det blev lite tjatigt efter ett tag, kan vi väl säga. Det känns som att boken lider av en klar brist av kill your darlings. Att förtydliga bokens oändlighetsmöjligheter behöver inte göras riktigt så många gånger...

Vi ska försöka titta på det här med genus i de böcker vi läser, har vi bestämt sedan sist, och det blir ju spännande i en bok som innehåller ungefär tre kvinnliga karaktärer. En av dessa är Barnkejsarinnan och om henne kan man säga en hel del. Till att börja med sitter hon i Elfenbenstornet. Och hon måste räddas av en manlig hjälte för att inte hela Fantásien ska gå under. Hon verkar dock inte vara särskilt berörd av sitt rikes vara eller icke vara. Hon var som en grym gud, eller en envåldshärskarinna som mest bryr sig om sig själv.
Övriga kvinnliga karaktärer framställs inte heller de i någon värst gynnsam dager. Bastians mamma är till och med död. Lite undrar vi vad Michael Ende själv hade för relation till sin mamma och kvinnor i sin närhet, för kvinnor och flickor är kraftigt underrepresenterade inte bara i "Den oändliga historien" utan även i andra böcker han har skrivit.

Det var ändå en uppskattad bok. Fantasy är trevligt att läsa, och det är roligt att återknyta till en barndomsbok som vuxen och hitta andra bottnar i den. Betygen rörde sig på hela skalan från 1,5 till 3,5 och medelbetyget blev 2,9. Mitt betyg var 3 sist jag läste "Den oändliga historien", och jag valde att behålla det.

Säsongssammanfattning: Sleepy Hollow, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Säsong 2 har fler avsnitt än säsong 1 och jag har dragits med en envis och elak huvudvärk flera dagar som hindrat mig i mitt säsongsplöjande. Men nu är det gjort - säsong 2 av "Sleepy Hollow" under bältet. Yay för mej!

Bildkälla Pure fandom

Favoritavsnitt: 2x01 "This is war" Upplösningen på cliffhangern som avslutade säsong 1.
2x09 "The akeda" Lojaliteter testas i striden mot ondskan.
2x17 "Awakening" Ichabod och Abbie försöker stoppa uppväckandet av en häx-coven.
2x18 "Tempus fugit" Abbie har färdats tillbaka i tiden av Katrinas trollformel. Hon måste övertyga dåtidens Ichabod att hjälpa henne stoppa Katrina och ställa tidslinjen till rätta.

Favoritkaraktär: Ichabod. Så väldigt tätt följd av Abbie att det inte går att få in ett frimärke emellan dem.

Favoritpar:  När man i sista avsnittet tänker "så var vi av med den" om Ichabods fru, så inte är det Ichabod och Katrina i varje fall. Säger fortfarande vänskapen mellan Abbie och Ichabod som jag hoppas innerligt får fortsätta vara just en vänskap.

Bäst i säsongen: Jag roas fortfarande kungligt av Ichabods reaktioner på dagens samhälle, men jag tycker han anpassar sig riktigt bra. Förutom när det gäller kläderna då.

Värst i säsongen: Det kan bli lite väl rello ibland...

Övriga kommentarer: Eftersom säsong tre av "Sleepy Hollow" går just nu i USA, så behöver jag bara titta ikapp mig. Och med tanke på att jag är lite småkär i den här serien så är ju det bra att den inte har lagts ner.
Fast man ska kanske inte ropa hej än - många serier får besked om sitt vara eller icke vara i maj, och jag har förstått det som att det svajar lite för "Sleepy Hollow". Vore ju synd. Särskilt när tråkserier som "Supernatural" redan förnyats för säsong 12... *gäspar stort*

FredagsFilmen: Fury

Vill ni se en skitig och hemsk och otäck film om andra världskriget i dess slutskede? I så fall kan jag rekommendera mitt FredagsFilmsval denna vecka - "Fury". Den här filmen gjorde det riktigt ont att titta på.

Bildkälla CAPC

April 1945. De allierade tar sig djupare in i det tyskockuperade Europa. Wardaddy är befälhavare över en Sherman-stridsvagn och med sin besättning om fem man, varav en fullkomlig nykomling, ger han sig ut på ett uppdrag djupt in bakom nazisternas fiendelinjer.

