Årets första Plejadträff

Igår hände det så äntligen, Plejaderna inledde sitt år 2016 med årets första träff. Lite vabruari, lite flytt och lite Plejad-paus hade decimerat antalet medlemmar, som verkligen tittade på varandra, till fyra stycken, men jag fick in betyg från alla utom hon som valt att pausa bokcirkeln ett tag. Så  det tar sig - som mordbrännaren sa. Till den här gången hade jag inte läst boken, fastän jag klagade på just den dåliga läsnärvaron hos deltagarna i förra Plejadinlägget, men jag anser att jag hade giltigt skäl att låta bli eftersom jag redan hade läst den valda boken minst tre gånger och jag ville absolut inte läsa om den. För så himla bra tycker jag inte att "Den oändliga historien" av Michael Ende är.

Bildkälla Goodreads

Bastian flyr en dag in i ett antikvariat för att komma undan sina plågoandar. Där hittar han en bok, "Den oändliga historien", som han gärna vill läsa. En historia som fortsätter i all oändlighet måste vara den bästa historien för en bokmal. Alltså tar han boken och gömmer sig på skolans vind för att läsa den.
Snart är han så uppslukad av landet Fantásien och hjälten Atrejus äventyr att gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut.

Vi kan väl börja med att vi alla är ganska rörande överens om att huvudpersonen Bastian är en riktig liten skitunge. Ingen vi hade värst mycket sympatier för alls faktiskt. I mitt fall är det så att jag till och med föredrar boken innan Bastian kommer till Fantásien och dummar sig. Jag fick inte direkt medhåll där, många föredrar bokens senare hälft för att Bastian utvecklas i den. Till det sämre förvisso, men han blir kanske intressantare och det är ju trots allt en spännande inre resa han genomför mellan bokens pärmar.
En stor anledning till att jag inte ville läsa den boken en gång ligger inte alls hos handlingen, för den är helt okej, utan hos att jag tycker den är dåligt skriven. Det kan förvisso vara något som är förlorat i översättningen, men jag tyckte samma när jag läste "Momo" förra året, av samma författare, så det ju helt enkelt vara så att jag inte alls tilltalas av Endes berättarstil. Det känns grammatiskt fel på något sätt, och lite platt och tråkigt berättat. Och varför så tillkrånglade namn? En av läsarna började hoppa över namn för att de var så överdrivet tillkrånglade.
En annan sak som störde var planteringen av att den här historien skulle kunna berättas i all oändlighet, som titeln antyder. Många små sidoberättelser avslutas med frasen "men det är en annan historia som får berättas en annan gång". Det blev lite tjatigt efter ett tag, kan vi väl säga. Det känns som att boken lider av en klar brist av kill your darlings. Att förtydliga bokens oändlighetsmöjligheter behöver inte göras riktigt så många gånger...

Vi ska försöka titta på det här med genus i de böcker vi läser, har vi bestämt sedan sist, och det blir ju spännande i en bok som innehåller ungefär tre kvinnliga karaktärer. En av dessa är Barnkejsarinnan och om henne kan man säga en hel del. Till att börja med sitter hon i Elfenbenstornet. Och hon måste räddas av en manlig hjälte för att inte hela Fantásien ska gå under. Hon verkar dock inte vara särskilt berörd av sitt rikes vara eller icke vara. Hon var som en grym gud, eller en envåldshärskarinna som mest bryr sig om sig själv.
Övriga kvinnliga karaktärer framställs inte heller de i någon värst gynnsam dager. Bastians mamma är till och med död. Lite undrar vi vad Michael Ende själv hade för relation till sin mamma och kvinnor i sin närhet, för kvinnor och flickor är kraftigt underrepresenterade inte bara i "Den oändliga historien" utan även i andra böcker han har skrivit.

Det var ändå en uppskattad bok. Fantasy är trevligt att läsa, och det är roligt att återknyta till en barndomsbok som vuxen och hitta andra bottnar i den. Betygen rörde sig på hela skalan från 1,5 till 3,5 och medelbetyget blev 2,9. Mitt betyg var 3 sist jag läste "Den oändliga historien", och jag valde att behålla det.