Marsfavoriter

Sista mars idag och namnsdag i det Jennyska hemmet. Blir nog lite kardemummakaka till fikat när namnsdagsbarnet kommer hem.
Och som vanligt när det är månadens sista dag så gör jag en liten sammanfattning för att se om det funnits några favoritsaker där. Det brukar det finnas.

Bok/fic: Jag har läst så sjukt mycket böcker den här månaden! Faktiskt så pass många att jag nu ligger 8 böcker före för att nå mitt mål för 2016 på Goodreads. Många av dem har dessutom varit väldigt bra, men min favorit är ändå "Pride and prejudice" a Jane Austen. Att den inte är omskriven här än beror på att jag valde den som läsning för Plejaderna, och vi har inte träffats än. Att jag älskar den är sedan gammalt, men det ska bli så roligt att få höra vad de andra i Plejaderna tycker och tänker om den.
Eftersom jag har läst så mycket böcker betyder det att jag inte har läst så mycket fics - för en gångs skull. Jag har läst om en Inception-fic med Arthur och Eames som jag älskar dock, en AU som innehåller stressbakning och larvigt mycket kaffe. Jag har läst "I've got nothing to do today but smile /the only living boy in New York/" av gyzym flera gånger vid det här laget. Minst tre. Säkert fler.

Film: Den här månaden har vi fyndat en och annan dvd och blue ray i reabackar, så det har blivit mycket film som har varit bra. Men månadens biobesök med "The revenant", och popcorn, är ändå månadens favorit på filmfronten. Jag kommer skriva mer om den imorgon, när det är dags för FredagsFilm igen.

Tv-program: "The hour". Jag vill ha mer. Annars är det mest pågående serier som tar upp min tid just nu.

Nagellack: Wolfsbane från Polish alcoholic. Jag ska bygga ett altare åt den för god damn!

Frisyr: Jag kan göra sidfläta igen! Alltså är det dags att gå till frissan och kapa av ett par centimeter.

Kläder: Fick en ny vårjacka i present av älskade maken. Så nu får det gärna bli lite varmare så att jag kan ha den, för den är ofodrad...

Upptäckt:  Den berömda marsipanen från Lübeck smakar som Anton Berghs marsipanbröd. Väldigt god alltså, men man behöver inte resa till Tyskland för att få uppleva smaken igen.

Extra speciell rolighet: Chilipojken har alltså varit i Tyskland på språkutbyte med sin skola. Det var han som hade med sig marsipan från Lübeck hem till sin mamma, för hans mamma kanske tjatade lite på honom om det. Möjligen. Och det var jätteroligt för mig att se hur han liksom växte av den erfarenheten - att resa utan oss. 

Mitt favoritinlägg: Alla gånger inlägget "Måndagsmotivation, del 3/?". Ska se om jag kan motivera mig att skriva ett nytt motivationsinlägg snart.

Kindness of the heart-Dagens

Låt: "Ong namo" med Snatam Kaur. Min favorit av alla yogasånger. Brukar ha lång vila till den.
Outfit: Leggins och klänning från Monki, huvtröja från HM.
Smink: Nej.
Nagellack: Bedazzled från HM.
Frisyr: Upprafsat i någon sorts knut.
Doft: Vitlök.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Lila Ice.
Frukost: Te, yoghurt och müsli.
Fika: Te och kardemummakaka.
Middag: Risotto med citronpesto och räkor, sallad.
Pryl: Timer.
Träning: Om! Två promenader varav en lång, och ett yogapass för ryggen.
Kvällsnöje: Bara vara.
Att tillägga: Har varit en bra dag idag. Känner mig nöjd och lugn i själen.

"Ett vet jag säkert" av Oprah Winfrey

Om jag läser mycket? Svar ja. Jag har en tid dessutom haft två böcker i taget på nattygsbordet - en roman och en samling av något slag. Först två novellsamlingar och nu senast en samling krönikor.