"Invasion i New York"

För en herrans massa år sedan, 40 eller så, lånade min svärfar ut en bok till en av sina kompisar. Förra året fick han tillbaka den. Så kan det gå om man tappar kontakten med varandra. Eftersom han hade varit utan boken så länge tyckte älskade maken och jag att han kunde få vara utan den ett tag till och lånade den av honom. Han kan få tillbaka den när som helst, för nu har vi läst den båda två.
Vilken bok det är? "Invasion i New York" av Leonard Wibberly, eller "The mouse that roared" som den heter i original - en mycket bättre titel om ni frågar mig eftersom de var i New York en bråkdel av boken.

I norra Alpernas utlöpare finns det lilla självständiga hertigdömet Grand Fenwick, ett land som klarat av att behålla sin självständighet i över 600 år, mycket tack vare framställningen av det berömda vinet Pinot Grand Fenwick. Landet befinner sig dock i ekonomisk kris och skulle behöva hjälp utifrån. Idén föds då att förklara krig mot USA, förlora kriget och få ekonomisk ersättning från USA för att bygga upp landet igen. En utmärkt plan med bara en brist - för vad händer om det lilla landet verkligen vinner kriget?

"Invasion i New York" är en satirisk bok. En Davids kamp mot Goliat och en kommentar om världspolitiken och ländernas kapprustning/nedrustning som kan kännas aktuell än idag. Tyvärr är det dock toppat med en lite putslustig känsla. Språket känns glättigt, men det kan ju vara en översättningssak.
Det märks att det här är menat att vara en rolig bok, men jag drar inte ens på smilbanden åt den. Det är en absurditet som jag inte gillar alls, och jag kan riktigt höra de pålagda studioskratten och ljudeffekterna av att någon halkar på ett bananskal.
På samma gång som vissa element i den här boken känns mitt i prick även i dagens politiska välde, där ett fåtal länder har all ekonomisk och politisk makt över resten av världen och dess invånare, så känns den också hopplöst förlegad. Den är misogynistisk så jag stundtals ser i kors, och genomsyras av en känsla av "gubbjävel" mest hela tiden. Om det tycker jag inte och det drog även ner mitt betyg. När jag läste ett stycke som jag särskilt hakat upp mig på för älskade maken så undrade han om det inte bara var en satirisk kommentar det med, men jag anser att det var en produkt av den tidsålder boken skrevs i och om det var en satirisk kommentar så var det en som gjorde sig lustig över kvinnokampen, inte tvärtom. Älskade maken håller med mig.
Mitt betyg blev 2/5 och jag råkar veta att älskade maken gav samma betyg för vi är kompisar på Goodreads och jag såg det.
Kul att ha läst, men inte så mycket mer.

Boken blev film 1959. Filmen fick heta "Musen som röt". Peter Sellers har de tre bärande rollerna - även den som hertiginnan Gloriana XII...

Det finns fruktan och misstänksamhet överallt. Kommunisterna är i kraft av själva sin politiska filosofis natur rädda för kapitalisterna. Kapitalisterna ser i kommunismen förstörelsen av deras livsform. Asiaterna, som har exploaterats i århundraden, hyser misstro mot européerna. Européerna, som oroas av den väldiga folkökningen i Asien och av nationalismen och industrialiseringen i Indien och Kina, fruktar asiaterna. Det finns inget förtroende någonstans, och den enda säkerheten för ett land ligger i att ha vapen med sån fruktansvärd förstörelsekraft att ingen vågar angripa det.
- Och var hör de små nationerna hän i allt det där? frågade Pierce lugnt.
Doktor Kokintz ryckte på axlarna. - Jag vet inte, sa han.

Sett på tv: London spy

Jag hoppas att ni inte har missat "London spy". Sista avsnittet visades på svensk tv igår och bjöd inte bara på berättelsens upplösning, utan visade ännu en gång varför Ben Whishaw är en sabla fantastisk skådespelare. Jodå, han är min lille älskling och gulleplutt. Jag är sjukt imponerad av honom.
Han har på ett finstämt sätt burit upp den här serien, om fem timslånga avsnitt, med sitt porträtt av den inte genomsympatiske Danny.

