Aprilfavoriter

Denna underligt varma april sjunger på slutversen, och imorgon blir det sköna maj. I kväll, på självaste valborgsmässoafton, planerar jag inget roligare än att grilla med familjen och möjligen tända en valborgsmässoeld i öppna spisen. Valborg kommer lite för tätt inpå påsk i år, för att jag ska känna någon festligare stämning, så planer uteblev. Kom jag på när jag åt frukost i morse. Så kan det gå. Så har april överlag varit ganska intensiv också.
Favoriter har jag dock hittat, precis som vanligt.

Bok: Dött lopp mellan "The astonishing colour of after" av Emily X.R. Pan och "The sun is also a star" av Nicola Yoon. Båda är väldigt läsvärda, men den sistnämnda är nog lättare att få tag på, och finns dessutom översatt till svenska.

Fic: Jag har inte haft någon större lust att nya fics den sista tiden, men nu i april läste jag ändå en Draco-centrerad Drarry-fic som jag uppskattade en hel del. "All life is yours to miss" av Saras_Girl. Det är inte ofta en blir charmad av en skalbagge stor som en katt, men här blev jag det.

Film: Ingen bio nu heller. Jag tänker faktiskt vänta tills "Avengers: Endgame" kommer på dvd, så att jag kan få gråta hur mycket jag vill när Captain America tar farväl.
Film kan jag titta på ändå, och har så gjort. Den här månadens favorit blev äventyrsfilmen "John Carter" som faktiskt var betydligt bättre än vad en kan tro, då den floppade rejält när den kom. Och jag vill fortfarande ha en egen Woola.

Bildkälla John Carter of Mars Wiki

Tv-program: Eftersom "Game of thrones" premiärade sin sista säsong nu i april, så blir det så klart "Game of thrones" som är månadens favorit. Särskilt som gårdagens avsnitt var så där bra som jag ville att det skulle vara, även om det var mörkt.

Nagellack: Jag har inte målat naglarna så värst den här månaden, men min favorit av det fåtal jag har använt var Berry Fairy Fun från OPI. Om ni sitter som på nålar och väntar på min månadssammanfattning av nagellack, få ni vänta tills imorgon. Tänkte få med valborgslacket i det inlägget, och det har jag inte penslat på än.

Skönhet: Ett schampo i kakform, som jag kommer skriva lite mer utförligt om inom kort.

Upptäckt: Skyltar om att den ena infarten till mitt bostadsområde (den vi använder) ska spärras av i 3 månader. Samt att en bit av gatan precis utanför mitt hus ska få samma behandling. En sådan där grej det hade varit kul att få samhällsinformation i brevlådan om...

Extra speciell rolighet: Lilla mammas födelsedag. Även om det så klart var toppenmysigt att bokcirkla ihop med kattungar i början av månaden. Mamma är ju alltid mamma.

Favoritinlägg: Skatter i min bokhylla.

"Aristotle and Dante discover the secrets of the universe" av Benjamin Alire Sáenz

Jag har haft "Aristotle and Dante discover the secrets of the universe" på min tbr-lista i flera år. I tbr-högen hann bara ligga någon månad innan jag lät tärningen välja den åt mig. För ibland slår jag tärning när jag bestämmer vilken bok jag ska läsa, sån är jag.

Bildkälla Goodreads

Aristole, som föredrar att kallas Ari, lär känna Dante vid poolen, sommaren 1987. Dante kan simma, men det kan inte Ari. Ari har svårt att uttrycka sig, är ensam och tystlåten. Dante förlorar sig i poesi och konst och har lätt för att prata. De kan tyckas vara så olika, men de finner en unik vänskap tillsammans. Ari har dock byggt upp kraftiga murar omkring sig som stänger ute vänner och familj, och även honom själv.

Det här är en väldigt vackert skriven bok. Språket är poetiskt, och jag blev snabbt indragen i handlingen. Boken är lättläst och snabbläst med sina korta kapitel, och tydliga indelningar i viktiga skeenden i Aris liv, under de två år vi följer honom.
Det här är en bok om att växa upp, att dessutom växa upp som en del av en minoritet, då Ari och Dante är mexikansk-amerikanska. Det är en bok om att finna sig själv, trots allt vad omgivningen tror, tänker och vill om den man är och borde vara. Trots alla hemligheter som finns omkring en och inom en. Det är en bok om familj, relationer, ras och identitet. Att hitta någonstans att höra till.

Jag ville verkligen älska den här boken. Den hade mig fast redan vis första sidan, men den omedelbara kärleken fizzlade snart ut. Jag kände mig frånkopplad från både berättelsen och huvudkaraktären, trots att jag listade ut att vi var ungefär lika gamla och jag därför borde ha känt igen mig i tiden då Ari växte upp. 1987 försvinner dock snabbt i bakgrunden och hamnar i ett ganska tidslöst tillstånd. Och då fanns det inget kvar för mig att klamra mig fast vid för att på något sätt förstå. Jag kände mig alldeles för normativ för att hänga med, och även stundtals alldeles för gammal. Jag hittade helt enkelt ingen gemensam mark att stå på tillsammans med Ari. Trots min vilja att älska den här boken, trots det vackra språket. Jag blev till viss del berörd, men inte riktigt på djupet. Ärligt talat tyckte jag faktiskt att Ari var både tråkig och konstig mellan varven. Att han försökte göra sig svår på ett konstlat sätt, och jag tappade lite tålamod med honom, och förståelse för honom.
Sedan är det en jädra kamp han för med - och kanske mest mot - sig själv, och den kampen beskrivs på ett fint och lågmält sätt, som känns nära på något sätt.

Trots det kan jag inte ge "Atistotle and Dante discover the secrets of the universe" ett högre betyg än 3/5. Den var vacker, men den var inte för mig. Trots alla priser den har vunnit, som synes på de vanprydande påtryckta dekalerna på bokomslaget (ännu en sak som irriterar mig så jag får tuppjuck).

FredagsFilmen: The Mummy

Oftast när jag skriver om film här så är det för att tipsa. Om något jag redan tycker är bra, eller om något jag hoppas är bra. I dag är inte en sådan dag. För idag ska jag skriva om "The Mummy". Och då inte den ganska utmärkta filmserien med Brendan Fraser och Rachel Weisz, utan remaken de kände sig tvungna att göra för några år sedan. Med Tom Criuse...

Bildkälla CDON

Nick och hans polare råkar av en slump (?) upptäcka en egyptisk grav - i Mesopotamien. Här ligger en egyptisk prinsessa begravd, som en gång berövades sin resa mot fullständig makt. När hon nu återväcks i våra dagar släpps krafter lösa som ingen hade kunnat föreställa sig.