Bildkälla Goodreads

Oprah Winfrey behöver knappast någon närmare presentation. Hon är kvinnan som kom från fattiga förhållanden och blev en av världens mest inflytelserika personer. Miljontals tittare rattade in på hennes tv-program varje dag - jag var en av dem.
I kölvattnet av detta skapade hon sedan O Magazine, en tidning där hon varje månad pryder omslaget och där hon skriver en krönika på temat "det här vet jag säkert". Den här boken är en samling av flera av dessa, somliga i sin helhet, somliga kraftigt redigerade. De är samlade i delar med titlar som "Glädje", "Återhämtning", "Tacksamhet"  och "Kraft", för att ta några exempel.

Det här är lite av en blandning av självhjälpsbok och memoarer, lite ditt och datt utan att riktigt bli något. Vissa av texterna kanske ger lite grann, men det är ingenting som känns direkt nytt. Jag har sett/hört/läst/gått i terapi för det förut - inget nytt under solen liksom. Jag var beredd på att jag skulle sitta på golvet och stortjuta emellanåt - det gjorde jag inte. Jag var också beredd på att få light bulb-moments - plötsligt inse ett och annat. De uteblev de med. Det finns dock vissa saker som är värda att få upprepat för sig emellanåt, och då tycker jag att den här boken gör det bra.
Oprah skriver på ett sätt som är lätt att ta till sig, även när hon behandlar småsvåra ämnen. Det gick helt friktionsfritt att läsa den här boken. Om man inte är ett Oprah-fan kan man dock hoppa över den här boken.
Mitt betyg blev 3/5. Jag kände mig liksom lite hemma och det var ju trevligt, men jag hade hoppats på lite mer a-ha! än vad jag fick.

Jag har lärt mig att lita på den styrka jag ärvt från alla som kom före mig - farmor och mormor, systrar, mostrar och fastrar och bröder som prövades med ofattbara motgångar och ändå överlevde. "Jag går framåt ensam, och står som tio tusen man", säger Maya Angelou i sin dikt "Our Grandmothers". När jag rör mig genom världen tar jag alla mina historier med mig. Alla människor som har banat väg för mig är en del av den jag är.
Tänk för ett ögonblick tillbaka på din egen historia - inte bara var du föddes eller var du växte upp, utan de omständigheter som har bidragit till att du befinner dig exakt här, just nu. Vilka ögonblick längs vägen skadade eller skrämde dig? Jag skulle kunna tänka mig att du har haft några sådana. Men det anmärkningsvärda är att du fortfarande är här, du står fortfarande upp.

"Döden spelar falskt" av Ian Fleming

För första gången hittar jag mer likheter mellan filmen och boken än bara namnen. "Döden spelar falskt" heter "Diamonds are forever" på engelska och filmen heter "Diamantfeber". 

Här är det diamantsmuggling, där Bond skickas ut för att infiltrera en diamantsmugglarliga för att avslöja hela smugglingsförloppet och hjärnan bakom organisationen. Skurkarna betalar Bond i diverse uppgjorda falskspel, men misstankar faller snart på honom och han får ett par lejda mördare flåsandes i nacken.

Jag var inte alls värst förtjust i den här boken. Jag känner verkligen av den kritik som Ian Fleming fick om att hans böcker var för mycket som reseskildringar. Det är ett jädra farande över tre olika kontinenter med flyg, tåg och båt - förutom de noggrant beskrivna bilarna. Ingående beskrivningar av turistorter, hotellrum, båthytter, auktioner, hasardspel och hästkapplöpningar. Tämligen ospännande.
Dessutom med den vanliga dosen sexism, rasism och homofobi. Boken kom 1956 och genomsyras av de värderingar som förekom då, där färgade människor anses vara dumma eller kriminella eller både och, kvinnor är kuttersmycken som ska kunna "älska en och laga sauce béarnaise" och lönnmördarna är misstänkt homosexuella därför att "en del såna där homosexuella blir de värsta mördarna". Det var sådant som ofta bara gled igenom då, men idag känns det ganska unket att läsa sådant.
Mitt betyg blev den här gången 2/5.