Bildkälla Huffington Post

Av en slump träffas Danny och Alex. Danny har en trasslig bakgrund och har ofta vänt sig till sex, droger och sprit för att döva ångesten inom sig. Alex är en pedantiskt och väldigt smart bankman. De blir förälskade och efter många månader tillsammans bestämmer de sig för att jo - det här är den stora kärleken. Då försvinner Alex.
I Alex lägenhet hittar Danny ett dolt rum fyllt med bdsm-utrustning - och Alex döda kropp. Det visar sig att Alex har dolt många saker för Danny. För Danny börjar nu en kamp för att få veta varför Alex dog, och komma till rätta med sina känslor för honom.

A+ can recommend. Tempot i "London spy" är långsamt. Det här är inte ett actionfyllt spiondrama, utan en berättelse om den lilla människans kamp mot "dem". Om kärlek och stark vänskap. om dolda motiv. Och kanske framför allt om en mycket ensam mans kamp för att hitta någon som bryr sig om honom. En kamp för att se igenom de lögner han omges av.

Alla hjärtans dag-Dagens

Låt: Har inte lyssnat på något alls idag. Så... ingen?
Outfit: Leggins och huvtröja från HM, tröja från Monki.
Smink: Inget.
Nagellack: Bordeaux från HM Beauty.
Frisyr: Utsläppt.
Doft: Woodsmoke and vanilla från Firebird.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Tissot PR 100.
Frukost: Te, surdegsbrödsmacka med ost.
Fika: Kaffe och hjärtformat godis.
Middag: Pasta carbonara.
Pryl: Biobiljett.
Träning: Av skrattmusklerna.
Kvällsnöje: Sista avsnittet av "London spy".
Att tillägga: Firade alla hjärtans dag med att gå på bio med älskade maken. Vi såg "Deadpool" och jag är mycket nöjd med det filmvalet. Jag minns inte när jag skrattade så här mycket på bio senast. Även om skrattet fastnade i halsen ett par gånger. Jag fick vad jag ville ha - skratt och action i en salig röra.

"Cloud Atlas"

Jag tror "Cloud Atlas" av David Mitchell kommer bli den bok jag utnämner som 2016 års bästa bok. Det gick inte fort att läsa den, antagligen på grund av vissa språkliga hinder och på grund av att jag ibland behövde lägga den ifrån mig en dag eller två och bara smälta den. Precis på samma sätt som jag behövt några dagar på mig att smälta hela boken innan jag kunnat förmå mig att skriva det här inlägget.
Det här var inte bara en läsupplevelse på grund av att det var en bra berättelse, eller sex bra berättelser, utan på grund av att jag på riktigt upplevde den. Den kändes i hela kroppen. Och ja - jag har gråtit mig igenom flera partier i "Cloud Atlas" och när boken var utläst kändes det väldigt tomt och väldigt sorgligt. Jag behövde en stund att bara sitta och titta ut genom fönstret och låta tårarna få rinna. En sådan där bok att sakna när den är utläst. Så ja - den kommer bli omläst.

Bildkälla Goodreads

"Cloud Atlas" är sex olika berättelser som utspelar sig i olika miljöer, olika tidsåldrar och med olika huvudpersoner och infallsvinklar. Ändå påverkar de olika berättelserna varandra, ibland på små och nästan omärkliga sätt.
Vi börjar på 1800-talet där vi i dagboksform får följa advokaten Adam Ewing på en resa över Stilla havet som ska komma att påverka resten av hans liv. Hans bok ska sedan läsas på slottet Zedelghem där kompositören Robert Frobisher 1931 skriver brev till sin vän, och älskare, Rufus Sixsmith. Sixsmith återkommer sedan i Luisa Reys berättlse från 1970-talet där hon utsätts för livsfara och stora påtryckningar när hon försöker skriva ett reportage om faran hos kärnkraftverket på Swanekkee Island. Manuset från hennes berättlse hamnar hos förläggaren Timothy Cavendish som blivit inlurad på ålderdomshem av sin bror som är arg på honom. Av hans äventyr på hemmet blev det film som senare ses av fabrikatet Sonmi -451, en klon/slav som skapats för att tjäna de organiska människorna. Hon lämnar dock den restaurang där hon jobbar och lyckas skaffa sig egen kunskap och hamnar senare hos en motståndsrörelse som vill ha henne som talesperson och ansikte utåt. Hennes uttalanden blir på så sätt grunden till en religion som utövas av Zachry och hans medmänniskor på Hawaii, någon gång i en avlägsen framtid - efter det att mänskligheten nästan förgjort sig själv.

