"Northanger Abbey" av Jane Austen

Ett av mina läsmål för i år är att läsa minst en bok skriven av Jane Austen. Jag har alltså nått det målet nu, när jag precis har läst om "Northanger Abbey", Jane Austens kärleksfulla ironiserande över den gotiska romanen.
"Northanger Abbey" började skrivas redan 1798, men fick den form vi läser den i idag 1803. Romanen såldes till ett förlag som specialiserade sig på att ge ut just gotiska romaner. Och möjligen var det just att "Northanger Abbey" driver lite smått med genren som gjorde att den aldrig gavs ut. Romanen köptes tillbaka från förlaget av en av Jane Austens bröder 1816, och gavs ut 1818, efter Janes död.

Bildkälla Goodreads

Catherine Morland spenderar några veckor i Bath tillsammans med grannparet Allen. Där träffar hon Eleanor och Henry Tilney. Hon blir vän med Eleanor och förälskar sig i Henry.
Samtidigt blir hon även god vän med Isabella Thorpe, en ung och vacker flicka som redan känner Catherines bror och hyser varma känslor för honom. Och hennes bror, John, faller snart för Catherine.
Till sin glädje bjuds hon in att spendera några veckor hos sin nya vän Eleanor Tilney, och hennes bror och far, general Tilney. De bor på Northanger Abbey, och Catherine, som har huvudet fullt mer idéer efter ha läst flera gotiska romaner, tycker sig snart se mysterier överallt. Kanske har generalen till och med mördat sin egen hustru?

Det här är på alla sätt en underhållande liten historia. Delar av mig önskat att jag hade läst den på svenska, så att jag hade hängt med ordentligt i svängarna. Min utgåva är nämligen på ganska gammaldags engelska, med ord och uttryck som jag inte riktigt hänger med på.
Vår hjältinna är en godhjärtad och lite naiv ung kvinna, som i viss mån låter andra köra med henne. Innan hon lär sig vad sann vänskap är vill säga. Hon blir alltså manipulerad, utsatt för spratt/nedrigheter och utnyttjad på diverse sätt. Det vill säga tills hon lär sig vad sann vänskap är, och hur falska vänner kan bedra.
De där inte så fina och snälla är så bra beskrivna att jag kommer på mig själv med att sitta och högt varna Catherine för vad de håller på med. Så vi kan lugnt påstå att jag levde mig in i berättelsen.
Och med denna inlevelse upplever jag det då som aningen störande att jag då och då blir påmind om att det här är en roman, då författarinnan själv kliver ini texten och berättar för mig om "sin hjältinna" och vad hon ska utsättas för. Ibland kan det även kännas som lite spoiler, då vissa av händelserna i romanen avslöjas långt innan av författarens egen berättarröst.
Förutom det, en liten rar romantisk historia. Lyckligt slut, så klart. Det gotiska visar sig mest i några få kapitel, och vi hinner halvvägs in i boken (eller mer) innan Catherine ens anländer till titelns Northanger Abbey.

Mitt betyg på "Northanger Abbey" blev 3/5.