"Firman har en av sina ledande män i London, en man som heter Rufus B. Saye, vilket verkar underligt eftersom den gör så lite affärer här. Ingen vet mycket om honom. Han lunchar varje dag på American Club vid Picadilly. Spelar golf i Sunningdale. Varken röker eller dricker sprit. Bor på Savoy. En mönstermedborgare." M ryckte på axlarna. "Men hela diamanthandeln har något av välskött, konservativ familjefirma över sig och det anses allmänt att det är något konstigt med Diamanthuset. Det är allt. "
Bond tyckte det var på tiden att komma med en viktig fråga. "Och vad är det jag ska göra, sir?" frågade han och såg M in i ögonen tvärsöver bordet.
"Ni ska träffa Vallance på Scotland Yard om" - M tittade på klockan - "lite över en timme. Han ger er instruktioner. De kommer att arrestera budet ikväll och låta er vikariera för honom på transportlinjen."
Bond knöt fingrarna lätt om stolens armstöd.
"Och sedan?"
"Och sedan", sade M torrt, "ska ni smuggla de där diamanterna i Amerika. Det är åtminstone meningen. Vad säger ni om det?"

Fredagsmys: Fyllda ägghalvor

Fyllda ägghalvor är kanske inte vad man förväntar sig som en del av ett fredagsmys, men när sagda fredag är en långfredag och jag ändå alltid gör de ägghalvorna till påsk - why not? De skulle så klart funka att stoppa i sig en torsdag i oktober också, eller söndag i januari. Precis när som helst faktiskt. De är nämligen supergoda!

Fyllda ägghalvor

5 ägg
4 räkor + 10 räkor, med skal
50 g kallrökt lax + extra till garnering
4 msk majonnäs
4 msk creme fraishe
2 msk hackad dill + extra till garnering
1 krm salt
nymald svartpeppar

Hårdkoka äggen. Skala dem, halvera dem och gröp ur äggulorna.
Skala räkorna, spara 10 till garnering. Finhacka laxen och räkorna.
Blanda äggulor, lax, räkor, majonnäs, creme fraishe och dill. Smaka av med salt och svartpeppar.
Fyll ägghalvorna med röran. Garnera med en liten bit lax, lite dill och en räka.

Om jag skulle bjuda min bror på det här skulle jag hoppa över räkorna eftersom han är allergisk mot skaldjur.
Det blir alltid mer röra än vad som behövs för att fylla äggen. Vet ni vad man gör med den? Äter som fyllning i en macka, eller på små snittar av gott knäckebröd, eller med sked direkt ur skålen. För äter den - det gör man.

Andas

Igår firade jag och älskade maken vår 17-åriga förlovningsdag med att gå på bio. Vi valde att se "The revenant". Jag kommer skriva mer om den filmen en annan dag för den behöver få sjunka in lite först känner jag.
Men en sak tog jag med mig direkt, och det var några ord som Leonardo DiCaprios rollfigur, Hugh Glass, sade till sin son:

"As long as you can still grab a breath, you fight."

Ord som träffade mig i hjärtat och som jag ska försöka ta till mig, särskilt de där dagarna då det känns svårt, när man vill ge upp. För sådana dagar finns det.

Säsongssammanfattning: The hour, säsong 2

Som vanligt är det spoilervaning på säsongssammanfattningarna.

Säsong två av "The hour" tar vid ungefär nio månader efter säsong ett. Bel har mirakulöst hållit sig kvar som producent för "The hour", men hon bevakas noga och har fått en ny chef som jobbar närmare hela teamet. Hector har blivit alkoholiserad och slarvar med arbetstiderna, men han är populär som aldrig förr och blir flitigt uppvaktad av ITV för att komma till dem. Freddie är det ingen som vet var han är, förrän det visar sig att han är tillbaka från en lång resa. Nu med ett nytt jobb som nyhetsankare på "The hour" bredvid Hector - och med en överraskning i bagaget.

Den här säsongen handlar om politiska skandaler, utpressning, prostitution, kärnvapen, misshandel, mord, rasism - allt med utgångspunkt på nattklubben El Paradis.