Alla berättelserna utom den om Zachry är uppdelad i två delar, och de är skrivna på vitt skilda sätt. Vissa avdelningar var det som att jag var tvungen att lära mig läsa på engelska på nytt för att de var så annorlunda skrivna mot vad jag är van vid. Jag är van vid att läsa på engelska, och gör det ofta, men här var det stundtals lite besvärligt. Boken finns tyvärr inte översatt till svenska.
De delar som utspelas i min dåtid innehåller gammaldags ord som jag kunde behöva fundera lite kring, samtidigt som David Mitchell i de två berättelser som utspelar sig längst in i framtiden har hittat på ett eget språk med egna ord i vissa fall. Vissa ord stavas precis som de uttalas till exempel, och engelska är ju inte i vanliga fall ett språk som är lättstavat precis. Eller att han valt att kalla bilar för fords, kaffe för starbuck och foton för kodak - märket har fått ersätta ordet. Viss omställning av hjärnan krävdes alltså.
Min gissning är att det var därför det tog ett tag för mig att komma igenom första halvan av boken, hur vackert jag än tyckte att språket var. Jag behövde tänka efter en hel del. När jag väl vant mig och lärt mig mönstret gick det dock i en rasande fart att läsa ut boken.

Det är inte en helt igenom lättsmält berättelse om öden som vävs samman, reinkarnation, människans kamp för överlevnad och rättvisa och kärlek. Samtidigt är det här en kommentar om vår samtid och dagens samhälle, om man orkar gå in och analysera texten lite närmare.
Vissa berättelser tycker jag mer om än andra, men alla är lika vackert och kärleksfullt berättade. Mitt betyg på boken blev självklart 5/5 - jag har till och med ritat en liten sol kring betyget i min läsdagbok och det gör jag bara på böcker som känns extra mycket i hjärtat.

"Cloud Atlas" finns som film också - en film jag redan har sett flera gånger och som jag verkligen älskar och som jag varmt rekommenderar. Boken och filmen skiljer sig åt ganska mycket, även om de flesta kärnelementen från boken finns bevarade i filmen. I vanliga fall brukar boken vara bättre än filmen, men jag känner inte riktigt så i det här fallet. Jag tycker båda är bäst helt enkelt. Läs boken och se filmen, skulle vara min rekommendation.

An Orison of Sonmi -451

But... how could they survive without franchises and gallerias? What did they eat? Drink? How about electricity? Entertainment? How could a micro-society function without enforcers and hierarchy?
Their food came from the forest and garden; water from the cataract. Scavenge-trips to landfills yielded plastics and metals for tools. Their 'school' sony was powered by a water-turbine. Solar nitelamps recharged during daylite hours. Their entertainment was themselves; consumers cannot xist without 3D and AdV, but humans used to and still can. Enforcement? I am sure problems arose, but the colonists treasured their independence and were resolved to protect it from slackers within and xploiters without.

Förresten - om ni finns på Goodread kanske ni vill bli kompisar där? I så fall finns jag här.

FredagsFilmen: Deadpool

Kvällens premiärfilm är också en film jag planerar att Alla Hjärtans-dejta min älskade make med. En superhjältefilm med en annan typ av superhjälte - "Deadpool". På ett litet ungefär fnissar jag på mig när jag ser trailers och snuttar från den här filmen, så det ska bli spännande att se om den överlever mina förväntningar. Vad jag förväntar mig? Skratt och action i en salig röra.

Bildkälla Fox movies

Wade Wilson är en före detta soldat som drabbats av cancer. En man säger sig kunna bota honom men istället utsätts Wade för ett otillåtet experiment som ger honom accelererade läkningskrafter. I sitt nya tillstånd tar han sig namnet Deadpool och bestämmer sig för att hämnas på mannen som nästan förstörde hans liv.

