lördag 13 februari 2016

"Cloud Atlas"

Jag tror "Cloud Atlas" av David Mitchell kommer bli den bok jag utnämner som 2016 års bästa bok. Det gick inte fort att läsa den, antagligen på grund av vissa språkliga hinder och på grund av att jag ibland behövde lägga den ifrån mig en dag eller två och bara smälta den. Precis på samma sätt som jag behövt några dagar på mig att smälta hela boken innan jag kunnat förmå mig att skriva det här inlägget.
Det här var inte bara en läsupplevelse på grund av att det var en bra berättelse, eller sex bra berättelser, utan på grund av att jag på riktigt upplevde den. Den kändes i hela kroppen. Och ja - jag har gråtit mig igenom flera partier i "Cloud Atlas" och när boken var utläst kändes det väldigt tomt och väldigt sorgligt. Jag behövde en stund att bara sitta och titta ut genom fönstret och låta tårarna få rinna. En sådan där bok att sakna när den är utläst. Så ja - den kommer bli omläst.

Bildkälla Goodreads
"Cloud Atlas" är sex olika berättelser som utspelar sig i olika miljöer, olika tidsåldrar och med olika huvudpersoner och infallsvinklar. Ändå påverkar de olika berättelserna varandra, ibland på små och nästan omärkliga sätt.
Vi börjar på 1800-talet där vi i dagboksform får följa advokaten Adam Ewing på en resa över Stilla havet som ska komma att påverka resten av hans liv. Hans bok ska sedan läsas på slottet Zedelghem där kompositören Robert Frobisher 1931 skriver brev till sin vän, och älskare, Rufus Sixsmith. Sixsmith återkommer sedan i Luisa Reys berättlse från 1970-talet där hon utsätts för livsfara och stora påtryckningar när hon försöker skriva ett reportage om faran hos kärnkraftverket på Swanekkee Island. Manuset från hennes berättlse hamnar hos förläggaren Timothy Cavendish som blivit inlurad på ålderdomshem av sin bror som är arg på honom. Av hans äventyr på hemmet blev det film som senare ses av fabrikatet Sonmi -451, en klon/slav som skapats för att tjäna de organiska människorna. Hon lämnar dock den restaurang där hon jobbar och lyckas skaffa sig egen kunskap och hamnar senare hos en motståndsrörelse som vill ha henne som talesperson och ansikte utåt. Hennes uttalanden blir på så sätt grunden till en religion som utövas av Zachry och hans medmänniskor på Hawaii, någon gång i en avlägsen framtid - efter det att mänskligheten nästan förgjort sig själv.

Alla berättelserna utom den om Zachry är uppdelad i två delar, och de är skrivna på vitt skilda sätt. Vissa avdelningar var det som att jag var tvungen att lära mig läsa på engelska på nytt för att de var så annorlunda skrivna mot vad jag är van vid. Jag är van vid att läsa på engelska, och gör det ofta, men här var det stundtals lite besvärligt. Boken finns tyvärr inte översatt till svenska.
De delar som utspelas i min dåtid innehåller gammaldags ord som jag kunde behöva fundera lite kring, samtidigt som David Mitchell i de två berättelser som utspelar sig längst in i framtiden har hittat på ett eget språk med egna ord i vissa fall. Vissa ord stavas precis som de uttalas till exempel, och engelska är ju inte i vanliga fall ett språk som är lättstavat precis. Eller att han valt att kalla bilar för fords, kaffe för starbuck och foton för kodak - märket har fått ersätta ordet. Viss omställning av hjärnan krävdes alltså.
Min gissning är att det var därför det tog ett tag för mig att komma igenom första halvan av boken, hur vackert jag än tyckte att språket var. Jag behövde tänka efter en hel del. När jag väl vant mig och lärt mig mönstret gick det dock i en rasande fart att läsa ut boken.

Det är inte en helt igenom lättsmält berättelse om öden som vävs samman, reinkarnation, människans kamp för överlevnad och rättvisa och kärlek. Samtidigt är det här en kommentar om vår samtid och dagens samhälle, om man orkar gå in och analysera texten lite närmare.
Vissa berättelser tycker jag mer om än andra, men alla är lika vackert och kärleksfullt berättade. Mitt betyg på boken blev självklart 5/5 - jag har till och med ritat en liten sol kring betyget i min läsdagbok och det gör jag bara på böcker som känns extra mycket i hjärtat.

"Cloud Atlas" finns som film också - en film jag redan har sett flera gånger och som jag verkligen älskar och som jag varmt rekommenderar. Boken och filmen skiljer sig åt ganska mycket, även om de flesta kärnelementen från boken finns bevarade i filmen. I vanliga fall brukar boken vara bättre än filmen, men jag känner inte riktigt så i det här fallet. Jag tycker båda är bäst helt enkelt. Läs boken och se filmen, skulle vara min rekommendation.

An Orison of Sonmi -451

But... how could they survive without franchises and gallerias? What did they eat? Drink? How about electricity? Entertainment? How could a micro-society function without enforcers and hierarchy?
Their food came from the forest and garden; water from the cataract. Scavenge-trips to landfills yielded plastics and metals for tools. Their 'school' sony was powered by a water-turbine. Solar nitelamps recharged during daylite hours. Their entertainment was themselves; consumers cannot xist without 3D and AdV, but humans used to and still can. Enforcement? I am sure problems arose, but the colonists treasured their independence and were resolved to protect it from slackers within and xploiters without.

Förresten - om ni finns på Goodread kanske ni vill bli kompisar där? I så fall finns jag här.

2 kommentarer:

  1. CLOUD ATLAS! Har bara sett filmen och jag vet inte riktigt vad jag tycker! Facinerande ja jag har inte sett något liknande! Tråkig nej verkligen inte! Hoppigt ja kanske lite! För korta episoder ibland! Men jag ska se om filmen för det är den verkligen värd och ska försöka läsa boken också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Boken ligger fortfarande i toppen för årets lästa böcker, men finns tyvärr inte i svensk översättning. Filmen har jag sett tre gånger hittills och hittar nya saker att älska i den varje gång.

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.