Jisses. Var ska jag börja? Jag visste att det här skulle vara en hyfsat kass film redan när jag började titta. Faktiskt så såg vi den här bara för att kunna sitta och häckla den, men till sist blev till och med det lite tröttsamt.
Handlingen är det i och för sig inget fel på, och meningen är (var) att det här skulle vara den första filmen i Dark Universe, Universal Studios försök att göra en Marvel med de klassiska filmmonstren. Här finns hintar om vampyrer, varulvar, Jekyll/Hyde är med och jag anade även en hint av Frankenstien - förutom denna films mumie. Det hade kunnat vara så bra, om det inte hade blivit så dåligt.
Klippningen är ganska tradig, och vissa scener får vi repeterade så många gånger att det är löjligt. Vi behöver liksom inte se om och om igen hur Ahmanet blev den ondskefulla mumis hon är, vi förstod redan i filmens inledning. For starters.
Sedan har vi det här med vilka skådespelare vi sätter i rollerna. Jake Johnson är bra som komisk sidekick (hej "En amerikansk varulv i London"), och Russel Crowe är helt okej som den splittrade karaktären Jekyll/Hyde. Sofia Boutella är frikking amazballs som Ahmanet, titelns mumie,och för mig var hon filmens behållning. Men.
Annabelle Wallis är inte min favorit direkt, så det var ju tråkigt att hon får spela loveinterest. Hon är en sådan där skådis som typ bara har två ansiktsuttryck när hon agerar - nollställd och aningen förvånad/rädd. Hon har kletat ner flera tv- och filmupplevelser för mig, och det här var ännu en. Jag har till och med sett en sådan där elak YouTube-video där de listade bra filmer som skulle bli förstörda av dåliga skådespelarprestationer, och då var "The Mummy" med - på grund av AnnaBelle Wallis. Så det är inte bara jag.
Men vad de glömde nämna i den YouTube-videon var huvudrollsinnehavaren, Tompa himself. Tom Cruise spelar en enda roll - den som sig själv. Om och om igen. Jag har sett honom i bra roller, men med tanke på hur mycket film han gör så är andelen bra filmer i hans repertoar försvinnande liten. Det ska erkännas att jag tillhör den där klicken människor som inte tycker att han är minsta lilla snygg heller, har aldrig tyckt - kommer aldrig tycka. Så jag ser liksom förbi det där snygga (?) skalet och ser hur ensidig han är i sina rollval och sina prestationer. Han är hyfsat överkattad, även om han gör sina egna stunts. Han är ungefär lika finkänslig som en elefant i porslinsfabrik i de lite mer lågmälda och känslosamma scenerna. Jag himlade så mycket med ögonen när jag såg "The Mummy" att jag fick lite huvudvärk.

Så. Se gärna "The Mummy" om du absolut vill, men vänta dig inget mästerverk. Se då hellre "Mumien" från 1999, eller ännu hellre "Mumien vaknar" från 1932 med Boris Karloff som mumien. Also known as filmen som gav mig mardrömmar som barn. De andra - not so much.

7 tips för att minska matsvinnet

Det är ingen nyhet eller hemlighet att planeten vi bor på inte mår alldeles förträffligt. Det mesta av det kan faktiskt skyllas på oss människor, och den livsstil vi har och har gjort oss alldeles för vana av och bekväma vid. Eller som älskade maken sade i morse, på tal om den nya arten av invasiva bärfisar som upptäckts i södra Sverige. "Det pratas om invasiva bärfisar, men ingen tänker på att människan är den mest invasiva arten av dem alla." Det ligger sanning i det.

Tänk globalt - agera lokalt, är en välbekant slagdänga i miljödebatten (fast vi behöver allt agera globalt också), och vad kan vara mer lokalt än det egna köket? Idag kommer några av mina favorittips på hur vi har skurit ner på maten vi slänger, och vad en kan göra på sådant som blir över.

• Planera inköpen. Vi gör matlista varje vecka, och handlar sedan vår mat ifrån den. På så sätt har vi bättre koll på att det vi köper verkligen kommer användas, och det finns mindre risk att mat ligger och blir dålig, därför att vi köpte den för att vi kanske skulle använda den.
• Ha ett hum om vad som redan finns hemma i skafferi, frys och kyl. Planera maten utifrån det, och köp bara hem det som ni vet går åt. Då slipper du stå där med en extra gurka som du inte behövde för du hade visst redan en gurka hemma. Till exempel.
• Använd resterna. Blir det mycket mat kvar av middagen är det en perfekt lunchlåda till dagen därpå. Ska den inte ätas snart kan hela portionen frysas in, och tas med en annan dag. Frystejp är bra grejer att ha ha, så kan ni märka upp vad det är i de olika lådorna i frysen, och ni slipper ufo's (unidentified frozen object).
• Blir det bara lite över - gör en ny måltid av det. Kvarbliven potatis? Gott att steka dagen därpå, kanske med någon skiva bacon till. Ris över? Stekt ris med lite lök, någon grönsak och ett ägg. Till exempel. Många rester gör sig även utmärkt i en omelett, eller som grund till en pastasås eller soppa. 
• Frys in. Håller det på att bli gammalt, men du inte har användning för det just nu? Frysen är din bästa vän. Hacka örter och frys dem i märkta påsar. Slanta bananer och frys dem, så har du till en smoothie eller nicecream en annan dag. Det gäller även skvättar av grädde, eller vin. Blir finfint att pytsa ner i en sås eller gryta vid ett senare tillfälle. Fryses lämpligen till istärningar.
• Var inte rädd för att använda stjälkar i din matlagning. Stjälken från broccoli och blomkål är till exempel jätteonödigt att kasta. Skär bara bort fula och hårda delar, och det som blir kvar är gott att ugnssteka, ångkoka eller använda i en soppa. Många örter har stjälkar med mycket smak, men de är ofta hårda och kan behöva lite längre koktid för att komma till sin rätt. Som till exempel koriander och basilika.
• Gör eget ströbröd. När vi köper rostbröd är det sällan någon vill ha skivorna på ändorna. Är de av det aningen tjockare slaget brukar jag göra krutonger till en sallad, men det är inte svårt att göra eget ströbröd heller. Låt bara skivorna torka till någon dag, och kör dem sedan (brutna i bitar) i matberedare tills det bara är smulor kvar. Funkar med allt ljust bröd (säkert mörkt också) och passar till allt där ströbröd används. Bröar du en kakform kan det eventuellt behöva silas av lite, så att inga eventuellt större bitar följer med.

Det var några av mina tips. Jag kommer säkert på fler så snart jag har publicerat det här inlägget, men jag nöjer mig så idag. Har du något supertips att dela med dig av, så vill jag gärna veta vad. 

