tisdag 4 juli 2017

"En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag vill börja det här inlägget med en klagosång.
För när jag gick i skolan - för sådär 30 år sedan - så läste vi aldrig om sådant här på historielektionerna. Faktiskt så satt jag flera gånger och kände mig ganska dum för att jag inte visste det här, att jag var så totalt okunnig. Jag blir alltmer medveten om hur jädra europeisk jag är i mitt tankesätt, därför att all historia jag läst är så baserad på "den vite mannen". Det jag kan om afrikansk, amerikansk och asiatisk historia baseras helt på hur Europa har lagt sig i skeendena. Som att Amerika var obebott innan vi européer "upptäckte" det. Nähä du!
Eller som i fallet med den här boken - vad kan jag egentligen om Afrikas historia? Inte mycket, visade det sig.
Så det kan ses som något positivt att jag under läsningens gång googlade en hel del för att förstå och försöka sätta mig in i det som händer i bakgrunden till "En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie. Tack för att jag fick öppna mina ögon ännu mer för min omvärld.
En dag man lär sig något nytt är en bra dag, som jag brukar säga. Jag hade många bra dagar med den här boken som sällskap.

Bildkälla goodreads
I början av 1960-talet får den unge pojken Ugwu plats som tjänstepojke hos Odenigbo. Odenigbo märker att pojken har huvudet på skaft och ger honom en utbildning förutom de två år han redan fått. När Odenibos stora kärlek Olanna flyttar in känner sig Ugwu för hotad av hennes närvaro, men han finner snart att han behandlas som en i familjen.
Olanna har en tvillingsyster, Kainene, som är så olik Olanna som hon kan bli. Kainene har valt att följa i deras fars fotspår och har blivit en slipad affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir ögonblickligt förälskad i henne.
Men livet i Nigeria på den här tiden är inte alltid lätt. Det råder stora motsättningar mellan olika folkgrupper och inbördeskriget är snart ett faktum. När den nya staten Biafra utlyses är glädjen till en början stor, men Nigeria vill inte släppa makten om landet.

"Krig är väldigt fula" som författarens far uttryckte det när han pratade om de händelser som ligger till grund för den här boken. För även om personerna i boken är påhittade så är de, och det som händer, baserat på verkliga händelser.
Vi får följa händelserna i Nigeria och Biafra genom Ugwu, Olanna och Richard i två olika tidsperioder - början och slutet av 1960-talet. Det är inte svårt alls att hänga med i vem som berättar vad, för att underlätta inleds varje kapitel dessutom med namnet på den karaktär ur vilkens synvinkel vi följer händelserna.
Boken är skriven på ett nästan hjärtskärande sätt. Det gör stundtals rejält ont att läsa den, och jag var tvungen att lägga den ifrån mig flera gånger för att bara smälta det jag läste. Vissa böcker kräver nästan ett lite långsammare lästempo och "En halv gul sol" är en sådan bok.
Tempot i boken känns långsamt, men ändå berättas väldigt mycket. Den täcker trots allt större delen av ett decennium, samt ett land hela liv. Det är en bok som är full med hopp men samtidigt så fullständigt hopplös. Så mycket kärlek och så mycket sorg ryms på dessa sidor. "En halv gul sol" är en bok som drabbar mig som läsare. Jo - tårarna faller flera gånger.

Jag känner mig som att jag kanske är sist på bollen när jag läser den här boken, men nu har jag gjort det och jag läser gärna fler böcker av Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes språk är fantastiskt. lågmält men ändå bygger hon upp en sådan verklig bild att det nästan är som att titta på en film när jag läser, så tydliga bilder får jag både av miljöer, personer och skeenden. Och vissa saker vill man ha osedda.
Mitt betyg på "En halv gul sol" blir, kanske inte helt oväntat, 5/5. En bok tankarna ofta återvänt till sedan jag läste ut den för ett par veckor sedan.

5. Boken: världen var tyst när vi dog

Han skriver om svälten. Svälten var Nigerias vapen i kriget. Svälten bröt ner Biafra och och gjorde Biafra berömt.Svälten gjorde att Biafra varade så länge som det varade. Svälten fick världens befolkning att uppmärksamma Biafra och gav upphov till protester och demonstrationer i London och Moskva och Tjeckoslovakien. Svälten var anledningen till att Zambia och Tanzania och Elfenbenskusten och Gabon erkände Biafra, svälten gjorde att Afrika blev ett ämne i Nixons valkampanj i Amerika och fick föräldrar över hela världen att säga åt sina barn att äta upp maten. Svälten föranlät hjälporganisationer att flyga in mat till Biafra i hemlighet på nätterna eftersom de båda sidorna var oense om rutterna. Svälten främjade fotografers karriärer. Och svälten fick Internationella Röda Korset att kalla Biafra dess allvarligaste kris sedan andra världskriget.

Bildkälla Världens flaggor
En sak jag lärde mig när jag läste den här boken, och det enda positiva som föddes ur den här katastrofen - Läkare Utan gränser föddes ur svältkatastrofen i Biafra. Därför att civilbefolkningars liv och behov av vård väger tyngre än politiska och militära konflikter.