Ugnsbakad blomkål

Alltså seriöst - jag älskar blomkål. Har alltid gjort och kommer troligen alltid göra. Jag gillar den kokt, jag gillar den rå, jag gillar den i soppa, jag gillar den till pasta - jag vill äta blomkål helt enkelt. Så det var ju trist och tråkigt att jag blev superkär i en människa som säger sig hata blomkål, för då blir det inte mycket blomkål ätet, kan vi ju säga. 

Men nu har jag avslöjat honom! Det visar sig nämligen att hans avsky inte direkt gäller smaken som så, utan matminnen från sönderkokt blomkål han åt/tvingades äta som barn. Men om man ugnsbakar den... Då kan han till och med ta med sig resterna som lunchlåda till jobbet. Och ugnsbakad blomkål kan man variera ungefär hur mycket som helst.

Det är ju lite knasigt att jag inte direkt minns exakt hur jag gjorde den här varianten av ugnsbakad blomkål, nu när jag tänkte skriva om just det. Jag utgick från ett recept jag hittade på avsomnade bloggen Vilken cirkus, på ugnsrostad blomkål med honung och senap. Vi skulle dock äta teriyakilax till middag den dagen jag slabbade ihop det här i köket, och jag ville ha en lite mer asiatisk touch för att komplettera middagen, så jag improviserade. Man får det - improvisera i köket. Och jag gjorde på ett ungefär såhär:

Ugnsbakad blomkål med honung och sesam

1 blomkålshuvud
2 msk honung
1 tsk sesamolja
en skvätt japansk soja
1 msk sweet chili, eller mer om man gillar starkare mat
1-2 msk sesamfrön
ca 1 dl pankoströbröd

Skär blomkålen i buketter, storleken på buketterna kommer avgöra tiden i ugnen senare. Spara stocken och bladen, skär i mindre bitar och spara i kyl eller frys - blir utmärkt bas i en blomkålssoppa en annan dag.
Blanda en "sås" av honung, sesamolja, soja, sweet chili och sesamfrön. Jag kom på i efterhand att det hade varit gott med både vitlök och ingefära här... Lägg ner blomkålen och blanda så att alla buketterna täcks av såsen, häll över allt på bakplåtspapper på en ugnsplåt. Strö över ströbröd och blanda det en gång till. Vårt ströbröd är hemgjort av bröd som blivit lite för torrt som vi låtit torka helt och sedan rivit - panko är det närmaste och bästa alternativet i butik.
Baka blomkålen i ugn, 225 grader, tills de blir mjuka och får fin färg. Mina små buketter tog ungefär 20 minuter på sig. Man kan behöva täcka med folie om man tycker blomkålen är lite väl färgglad innan den blivit mjuk.

Servera som tillbehör till någon annan rätt, eller ät ensam som huvudrätt tillsammans med en god sallad kanske. Eller med en fiffig sås, med grönsaker till och inrullat i valfri typ av tunnbröd.

Säsongssammanfattning: Peaky blinders, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Har du inte sett "Peaky blinders" än så se till att göra det. Hittills i två säsonger på 6 avsnitt vardera, så 12 timmar behöver man avsätta. Säsong tre kommer i april, har jag hört, så titta ikapp dig nu.

Bildkälla Bartitsu society

Favoritavsnitt: Allihopa. Även om jag hade vissa saker jag gillade lite extra i avsnitt tre och i säsongsavslutningen. Det är som sagt väldigt tätt sammanvävda avsnitt.

Favoritkaraktär: Tommy såklart. Jag hyser även en viss förkärlek till scener där Alfie är med, men det är för att jag är otroligt förtjust i Tom Hardy. Alfie i sig är en synnerligen otrevlig filur. Som kompensation för det kan man alltid googla Tom Hardy + dogs. Geezuuus...

Favoritpar:  Mnja... Föredrar Tommy med May framför Grace bara för att jag tycker bättre om May. Mer än så är det dock inte.

Bäst i säsongen: Hela kittet. Det är så satans snyggt gjort allting och den här säsongen tyckte jag till och med att musiken passade väldigt bra till. Extra förtjust blev jag över att jag kunde förutspå att PJ Harvey skulle platsa i soundtracket, i synnerhet med "Down by the water". Called it!