En kort lista över saker som irriterar mig så jag får tuppjuck

• Ordet solkysst. Don't get me started...
• Folk som inte plockar upp bajs efter sina hundar. Att tänka på inför hundköpet: vill jag plocka upp bajs efter min pälskling? Om svaret är nej - skaffa inte hund.
• Folk som låter sin hund springa runt okopplad. För att "den är så snäll". Jaha. Men om jag är superduperrädd för hundar då? Eller superduperallergisk? Eller om jag inte är snäll? Tänkt på det?
• Lösspringande katter. Ursäkten att katter springa lösa "i det vilda" accepteras icke. För det gör hundar med. Och hästar. Och vilka andra djur som helst. Det är din plikt och skyldighet som djurägare att ha uppsikt över ditt djur. Samt att jag är galet trött på att plocka främmande katters skit från min gräsmatta.
• Översättningsmissar. För hur svårt kan det vara att översätta ordet "cornfield" till "majsfält" och inte till "kornfält". Hört talas om popcorn? Eller som häromsistens när jag kom över frasen "for Pete's sake" översatt till "för Pete's skull". Himlade så hårt med ögonen att jag såg insidan av skallen.
• När folk knäpper med naglarna i min närhet. Naglar över svarta tavlan föredras, i detta fall.
• Rasister, nazister och andra idioter. Lär er av historien och håll sedan käften.
• Donald Trump. Men han är å andra sidan allt det i raden ovan. Plus sexistisk och en förbannad lögnhals. Har ju dessutom alltid gått rykten om att han slår sina fruar, så...
• Folk som tror att tjejer bara har humör när de har mens. Hör jag frågan: har du mens eller? en gång till i mitt liv, så är det en gång för mycket. 
• Momsen på mensskydd. Som att det är frivilligt att ha mens...

Nu ska jag gå och lägga mig. 

"Harry Potter and the chamber of secrets" av J.K. Rowling

Det är ju inte första gången jag läser Harry Potter-serien (det är den tredje), men den här gången känner jag kanske att lite av förälskelsen lagt sig. Bland annat hade jag inte alls värst kul när jag läste den här andra boken, men mer om det lite senare.

Bildkälla Goodreads

Efter en hemsk sommar hos familjen Dursley ska Harry Potter äntligen få återvända till Hogwarts. Men konstiga saker händer som verkar vilja hindra Harry från att åka till skolan, och väl där börjar snart konstiga saker hända. Elever skadas, Harry hör röster i väggarna och hemligheternas kammare har öppnats.

Som vanligt är det välskrivet när J.K. Rowling står för orden, men jag tycker att orden hon använde den här gången var ganska tråkiga. Jag känner verkligen av att jag är 30 år äldre än målgruppen, kan vi säga. Det är även så mycket infodumpande i boken att jag suckade mig igenom första halvan av den. Min stora behållning var att hitta de planterade ledtrådarna till den stora historien, som sträcker sig över hela serien. Annars blir det inte värst spännande innan Harry och Ron lyckas lösa mysteriet (utan Hermoine den här gången, eftersom hon befinner sig på sjukhusavdelningen) och upplösningen är nära.
Värst av allt var att läsa om Harrys sommar hos Dursleys, eftersom vad han blir utsatt för där är ren och skär misshandel. Blir liksom ledsen och illa berörd av Harrys situation där, och har svårt att se minsta lilla förlåtande hos hans fosterföräldrar. Får lust att göra en orosanmälan, på ett ungefär.

Mitt betyg på "Harry Potter and the chamber of secrets" blir inte lysande den här gången. 2,5/5. Boken lider helt klart av transportstäckesyndrom.

Bujo för maj

Vi närmar oss maj månad, och det var dags för mig att skapa nya sidor till min bullet journal. Passade på att göra det denna varma påskhelg, eftersom mina allergier löpte amok och jag tycket det var sådär kul att vara utomhus alltför långa stunder.

Maj blev månaden då jag valde att matcha utsidan på min BuJo. Den är alltså orange. Och ett djur som är orange-ish är rävar, så min samling washitejp med rävmotiv fick lufta sig.

Även om jag kommit fram till att jag inte är jätteduktig på att använda mina månadsuppslag, oavsett storleken på dem, så valde jag att göra majs översikt över ett helt uppslag. Bestämde mig för att skriva datumen med min överstrykningspenna, och det gick ju finfint fram tills det var mer än en siffra som skulle in i rutan. Det ser lite trångt ut, men det duger. Och så massor av rävar - så klart.

Undrar om jag kommer använda nagellacksdelen mer i maj än vad jag gjort nu i april. Jag valde också att dela sidan på längden den här gången, för omväxling förnöjer. Kassaboken ser ut precis som vanligt.

Om en börjar skriva fel när en ska skriva "en rad om dagen" kan en alltid rädda upp det med att skriva "en dag - en rad" istället. Men jag hann svära en hel del.
Precis som i april valde jag att göra en samlad vanekoll i stället för enskilda. Så slipper jag skriva så många datum...
Ett annat sätt att slippa skriva datum är att bara rita upp ramen för månaden, och sedan pricka av när en gör sin grej. Som jag har valt att göra med månadens bok.

Och sist ett ett exempel på ett veckouppslag. Jag gör mina uppslag alla på en gång, för jag vill kunna skriva in direkt i veckan under månaden, och inte behöva göra "överflyttningslistor". Jag vet att de flesta gör en vecka i taget, men alltså inte jag. Valde just den här veckan, för jag gillar dikten jag hittade på nätet och valde till min citat-ruta (de gör jag inte alltid i förväg). Det är över lag mycket eld i mina citat denna gång.

Så det var maj. Nästa gång är det min födelsedagsmånad, och jag tror att jag redan har en plan. Men det kan så klart komma att ändras.

Glad påsk-Dagens

Låt: Nej
Outfit: Rutiga byxor och svart t-shirt från H&M.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från So Susan, ögonbrynsgel från H&M, mascara från L'Oréal. Troligen ett läppstift från H&M senare.
Nagellack: Hufflepuff från Pahlish. Färgat lack för första gången på en dryg månad. Så klart gult för att det är påsk.
Doft: James Bond for women II.
Smycke: Örhängen med kaniner. För att det är påsk.
Klocka: Rosefield i roséguld.
Frukost: Citronvatten, Earl Grey med mjölk, Smörgås med ost, tomat och svartpeppar. Kosttillskott och allergimedicin.
Fika: Blir nog en kaffe med mycket mjölk och lite påskgodis idag.
Middag: Traditionsenlig påskmat. Planerar att äta massor av svärfars gravade lax.
Pryl: Yogamatta.
Motion: Ett litet yogapass för att väcka kroppen, en liten promenad planerar jag hinna med också.
Kvällsnöje: Umgås med familjen. För att jag gillar den.
Att tillägga: Glad påsk!

FredagsFilmen: The last temptation of Christ

Min vana (?) trogen bloggar jag på långfredagen om en film som på något sätt har anknytning till påsken. Och det ligger ju väldigt nära en dag som idag att titta lite extra nära på en film om den kristna högtidens huvudgestalt - Jesus. Inte påskharen alltså, men det kanske blir nästa år.