Bildkälla Series addict, so what?

Favoritavsnitt: Sådana här täta avsnitt är det svårt att hitta favoriter bland, som vanligt. Men! Det sista avsnittet var en jädra berg-och-dal-bana av känslor och "nejnejnejnej", så fastän att det slutade med en cliffhanger utan dess like så säger jag att det sista avsnittet någonsin, vad faen?, var det bästa.

Favoritkaraktär: Freddie. Dearest little darling of mine!

Favoritpar:  Jag trodde inte jag skulle tycka om det, men trots att Freddie kommer hem med en fru så hoppades jag så innerligt på honom och Bel. 

Bäst i säsongen: Den täta dramatiken. Relationerna. Att man verkligen fick titta in i deras liv.

Värst i säsongen: Jag var ju inte så förtjust i Camille, av en bunt anledningar. Och så gillar jag inte att de röker så himla mycket hela tiden, men det var ju så det var då.
Och inte för att det var "värst" som så, men mitt hjärta brister lite för Isaac som är så kär, så kär i Sissy.

Övriga kommentarer: Vet ni - just nu känns det inte lika okej att den här serien inte har någon fortsättning. Jag tror jag ska skriva tiggarbrev till BBC så att de åtminstone gör ett sista avsnitt så att man kan få ett avslut - få veta. För den cliffhangern var inte rolig alls. Jag har suttit i ett adrenalinrus den sista kvarten av "The hour"s sista avsnitt och så bara *poff*. No more. Maj gawd!
Om man googlar kan man hitta serieskaparens tankar om vad som skulle ha hänt i en tredje säsong om "The hour" inte blivit nedlagd, och det lugnar kanske en aning. Men jag hade föredragit att se det i bild, kan vi väl säga.

"Tess of the D'Urbervilles" av Thomas Hardy

Redan 2013 gjorde jag mitt första försök att läsa "Tess of the D'Urbervilles" av Thomas Hardy. Jag stötte dock snabbt på problem, då den inte bara är skriven på gammaldags engelska, utan dessutom med dialektala ord, slanguttryck och talspråk. Efter en dryg vecka utan att komma förbi sida 50 gav jag upp. Tills förra veckan när jag plockade fram den för att göra ett nytt försök. Tydligen har jag programmerat om min hjärna sedan 2013 för nu gick det galant, och där det inte gick galant läste jag om en rad eller tre och funkade det ändå inte läste jag helt enkelt bara vidare. Man förstår liksom ändå.

Bildkälla Goodreads

Tess Durbyfield bor med sina föräldrar och syskon i en liten by på den engelska landsbygden. en dag får hennes far veta att han härstammar minsann från en gammal fin släkt, D'Urbervilles, som troddes vara utdöd. Föräldrarna beslutar sig för att skicka Tess till vad som tros vara en förmögen släkting så att de ska kunna få ekonomisk hjälp. Hennes "kusin" Alec d'Urberville är dock inte alls en äkta D'Urberville, utan de har bara tagit sig ett namn från en utdöd släkt. Han fattar snabbt tycke för den vackra Tess och på så sätt är Tess öde beseglat.

Romanen om Tess Durbyfield/D'Urberville väckte stor skandal när den kom 1891, så pass att det här blev en av de sista  romanerna Thomas Hardy skrev. Den belyser på ett utmärkt sätt hyckleriet som rådde under den viktorianska eran, dubbelmoralen som rådde gällande mäns och kvinnors sexualitet och kyrkans roll i det hela.