Värst i säsongen: Det är mycket våld här, och det är realistiskt våld vilket kan bidra till vissa äckelpäckelkänslor ibland.

Övriga kommentarer: Är det april än? Som tur var ingen jättejobbig cliffhanger, men ändå.

Fettisdag-Dagens

Låt: Har haft Spotify på shuffle idag så... Alla?
Outfit: Leggins och klänning från HM, kofta från Vila.
Smink: Inget.
Nagellack: Inget.
Frisyr: Inte direkt.
Doft: Deo.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Ingen.
Frukost: Te, yoghurt med müsli.
Fika: Kaffe och kex. Semlan var efterrätt.
Middag: Spagetti och köttfärssås.
Pryl: Nagelolja.
Träning: Hundpromenad.
Kvällsnöje: Läsaläsaläsaläsa!
Att tillägga: Mmmmmm.... semla....

Måndagsmotivation del 2/?

Jag har haft ett par "sådana där" dagar. Sådana man kanske helst vill glömma existerat. Sådana där då det kan vara bra att påminna sig om att man hittills har överlevt alla sina värsta dagar. Så kom igen livet - vi tar en dag i taget.

Soundtrack of my life

Mark Owen - Carnival

Am I a loser or a fool?

And everything that I'm supposed to be

Feels like I've fallen from grace

And into a place where I belong

I know my body's getting old

One day we will fall down

But in my heart a drum is beating

A carnival inside my head

Before they turn the music off

Before they tell us to go home again

Can I kiss your face

And tell you always I love you now

Before we change our minds

Can we go dancing somewhere

'Cause in my heart a drum is beating

A carnival inside in my head

And when we talk in so many words

We've got to live this life a bit harder

And when we think in so many words

We've got to bring each other together

We've got to bring each other together

Before we wake up all alone

Before the rhythm has to start again

Can I watch you climb

Climb over the widths of history

You keep your medals in a drawer

I wonder who they're for

Can we go dancing on the water

A carnival inside my head

And when we talk in so many words

We've got to live this life a bit harder

And when we think in so many words

We've got to bring each other together

We've got to bring each other together

We've got to bring each other together

We've got to bring each other together

We've got to bring each other together

We've got to bring each other together

Together, together, together

Together, together, together

There's a drum that's beating in my heart

And inside my head there is a carnival

There's a drum that's beating in my heart

And inside my head there is a carnival

And inside my head there is a carnival

Together, together, together

Together, together, together

There's a drum thats beating in my heart-Dagens

Låt: "Carnival" med Mark Owen. Sitter fast rätt så stenhårt..
Outfit: Leggins, klänning och tröja från *trumvirvel* HM.
Smink: CC creme från Luméne, ögonbrynsskugga från Clinique, ögonskugga och ögonpenna från HM, mascara från L'Oréal, blusher från So Susan, läppstift från Glossybox.
Nagellack: Banshee från Polish alcoholic.
Frisyr: Upptvinnat och tillknutat. Länge sedan senaste hårrengöringen kräver uppsatt hår. 
Doft: Woodsmoke and vanilla från Etsyshoppen Firebird.
Smycke: Ringarna, långa örhängen med liten strass, ring med öga.
Klocka: Tissot.
Frukost: Te, yoghurt med müsli.
Fika: Te och knäckemacka.
Middag: Plickeplockmat.
Pryl: Bokmärke. Min samlarvurm har gått igång igen. Och jag menar sådana som man lägger i böcker, inte sådana man kan köpa i leksaksaffären med sju ton glitter på.
Träning: Nej. 
Kvällsnöje: Någon film. Våga vägra mello.
Att tillägga: Först tyckte han att jag såg arg ut. Sedan tyckte han att jag såg konstig ut. Så jag lade mig till med min mest ljuvliga min. Eller något.

FredagsFilmen: Sunset Boulevard

Jag har nämnt den här filmen i flera inlägg tidigare och därför kände jag att det kunde vara på sin plats att den fick ett eget inlägg. "Sunset Boulevard" från 1950 är en riktig liten filmpärla - en sådan där film som man nästan måste se om man är intresserad av film och filmhistoria och om man gillar film-noir och snygga dramer överlag.
Får man en filmlegend som Cecil B. DeMille att spela sig själv i en av filmhistoriens mest oförglömliga slutscener så kan det inte bli fel. Typ. Att Gloria Swanson nästan spelar sig själv gör inte saken sämre. Det var på riktigt många stora stumfilmsstjärnor som inte klarade övergången till ljudfilm och den här filmens Norma Desmond är en av dem. Det gick bättre för Gloria Swanson där, som fortsatte göra film in på 70-talet.