Jag har sett "The last temptaion of Christ", eller "Kristi sista frestelse" som den heter på svenska, men det var för en massa år sedan, minst 25 år, så mitt minne är luddigt. Däremot minns jag väldigt väl att jag tyckte den var grafiskt otäck, som det gärna kan bli när det i slutändan handlar om korsfästelse.

Bildkälla Slant Magazine

Jesus från Nazaret plågas av demoner som hela tiden försöker fresta honom. Som snickare har han tillverkat kors åt romarna, och han drivs av skuldkänslor för detta och en vilja att tjäna Gud. Han söker svar på vad Gud vill ha av honom, men när hans gärning närmar sig slutet får han en sista frestelse - den att leva ett vanligt liv som en god man.

I rollen som Jesus ser vi Willem Dafoe och filmen regisserades av Martin Scorsese. Filmen baseras på romanen med samma namn av Nikos Kazantzakis, och inte på Bibeln. Ändå skreks det såklart högt om hur blasfemisk filmen är (och boken också då, får vi anta), men det får vi kanske lägga på fanatiska kristna och inte på filmen i sig. Det här är ju trots allt en fri fantasi och ett "what if"-scenario, inte en visa-rumpan-kommentar till den kristna religionen. För övrigt tycker jag att det mesta i Bibeln är en fri fantasi, men det kan vi ta en annan dag.

För övrigt - filmmusik av Peter Gabriel. Ja tack.

"The sun is also a star" av Nicola Yoon

Vet ni - ibland när jag har läst ut en bok, eller sett klart på en film, eller lyssnat klart på en låt, så behöver jag en liten stund för mig själv. Där jag kan sitta och tänka en stund och inte så sällan fulgråta så snoret rinner. "The sun is also a star" var en sådan bok för mig.

Bildkälla Goodreads

Natasha tror på vetenskap och fakta. Hon är inte den som tror på drömmar som inte kan slå in, eller som tror på kärleken. Att råka på en kille på gatan i New York, 12 timmar innan hon och hennes familj ska deporteras till Jamaica, och bli kär i honom - det kommer aldrig hända.
Daniel är den ordentlige pojken som gör vad hans föräldrar vill, även om det sker på bekostnad av hans drömmar att bli poet. Men när han ser Natasha förändras alla hans planer. Någonting hos henne får honom att tro att ödet har mer att erbjuda dem båda.
Han har en dag i New York på sig att få henne att tro på samma öde.

"The sun is also a star" är en väldigt lättläst bok, som berör stora ämnen. Kapitlen är korta och skiftar perspektiv, och det är inte bara Natasha och Danile som berättar sin historia, utan även människor omkring dem, som på något sätt får sina liv förändrade av deras. Och det sker så vackert att det är en ren fröjd att läsa. Ögongodis på riktigt.
Boken handlar om betydligt mer än pojke-möter-flicka, även om det är grunden i berättelsen. Det handlar om familj, rasism, relationer, ödet, vetenskap, poesi, fysik, drömmar, kärlek och alla de ögonblick som påverkar den framtid vi sedan hamnar i.
Det här är en sådan där bok som en lätt kan förlora sig, och fullkomligt glömma tid och rum.

"The sun is also a star" fick så klart det högsta betyget, 5/5. Jag tror minsann jag ska rita en sol kring den också.

Boken har filmatiserats och filmen har Sverige-premiär i mitten av juli, så ni hinner läsa boken först (på svenska heter den "Idag är allt").

Soundtrack of my life

Carly Simon - Let the river run

We're coming to the edge

Running on the water

Coming through the fog

Your sons and daughters

Let the river run

Let all the dreamers

Wake the nation

Come, the New Jerusalem

Silver cities rise

The morning lights

The streets that meet them

And sirens call them on

With a song

It's asking for the taking

Trembling, shaking

Oh, my heart is aching

We're coming to the edge

Running on the water

Coming through the fog

Your sons and daughters

We the great and small

Stand on a star

And blaze a trail of desire

Through the dark'ning dawn

It's asking for the taking

Come run with me now

The sky is the color of blue

You've never even seen 

In the eyes of your lover

(Oh, my heart is aching)

We're coming to the edge

Running on the water

Coming through the fog

Your sons and daughters

It's asking for the taking

Trembling, shaking

Oh, my heart is aching

We're coming to the edge

Running on the water

Coming through the fog

Your sons and daughters

Let the river run

Let all the dreamers

Wake the nation

Come, the New Jerusalem

"Sköldpaddor hela vägen ner" av John Green

Bokreafynd finns det gott om i min tbr-hög just nu, och ett av dessa är "Sköldpaddor hela vägen ner" av John Green. Eller som det står i stor text på omslaget: Av författaren till "Förr eller senare exploderar jag". För det är ju det viktigaste, för det här är ju samma bok. Eller inte.

Bildkälla Goodreads

Aza är egentligen inte jätteintresserad av att försöka hitta miljardären Russel Pickett, trots belöningen på 100 000 dollar. Men eftersom hon nästan känner hans äldste son, och för att hennes bästa vän Daisy så gärna vill, så ger hon sig ändå in i sökandet.
Allt överskuggas dock av Azas egna tankar, de som alltid verkar styra hennes liv.

Så ja, jag har lyckats läsa en bok med en stor dos mental ohälsa - igen. Den här gången är det bacillskräck och OCD*, eller tvångssyndrom som det oftast kallas på svenska. Och även här är det inte beskrivet som någon liten gullig åkomma, utan som den själsslukande sjukdom det faktiskt är.
Jag får på riktigt tuppjuck på romantiserandet över mentala sjukdomar som finns runtomkring oss just nu, och en av de jag får mest tuppjuck över är alla dessa som påstår sig ha OCD för att de vill ha det ordnat omkring sig, och vill ha var sak på sin plats. Bara för att du lägger dina kakor fint i kakburken, eller färgsorterar din garderob, så betyder inte det att du har OCD. Om du gör det för att du tror att en stor katastrof ska inträffa om du inte gör det, och dessa tankar slukar hela din vardag - då snackar vi. Jag har till exempel hysset för mig att vända skivor rätt i sina fodral, så att de är rättvända när jag öppnar dem, men jag kan leva med att det inte är så. Jag går inte upp på nätterna och vrider alla skivor i min omgivning rätt i tron att annars kommer min familj att dö. Ni fattar skillnaden? Bra?
En annan som fattar skillnaden är John Green, troligen för att han själv lider av OCD och har så gjort hela sitt liv. Det här är på sätt och vis hans egen berättelse om sin sjukdom, och hur uppslukande den kan vara. Det är berättat med en stor dos humor, för det är så John Green närmar sig allvarliga ämnen, men det bottnar i en stor sorg. Här är det egentligen Azas tankat som styr berättelsen, snarare än Aza själv. Och det är finstämt berättat på ett sätt som är lätt att ta till sig och förstå. Det känns liksom äkta.

