"The name of the rose" av Umberto Eco

"The name of the rose" kom ut första gången 1980, och redan 1986 blev den film med Sean Connery och Christian Slater i de bärande rollerna. Och det är som film jag minns den bäst, även om jag länge varit medveten om att filmen är baserad på en bok. Av någon anledning (säkert book-tube) fick jag för mig att jag behövde läsa boken, men då kunde jag inte längre hitta den i någon svensk utgåva. Jag brukar vara emot att läsa på engelska om boken översatts till engelska och inte är skriven på det språket, men ibland gör jag undantag - som nu.

Bildkälla The StoryGraph

I 1300-talets slutskede sitter den åldrande munken Adso av Melk och minns tillbaka på en sällsam sak som hände 1327, när han fortfarande var novis. Tillsammans med sin mästare, William av Baskerville, besöker han ett italienskt munkkloster känt för sitt stora bibliotek. William kommer dit i ett teologiskt ärende, men finner sig snart insnärjd i ett snårigt mysterium. Munkar i klostret dör, till synes efter profetior i Uppenbarelseboken. Kan det ha något att göra med biblioteket, som är stängt för alla utom en noga utvald skara? Abboten ber William om hjälp med att läsa gåtan, och snart är han och Adso djupt inne i en labyrint som de kanske inte kan sig ur.

Den här boken var långsam. Så pass långsam att jag var nära att ge upp, och om jag inte hade hittat en ljudbok på YouTube så hade den här boken med största sannolikhet varit en DNF (did not finish) nu. Nu kunde jag till och med lyssna på den i dubbel i hastighet, och då kom jag närmare mitt normala lästempo i böcker som inte slänger in massa fraser på olika språk (främst latin), superdetaljerade beskrivningar om allt från utseenden till dörrar till planritningar över hemliga labyrintliknande bibliotek. Jag hade svårt att hänga med ibland, men ärligt talat brydde jag mig inte så mycket om det. Den övergripande berättelsen kunde jag ändå ta till mig.
Det här är en mordgåta i grunden, som satts i en historisk miljö och kryddats med filosofiska frågor, och religiösa grubblerier. Som ett barn av den tid och den miljö den utspelar sig i, innehåller den såklart också en ganska otrevlig dos av kvinnoförakt. Det förekommer en enda kvinna i boken, och det känns i mitt tycke som att det är hon som är rosen i titeln. Vår berättare Adso återkommer ofta till henne, och det faktum att han inte vet hennes namn. 
Mordgåtan är ändå ganska spännande, även om jag visste vad som hade hänt, eftersom jag har sett filmen. Det här är också ett sådant där sällsynt fall där jag tycker att filmen är bättre än boken. Särskilt som den inte är så fruktansvärt långrandig.

Betyget på "The name of the rose" blev 2,75/5. Den hade sina ljusa stunder, men var också bedövande tråkig mellan varven.