Bildkälla Ciné-real

Av en slump hamnar manusförfattaren Joe Utanför ett en gång ståtligt hus på Sunset Boulevard. I huset bor den forna stumfilmsstjärnan Norma Desmond med sin betjänt, tillika före detta make och före detta regissör. De inleder en relation som ska få katastrofala följder.

Trailern innehåller spoilers. Och ja - det finns en Lloyd Webber-musikal som heter "Sunset Boulevard". Gissa vilken film den är baserad på.

"I am big. It's the pictures that got small."

Can I kiss your face?-Dagens

Bildkälla Wikipedia

Låt: "Carnival" med Mark Owen. Fortfarande eller igen.
Outfit: Just nu pyjamas.
Smink: Nix pix kakmix.
Nagellack: Nej. 
Frisyr: Ursköljt. 
Doft: Woodsmoke and vanilla från Etsyshoppen Firebird.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te, rostad macka med ost.
Fika: Kaffe och kaka.
Middag: Cevapcici med klyftpotatis.
Pryl: Hundbajspåse. Alltså - det är inte svårt att plocka upp efter sin hund. Vill man inte hantera hundskit ska man kanske låta bli att skaffa hund, kan jag tycka. För det är inte kul att se all skit som ligger och dräller på trottoarer och gräsmattor. Bara äckligt.
Träning: Hundpromenad. Och ja - jag plockar upp efter dem.
Kvällsnöje: Inte mycket du.
Att tillägga: Känner mig galet oinspirerad just nu. Har du något du vill jag ska skriva om så tipsa mig gärna så att jag kan kickstarta hjärnan.

Säsongssammanfattning: Sleepy Hollow, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Josåsatte - jag valde alltså att varva "Peaky blinders" med en annan serie och valet föll på "Sleepy Hollow". Jag såg ett par avsnitt när serien började visas för några år sedan, men sedan glömde jag bort den. Eftersom jag inte glömde den för att jag inte gillade den, utan bara för att jag är glömsk, så tänkte jag att jag kunde börja om med den nu i stället.

"Sleepy Hollow" handlar om Ichabod Crane som efter 250 år väcks från de döda för att hjälpa till att bekämpa den huvudlöse ryttaren. Till sin hjälp har han Abbie Mills, en smart polis med mystiska händelser i sitt förflutna. Snart förstår Ichabod och Abbie att deras öden är tätt sammanflätade.

Bildkälla Atlanta Blackstar

Favoritavsnitt: 1x01 "Pilot". Alltid spännande att se alla karaktärer etableras.
1x09 "Sanctuary" Abbie och Crane undersöker ett försvinnande och spåren leder till ett hus som Crane känner igen från sitt förflutna. Abbie har en vision om Katrina efter Ichabods död.
1x10 "The Golem" När Ichabod försöker kommunicera med Katrina släpps en ondskefull kraft lös från skärselden. Ichabod får veta mer om Jeremy.
1x13 "Bad blood" För att stoppa apokalypsen måste Abbie och Ichabod ta sig till skärselden för att få hjälp av Katrina. Oväntade sanningar uppdagas.

Favoritkaraktär: Ichabod Crane. Gillar särskilt hans smått förvirrade attityd till det moderna samhället.

Favoritpar:  Eeeeh...? Nej? Eller får jag välja ett vänskapspar? För då blir det så jädra självklart Ichabod och Abbie.

Bäst i säsongen: Alla gånger Ichabod blir upprörd över vad som hänt med världen "för det var inte så här vi menade/tänkte när vi kämpade för Amerikas frihet".

Värst i säsongen: Kanske känner mig liiite trött på att George Washington skulle ha varit någon sorts övernaturlighets-vise-man. 

Övriga kommentarer: Jädrar vilken cliffhanger! Och jag som tänkte titta på annat än säsong 2 nu. Måste kanske tänka om där...