På det stora hela är "Sköldpaddor hela vägen ner" en fantastisk bok, men för mig tappade den i det allra sista kapitlet, då jag upplevde det som att författarnärvaron blev för stor och tog bort en del av romanupplevelsen. Helt plötsligt kändes det mer John än Aza, på ett ungefär. Jag är inte jätteförtjust i det greppet, och det fick betyget att rassal ner lite så det hamnade på 4/5.

*OCD = Obsessive Compulsion Disorder

Säsongssammanfattning: Gotham, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Kanske är min långvariga tv-svacka över nu, för inte nog med att jag tittar på "Downton Abbey" med älskade maken - jag har börjar maratontitta på en tv-serie igen. Det var ett tag sedan! Valet föll på "Gotham" helt enkelt för att det är den serie jag har på min vill-se-lista som har flest avsnitt. Säsong 5, som även blir seriens avslutande säsong, går just nu, men jag kommer inte hinna ifatt den för jag väljer ett lite långsammare tempo den här gången. Och nu handlar det alltså om den första säsongen, med sina 22 avsnitt.

Fish Mooney (Jada Pinkett Smith), Oswald Cobblepot (Robin Lord Taylor), Selina Kyle (Camren Bicondova), Edward Nygma (Cory Michael Smith), Harvey Bullock (Donal Logue), Jim Gordon (Ben McKenzie), Alfred Pennyworth (Sean Pertwee), Bruce Wayne (David Mazouz).
Bildkälla Revenge of the fans

Favoritavsnitt: 1x16 "The blind fortune teller" Jim Gordon och Leslie Thomkins går på cirkus på en date. När cirkusens medlemmar börjar slåss mitt under föreställningen, upptäcker de en gammal familjefejd - och ett mord.
1x21 "The anvil or the hammer" Gordon och Bullock är seriemördaren Ogre i hälarna, men han har en kär vän till Gordon som gisslan. Bruce Wayne får veta en del chockerande saker om Wayne Enterprises, och ett gängkrig brister ut i Gotham.

Favoritkaraktär: Alfred Pennyworth.

Favoritpar: Jim och Leslie. Bara för att det är det enda som finns när säsongen slutar.

Bäst i säsongen: Att vi fått träffa nästan alla de sedvanliga skurkarna från Batman, redan nu. Poison Ivy och Catwoman som barn, Harvey Dent, Edward Nygma och Penguin i början av sina karriärer, om vi kan kalla dem för det. Och Jokern! Blinka, och du kanske missar det, men han är med.

Värst i säsongen: Det känns lite splittrat. Det finns liksom ingen röd tråd som löper genom säsongen. Som längst är det tre avsnitt med samma Big Bad, men jag saknar ett genomgående tema över hela säsongen. Sedan är det stundtals lite skämskuddevarning på skådespeleriet, och det spelas över till både höger och vänster. Ibland är det så dåligt att en undrar om det är avsiktligt, eller om alla i teamet bara gav upp.

Övriga kommentarer: "Gotham" är alltså inte en Batman-serie, eftersom Bruce Wayne här är barn. Serien tar sin början när hans föräldrar blir mördade och han är ganska ung. Han är dock med serien igenom, och jag gissar att vi mer och mer ska få se vad det är som för in honom på brottsbekämparbanan. Annars är det här James Gordons serie, om hans fall i ett väldigt korrumperat Gotham, och de problem han ideligen stöter på som stadens, vad det verkar, enda omutade polis eller högre tjänsteman. Och så är det vaggan för alla de skurkar vi är vana att se från förr.

"The astonishing colour of after" av Emily X.R. Pan

Ibland trillar små bokskatter ner i knät på en, och jag anser att det här är en sådan bokskatt. "The astonishing colour of after" är Emily X.R. Pans debutroman, och det gör mig väldigt hoppfull inför hennes framtida böcker, för det här är en stark debut. Jag hoppas att den blir översatt till svenska, för den är värd en publik större än den engelskspråkiga.

Bildkälla Goodreads

Leighs mamma har precis dött då hon tagit livet av sig. Leigh är dock övertygad om att mamman dröjer sig kvar, i form av en röd fågel. För att ta reda på vad fågeln vill, och för att söka den del av sitt ursprung hon inte vet något om, beger hon sig till Taiwan för att för första gången få träffa sina morföräldrar och besöka landet där hennes mamma växte upp.

Det här är en väldigt vacker bok, med ett poetiskt och färgstarkt språk. Och då inte bara färgstarkt i meningen att det är med många olika färgnyanser i texten, utan också för att språket målar så tydliga bilder. Leigh och hennes bäste vän Axel talar ofta om känslor som färger, och färger syns även som musik i den här boken. Det märks att framför allt Leighs passion är konsten, även om hon nästan uteslutande arbetar i kol. Färger finns där ändå, ständigt närvarande.

Boken tar upp en del svåra ämnen. Framför allt då sorg, självmord och mental ohälsa. Det stigma och tabu som kan råda över dessa ämnen. Här lyfts det fram på ett väldigt finkänsligt och nära sätt, och sorgen är så påtaglig genom boken. Det är inget romantiserande över psykisk ohälsa, något som jag tyvärr märker av i samhället i stort idag (det är inget gulligt med psykisk ohälsa, det är fruktansvärt), men här navigeras det fint och boken avslutas med en text om hur en kan söka och ge hjälp om en har någon i sin omgivning, eller själv, som mår dåligt. Extra plus till en sådan detalj.

Bokens huvudroll, Leigh, är av mixat ursprung med sin taiwanesiska mamma och sin vita amerikanska pappa, något hon får tampas med. Därför tycker hon att det känns extra jobbigt att aldrig få veta något om sin taiwanesiska familj, då mamman vägrar prata om den. Det är först efter hennes död som Leigh reser dit för att lära känna dem, och för att få veta vad som hände för att skilja dem åt. Det råder dessutom ofta konflikter mellan Leigh och hennes pappa, som inte direkt uppmuntrar hennes konstnärliga ambitioner. 

Boken känns helt igenom trovärdig. Den är vackert berättad, och historien presenteras på ett sätt så att det är lätt att glömma att vad vi läser är magisk realism. På sitt allra bästa sätt, då de övernaturliga inslagen känns så naturliga och självklara att jag inte hade kunnat föreställa mig historien berättad på ett annorlunda sätt. Historien om Leigh och hennes mamma berättas med inblickar i nutid, men även med återblickar och minnen från de som är berörda. Det är en fin släkthistoria som berättas, och vikten av att veta sitt ursprung går som en röd tråd genom berättelsen.

Självklart får denna vackra bok det högsta betyget, 5/5.