Jag blev så satans förbannad när jag läste den här boken. Jag var arg så hade jag varit en serieteckning hade det kommit ut ånga ur mina öron. Jag tycker så synd om Tess, det är en av de mest tragiska karaktärer jag någonsin läst om och jag grät över hennes öde, på riktigt med riktiga tårar. Jag var så arg på hennes föräldrar som inte lyssnade på hennes oro utan var så satans penningsugna att de villigt offrade ett av sina barn för att kunna fortsätta gå till puben och leva ett allmänt slött liv. Jag var så arg på den där jädra tölpen till karl som inte kunde fatta att hon inte var intresserad utan tvingade sig på henne, tvingade till sig kyssar trots att hon sagt nej upprepade gånger. Jag var så arg på Angel Clare som enträget fortsatte uppvakta henne trots att hon sade nej och inte ansåg sig vara värdig honom, som vägrade lyssna när hon ville bekänna sin synd och när han väl lyssnade så vägrade han förlåta henne - förrän det redan var försent. Jag var så arg! Jag har gått omkring här hemma och varit förbannad och spottat och svurit över den här boken. Särskilt älskade maken har fått lyssna på mig för jag har verkligen behövt prata av mig mellan kapitlen.
Jag blev så djupt berörd av Tess att jag till och med sitter här just nu med en klump i halsen och tårar i ögonen.

Men - jag tycker kanske inte att boken var särskilt bra skriven för det. Den var stundtals riktigt tråkig, med långa utläggningar om ovidkommande saker. Miljöbeskrivningarna gillade jag, men jag känner mig kanske inte riktigt lika intresserad av hur jordbruksmaskiner fungerar eller att få veta alternativa namn på små orter, hedar, vattendrag och kullar. Man behöver inte hänga med på varenda inspektion av varenda ras av höna för att förstå vad det är man gör, typ.
Det berättas lite väl omständligt mellan varven, och viss risk för grus i ögonen förekommer.

Jag hade svåra problem att sätta betyg på den här boken. Själva berättarsättet ger jag nog betyget 2/5 för att jag inte uppskattar språket eller de omständliga och kringgående beskrivningarna. Berättelsen är däremot värd 4/5 eller mer. Mitt betyg, som jag efter mycket rådbråkande av hjärnan till sist gav "Tess of the D'Urbervilles", blev 3,5/5.

Sedan kan vi konstatera att det i vissa fall inte blivit så mycket bättre i våra dagar. Det råder fortfarande en dubbelmoral om mäns och kvinnors sexualitet. Män som ligger med många är hjältar, kvinnor som ligger med många är promiskuösa. Det är än idag kvinnorna som ska ta ansvar för inte bara sin egen sexualitet utan även männens. Om en kvinna blir våldtagen är det fortfarande hon som ifrågasätts - vad hade hon på sig, hur hamnade hon i den situationen, får hon inte skylla sig själv? En kvinna som blir gravid ska ta ansvar, medan mannen som gjorde henne gravid bara kan slå ifrån sig och välja att ta avstånd helt. Så vi har kommit lång sedan Tess blev förförd och fick sitt liv förstört, men vi har fortfarande långt kvar att gå.

"Do not go on with it!" she cried passionately as she turned away from him to a stile by the wayside, on which she bent herself. "I can't believe in such sudden things! I feel indignant with you for talking to me like this, when you know - when you know what harm you've done me! You and those like you take your fill of pleasure on earth by making the life of such as me bitter and black with sorrow; and then it is a fine thing, when you have had enough of that, to think of securing your pleasure in Heaven by becoming converted! Out upon such - I don't believe in you - I hate it!"
"Tess," he insisted, "don't speak so! It came to me like a jolly new idea! And you don't believe me? What don't you believe?"
"Your conversion. Your scheme of religion."
"Why?"
She dropped her voice. "Because a better man than you does not believe in such."

En lördag i mars-Dagens

Låt: Ingen särskild.
Outfit: Klänning från Monki, tröja från Ruth and circle.
Smink: CC creme från Luméne, brynskugga från Clinique, blusher från Glossybox, ögonskuggor och ögonpenna från HM, mascara från IsaDora, läppenna från Glezel visage.
Nagellack: Decades of dysfunction från Orly.
Frisyr: Uppsatt lugg.
Doft: 007 for women från James Bond fragrances. De har kommit med en uppföljare till den... Vill ha!
Smycke: Ringarna jag alltid bär, pärlörhängen från Morrellato.
Klocka: Randig Lambretta.
Frukost: Te, ägg och smörgåsar.
Fika: Kaffe latte.
Middag: Färsbiffar med potatisgnocchi och skirat smör med salviasmak.
Pryl: Bok. Har läst ut en och börjat på en annan.
Träning: Nix.
Kvällsnöje: Bond!
Att tillägga: Jo det stämmer. Jag har stängt av kommentarerna. Kommer behålla det så ett tag känner jag.