Hold your finger to the sky with so much force it lengthens like a spine. Look up to the point of it and beyond. There. That tiny patch of the wold, no bigger than the tip of your finger. At first glance, it might just look like one flat color. Blue, or gray, or maybe even orange. 

But it's much more complex than that. Squint. See the daubs of lilac. The streak of sage no wider than a hyphen. That butterscotch smear and the faint wash of carnelian. All of them coming together to swirl at the point just above your finger.

Breathe them in. Let them settle in your lungs. Those are the colors of right now.

Säsongssammanfattning: Downton Abbey, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Vi kan lugnt påstå att jag och älskade maken kom av oss rätt så rejält i vårt tittande av "Downton Abbey" bara ett par avsnitt in på säsong 3. Men förra veckan bestämde vi oss för att ta tag i det hela igen och titta klart på serien. Så nu är säsong tre under bältet, äntligen.

Bildkälla Den of geek

Favoritavsnitt: 3x01 Det är dags för bröllop mellan Mary och Matthew, men det verkar osäkert in i det sista. Downton Abbey är på ruinens brant och bara ett mirakel verkar kunna rädda godset från försäljning. Samtidigt rör närvaron av Coras mamma upp känslor både hos familjen och tjänstefolket.
3x08 En årlig kricket-match mellan godset och byn är nära förestående och många saker ställs på sin spets och många beslut fattas.

Favoritkaraktär: En som jag tycker utvecklats väldig mycket den här säsongen är faktiskt Thomas. Från att ha varit en karaktär jag varit mäkta irriterad på och mest av allt ville ha bort, tycker jag att han den här säsongen, särskilt dess senare del, vuxit och mognat en hel del. Jag väntade mig kanske inte att någonsin känna sympati för Thomas, men den här säsongen gör jag det. Sedan kanske han inte är en favoritkaraktär som trumfar andra favoriter, men han är ny och värd att nämnas.

Favoritpar: Mary och Matthew.

Bäst i säsongen: Bröllopet. Inte för att vi fick se  mycket av det, men för att det hände.

Värst i säsongen: Sybils och Matthews respektive dödsfall. Båda två när de precis blivit föräldrar. Fy så sorgligt det blev. Också - väldigt underligt/hemskt sätt att avsluta en säsong på, att en av huvudkaraktärerna dör.

Övriga kommentarer: Alltså - när blev det här en serie med comic reliefs? Tänker främst på hur Molsley förvandlats till husets clown, och Alfred och James blivit några slags Humle och Dumle. Det känns på något sätt lite malplacerat i en i övrigt mycket välgjord och trovärdig serie, med avstamp i en omvälvande politisk tid i England.

Plejaderna om "Feberdröm" av George R.R. Martin

Vet ni vad det bästa är med att ha en bokcirkel där en av deltagarna föder upp katter? Att ibland finns det fluffiga små kattungar att gosa med när vi är där. Sådan tur hade jag i söndags, när cirkeln träffades igen. Samt då så klart att jag fick äta kladdkaka, dricka te, snacka bok och träffa fina människor.

Bildkälla Goodreads

Abner Marsh är ägaren till ett ångbåtsrederi, som har haft en massa otur med sina båtar. När Joshua York väljer just hans bolag att investera i, samt att betala för bygget att Abner Marsh drömbåt, verkar det vara för bra för att vara sant. Det enda Joshua York begär är att Abner ska respektera hans udda vanor och hans annorlunda dygnsrytm.
Snart är båten färdigbyggd, den som Abner hoppas ska kunna slå alla andra båtar på Mississippi i fråga om skönhet, storlek och inte minst hastighet. Jungfruresan till New Orleans drar dock ut på tiden då York vill göra en massa underliga stopp, och snart anar Abner att York är mer än vad han har sagt sig vara, och att resan kan vara av avgörande för allas framtid.

Det här var en hyfsat lättläst bok, även om flera av oss (bland annat jag) hade lite problem att komma in i handlingen. Boken håller dock spänningen uppe under ganska lång tid, men ungefär halvvägs upplevde vi att den blev lite väl repetitiv och att det tog allt för lång tid att nå det oundvikliga slutet, det vi alla hade listat ut långt i förväg. Det blev lite av kom-igen-då-känsla över det hela.
Det boken dock har, som vi alla gillade, var en ny vinkling av vampyren. Det mesta från den traditionella vampyrmyten är här förkastad, och vi får i stället en ny förklaring, en som vi alltså gillade och svalde med hull och hår.
På minussidan hör en i stort sett total avsaknad av kvinnor. De få som är med är eller blir offer för
männen, på ett eller annat sätt.
Jag valde, som synes på bokomslaget här ovan, att läsa boken på engelska, då med titeln "Fevre dream". Jag gillar att läsa på engelska, men här ångrade jag det lite grann då det var så mycket båttermer att jag ibland hade svårt att hänga med. Google var min bästa vän både en och flera gånger. Som bonus fick jag läsa mig en massa mer om ångbåtar, och det var väl roligt. Eller så.

Vi var väldigt överens i betygen den här gången. De hamnade på 2,5 eller 3 genomgående. Ett betyg fattas i skrivande stund, medelbetyget utan det är 2,7/5.
Mitt eget betyg blev efter en hel  del funderingar 2,5/5.

Tre tomma no. 82

Jag skulle kunna kalla det här inlägget för Tre tomma no. 81 del två, men då kommer jag aldrig upp i 100 så jag kan göra om formatet på mina tömda-förpackningar-inlägg.

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb.
Den enda.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Bitchbalm bv Lipgloss bitch. Mint -Spf 30.
Det är ju omöjligt att få läppbalsam med spf att inte smaka apa, men här döljs det hyfsat bra med mint, inte till 100% dock. Jag gillade det här, men älskade det inte. Upplevde det som mindre återfuktande än andra från märket. Jag har ett lika samma som mitt väsk-läppbalsam, och ett annat på badrumshyllan, och ett tredje vid sängen. Favoriter med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

L'Oréal. Rare flowers cleansing gel. Dry and sensitive skin.
Det här är den andra tuben av den här rengöringen jag har gjort åt, och jag gillar den. Den är dryg, löddrar mjukt, doftar milt, och gör rent. Jag har ändå tröttnat lite på den, och har nu en annan rengöring på badrumshyllan. Det är dock inte alls omöjligt att det här hittar hem till mig igen.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Tre tomma no. 81

Har tömt en massa u igen. Vi börjar med arkmaskerna jag gjort slut på sedan sist. Fortsättning följer nästa vecka.

Tonymoly. Pureness 100. Collagen mask sheet. Elasticity.
Jag gillar att jag lyckats göra åt arkmasker i samma färgskala, ser snyggt ut på bild.
Den första av dessa kommer från Tonymoly och därifrån brukar jag gilla maskerna. Så även denna gång. Masken sitter bra, men var kanske lite i droppigaste laget. Ska göra huden fastare, och det stämmer kanske till viss del. God doft.
Plaståtervinning.
Betyg 3,5/5

Jayjun. Purple fragrance mask.
Ska återfukta huden och göra den klarare. Tyckte så där om den. Rätt så snålt med essens, satt inte så bra och doftade jobbigt. Inte illa, men mycket.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Keep cool and shine. Intensive brightening mask.
Jag tror jag har hittat arkmasken med den perfekta passformen för mitt ansikte! Inga slitsar alls i masken, men ändå inte svår att få att ligga bra. Geléig essens som sjunker in fint i huden, och det finns kvar essens att spara i en burk till andra dagar, eller smörja in hals och dekolltage med, whatever floats your boat. Jag sparar det som en kur.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Skatter i min bokhylla

Jag är en sådan där människa som älskar böcker, ifall någon missat det. Jag har inte ens ett bibliotekslånekort, för jag vill veta att boken jag läser är min. Att jag kan göra vad jag vill med den. Spara den för evigt. Ge bort den. Kasta den i väggen. Ja, ni förstår.
Och bland alla dessa böcker finns det såklart de jag skattar lite extra högt. De jag skulle försöka rädda vid en brand, så att säga. Helt enkelt för att de är oersättliga för mig.

Sagan om Kurre Nötpigg av Beatrix Potter är egentligen min brors. Det står i varje fall en dedikation till honom inuti den. Han är född 1963 och jag gissar att boken bara är något år yngre än honom, om några alls. Det är lite så där lagom slitet och välläst, och underligt nog har det fortfarande sitt skyddsomslag kvar. Sådana brukar inte överleva små barnhänder annars.

Pippi Långstrump i Söderhavet av Astrid Lindgren är ännu äldre. Den här boken har tillhört min pappa - nu är den som synes min. Det här exemplaret är tryckt 1948, så det är ingen förstaupplaga som gör att den är värdefull för mig. Det är den så klart på grund av vem som först ägde den.

Det sitter en tiger i tekannan av Betty Yurdin med underbara illustrationer av William Pène du Bois, är en av mina absoluta favoritböcker från när jag var barn. Den är tryckt 1971, samma år som jag föddes, så det är inte omöjligt att den alltid har varit min, även om jag gissar att den från början tillhörde någon av mina äldre bröder.
Det här är en underbar liten berättelse, och jag tröttnar nog aldrig på att läsa den (läste om den alldeles nyss). Har tvingar mina barn att lyssna på den genom en massa läsestunder.

Den här pyttelilla psalmboken är precis vad det står på omslaget att den är - ett konfirmationsminne. Min mamma fick den av sin mamma (alltså min mormor) när hon konfirmerade sig, och när jag konfirmerade mig så fick jag den i arv. Eftersom min mormor dog när mamma fortfarande var tonåring, så betyder den här väldigt mycket för mig. Inget av mina barn konfirmerade sig så att jag kunde låta arvet fortsätta, men Lilla E har lovat att ta hand om den när jag inte finns kvar längre.

Jag har en del signerade böcker också, som jag skattar väldigt högt. Liseys berättelse av Stephen King vann jag som signerad, så jag har tyvärr inte haft nöjet att träffa herr King på riktigt. Fast jag skulle antagligen svimma av star struck-ness, så det kanske är lika bra att jag fick tag på mitt signerade ex genom en tävling.
Liseys berättelse är för övrigt en av mina favoritböcker av Stephen King, men den är allra bäst på engelska. Den här boken är mitt sucka-hänfört-över-exemplar.

En annan bok jag haft turen att vinna signerad är Betvingade av Simona Ahrnstedt. Det är del två i Slottet Wadenstierna-trilogin (de utspelar sig i olika århundraden, så de går utmärkt att läsa var för sig) och inte den jag tycker är bäst i den serien, men den är ju signerad! Gubevars!

Men allra finast av mina signerade böcker är kanske den här. För att Alvhilda av Pernilla Lindgren är en fantasy baserad på nordisk folktro, och för att den är skriven av en av mina bästa vänner. Då blir dedikationen så här trevlig. Stolt, är vad jag är. Jag har så begåvade kompisar så det inte är klokt!

Biblioteket

Jag har länge längtat efter ett eget rum i det här huset. Vissa påstår att yogastudion skulle vara mitt egna rum, men det anser inte jag, Dels för att det även är rummet som vi torkar vår tvätt i, samt det tyngst vägande skälet - det är min arbetsplats.
För med ett eget rum så menar jag en vrå där kan dra mig tillbaka. En plats att sitta och läsa, pyssla, ordna med naglarna, blogga (och slösurfa, om vi är ärliga), klappa katt. Jag ville ha ett bibliotek. Och nu har jag det.
Det rum som nu är "mitt", eftersom alla är välkomna in så länge dörren är öppen - är den stängd vill jag vara ifred, var länge en överbliven vrå i vårt hem. Det var här vi hade bokhyllorna, men även en tv och alla tv-spel. Det var alltså mer ett spelrum än ett bibliotek.
Men så blev barnen större och spenderade alltmer tid i sina egna rum, Stora J flyttade ut, tv-spelen flyttade in till vardagsrummet och jag såg min chans. Men det var ju inte bara att flytta in, direkt.
Först behövdes det nya ytskikt. Sedan nya möbler. Så nu har rummet nytt innertak, nytt golv, nya tapeter och i viss mån nya möbler. Och det ser idag ut ungefär så här:

Om en står på tröskeln är det det här en ser. En mysig läshörna, bokhyllor och en bit av ett skrivbord. Takkronan är ett arv från älskade makens farfar och farmor. Vi har ingen takbelysning i biblioteket (än) och lampan har inte heller någon el indragen i sig, utan den hänger där som dekoration. Om vi inte väljer att tända ljusen, vilket vi hittills aldrig har gjort.
Den lilla lampan som anas i fönstret fick jag i present från en av mina bröder och hans dåvarande fru, när jag fyllde år en gång i tiden. Den är tillverkad av en lokal keramiker och ger ett underbart stämningsljus.

Tavlan över soffan är även den ett arv från älskade makens farfar och farmor. Vi vet ingenting alls om den. Soffan däremot är ny, från IKEA precis som ungefär allt annat i det här rummet. Soffbordet är även det från IKEA och tog ungefär 3 minuter att skruva ihop, inklusive tiden det tog att öppna lådan. Lampan var tänkt till Chilipojkens rum och han skulle få den i julklapp av sin farmor och farfar. Men så hittade han en annan han hellre ville ha, så vi köpte loss den från dem eftersom vi ändå ville ha en ny läslampa till det här rummet. Det lilla bordet vid väggen är inte från IKEA, utan ett andrahandsfynd från en av stadens välgörenhetsbutiker. Och vid dörren står Buster och vaktar. Samt att en kan ana min yogamatta där, för det är oftast här jag morgonyogar.

Fåtöljen hade vi sedan innan, men vi köpte nytt överdrag till den då det gamla var slitet och började gå sönder.
Rävar är det gott om i det här huset. Rävkudden i soffan kommer från Åhléns för några år sedan, den i fåtöljen har jag fått av Lilla E, och jag tror den kommer från Dollarstore.

Bakom fåtöljen står mina Helmers med nagellack. Den vita är ny och jag har inte sorterat om lacken än, så den är fortfarande tom. Det är därför jag har massa lådor med lack uppepå Helmerserna, för att jag inte har tagit mig för att sortera än. #latmask.
Tavlan med blommorna kommer från (alla i kör) älskade makens farfar och farmor.

På fönsterbrädan har jag hoyor (som behöver planteras om) och ett par dalahästar och en Dalslands-tjur, mamma kommer från Dalsland nämligen. Ibland även en katt.

Bokhyllorna  är vita Billy från IKEA, som vi valde att ställa i hörnet, men vi valde bort att sätta in en hörnhylla då vi insåg att det bara skulle bli en dammfälla. Istället ställde vi en liten lampa i det dammsugarvänliga hörnet, som går att vinkla hur en vill ha den. Oftast är den en uplight, men den funkar som läslampa också om en vill sitta i den ärvda stolen (från ni vet var) och läsa. Just nu sitter dock älskade makens gamla nalle Strösse Långben där och mediterar.
Jag har så klart sett till att det finns gott om luft i bokhyllorna, och även några tomma hyllplan, så att jag hat gott om plats att fylla på med böcker. Senast igår flyttade jag om lite.

Och titta vem som äntligen har ett eget skrivbord! IKEA kallar det för ett toalettbord, men då jag inte sminkar mig här (eller knappast någonsin) så är det mitt skrivbord där jag pysslar med min bujo, skriver saker, flätar Lilla E:s hår (nästan) varje kväll. Tavlan ovanför spegeln har fått flytta in hit från vardagsrummet där den hängde förut. Motivet är bokomslagen från Twilight, för även om jag inte älskar böckerna längre, så tycker jag fortfarande att omslagen är supersnygga. Och var ska bokomslag annars finnas om inte i ett bibliotek?

Vad jag läste i mars

Åtta böcker hann jag läsa i mars. Bland dessa finns en bok jag älskade och en som hamnar i min bottentrea - någonsin. Dessa böcker var det, sedda uppifrån och ner.

"Blå längtan" av Elisabet Nemert. Om ni undrade vilken bok som hamnade i bottentrean så är det den här. Riktigt, riktigt dålig. Förtjänar knappt den där ettan jag gav den i betyg.

"The Martian: ensam på Mars" av Andy Weir. Det här är boken jag älskade. Mars månads favorit fick så klart 5/5 i betyg.

"Och så var de bara en" av Agatha Christie. En klassiker med ny titel och ny översättning. En riktigt klurig slutna-rummet-gåta. Betyget blev 4/5.

"Parfymsamlaren" av Kathleen Tessaro. En rar liten historisk romance (utan sexscener) med ett litet mysterium som toppnot. 3/5 blev betyget.

"Till minne av en villkorslös kärlek" av Jonas Gardell. En självbiografisk roman, med fokus på Jonas Gardells mamma. Fick mig att vilja läsa om andra Gardell. Betyget blev 4/5.

"Northanger Abbey" av Jane Austen. En ironiserande bok över dåtidens populära gotiska romaner. Utgiven först efter författarens död. Jag gav den betyget 3/5.

"Harry Potter and the Philosopher's stone" av J.K. Rowling. Dags igen för mig att återknyta bekatskapen med Harry Potter och hans äventyr. Bok ett fick betyget 3/5 av mig.

"A woman's book of yoga" av Machelle M. Seibel och Hari Kaur Khalsa var min långa månadsläsning för mars, jag blev klar några dagar i förväg.
Att jag inte skrivit speciellt om den här är för att jag läste den mest som en del i mitt eget yogautövande och som en fördjupning och uppfräschning av minnet. Jag har läst den förut, med andra ord. Kanske mest intressant om en är intresserad av yoga i allmänhet och kundaliniyoga i synnerhet, eftersom det är den yogan boken har sin tyngdpunkt i. Livsyoga, som jag är lärare i, är en del av kundaliniyogan, så för mig var den relevant. Inget betyg på den.

"Harry Potter and the Philosopher's stone" av J.K. Rowling

Jag har i flera år tänkt att jag ska läsa om Harry Potter-serien. Men så har andra böcker kommit i vägen, jag har lånat ut mina ex lite hit och dit, och andra orsaker har stoppat mina planer. Men i år - då har jag gett mig sjutton på att det äntligen ska bli av. Och när en läser om en serie är det allra bäst att börja från början.

Bildkälla Goodreads

Harry Potter har växt upp med sin moster och hennes familj, efter att hans föräldrar omkommit i en bilolycka. Påstås det. Han får bo i en skrubb under trappen tillsammans med spindlarna, han ärver sina kläder från sin kusin och han fungerar som husets passopp.
Tills en dag då han får ett brev adresserat till honom. När morbrodern tar det i beslag börjar breven komma in i mängder, och till slut flyr familjen från huset.
Då dyker en märkligt storvuxen man upp, som förklarar för Harry att han är en berömd trollkarl, och att han ska få börja på trollkonstskolan Hogwarts. Äntligen kan Harry få veta mer om sina föräldrar och sitt eget ursprung.

Det märks väldigt tydligt att de här böckerna är skriven för en publik som ska vara ungefär i samma ålder som Harry, alltså 11 år. Det är en kort bok, så mycket berättas ganska fort utan alltför många detaljer. Ändå får jag en tydlig bild av både karaktärer och miljöer, för J.K. Rowling är en skicklig berättare, oavsett vem hennes tänkta publik är.
Jag slås dock av att det känns så mycket som att läsaren ska växa upp tillsammans med Harry, ett år i taget fram tills de är 18. Böckernas tema växer även de med läsaren, och blir läbbigare allteftersom. För är en bekant mer Harry Potter så vet en att det inte direkt vare sig är eller har varit ett enkelt liv för stackars Harry. Bara de plågorna hans "familj" utsätter honom för gör att mamman i mig vill göra orosanmälningar och ta hand om. Barnmisshandel, är vad det är. Ren och skär mobbning. Fy!
Så, det är inte direkt toppen redan från början, men det berättas på ett sådant sätt att det som läsare är ganska lätt att skyla över det.

"Harry Potter and the Philosopher's stone" är en bra inledande bok, som väcker nyfikenhet inför att läsa vidare, men för mig som vuxen, det vill säga långt från målgruppen, kan det kännas lite väl "ungt" emellanåt. Mitt betyg blev 3/5.