FredagsFilmen: I Hennes Majestäts hemliga tjänst

Om man bestämmer sig för att skriva om en Bond i taget så går det ganska snabbt när man kommer till George Lazenby som James Bond. Han gestaltade nämligen den brittiske spionen i endast en film, "I Hennes Majestäts hemliga tjänst", innan Sean Connery återvände till rollen en sista gång i "Diamantfeber".
Och det tycker jag är lite synd faktiskt, jag gillade George Lazenby som Bond och "I Hennes Majestäts hemliga tjänst" tillhör mina favoriter bland Bond-filmerna. Även om herr Lazenby fick det tveksamma nöjet att vara den enda Bond som framträtt i kråsskjorta. Modet i den här filmen är tidstypiskt och kanske inte direkt supersnyggt alla gånger.
Filmen är dock stilbildande och har inspirerat både Christoper Nolan och Sam Mendes i deras bildspråk, något man kan se i till exempel "Inception" och i den senaste Bond-filmen "Spectre".

Bildkälla What culture

Det förekommer en hel del referenser till de tidigare Bond-filmerna i "I Hennes Majestäts hemliga tjänst", där den mest berömda är att Bond säger "This never happened to the other fella" när han får på båten av en tjej.
I övrigt får vi i den här filmen återse Blofeld när Bond går under cover för att försöka komma underfund med vad som egentligen händer på Blofelds center för personer med allergier. Och så blir han kär - i en maffiaboss dotter.

Lite av den stora tjusningen i den här filmen ligger också hos Bonds kärleksintresse Tracy, spelad av Diana Rigg. Hon är inte bara snygg och rik, utan kan dessutom slåss med skurkarna hon med och räddar James ur mer än en knipa. Det hade kunnat sluta så lyckligt för dem...

Bildkälla Daily Mail
Diana Rigg som Tracy, George Lazenby som James Bond.

Inte heller i kväll blir det Bond till fredagsmyset, eftersom älskade maken är upptagen på annat håll. Funderar på om det inte är dags att skrämma upp barnen med lite vampyrer istället... *insert evil laughter here*

Säsongssammanfattning: The hour, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Ibland förbannar jag mig själv för att jag missat att se vissa tv-serier, "The hour" är en sådan serie. Den gick åren 2011-2012 på BBC, samma kanal som kritiseras i den här serien, och handlar om arbetet bakom kulisserna på det nya nyhetsprogrammet "The hour".
Handlingen tar sin avstamp i Suezkrisen 1956. Bästa vännerna Bel och Freddie jobbar hårt för att få "The hour" att lyfta, Bel som producent och Freddie som reporter. Som ansikte utåt anställs Hector, en överklassman med släktband högt upp i BBC's ledning.
Det är mycket politik, spel bakom kulisserna, censur och kärleksförvecklingar - allt kryddat med mordgåtor och spionage.
Har du inte sett den så gör som jag och rätta till misstaget.

Bildkälla TV hangover
Romola Garai, Dominic West, Ben Whishaw

Favoritavsnitt: Det finns bara 12 avsnitt totalt av "The hour", fördelade på två säsonger om 6 timslånga avsnitt vardera. De håller alltså tätt samman och är av kvaliteten att alla avsnitt är bäst. Men om jag måste välja så väljer jag pilotavsnittet där vi får lära känna alla och få en får bevittna födelsen av ett nytt tv-program, samt det sjätte och sista avsnittet för säsongen där alla lösa trådar knyts ihop. Serien hade kunnat sluta där och jag hade varit nöjd, men jag är glad att det finns en fortsättning.

Favoritkaraktär: Freddie Lyon. Som spelas av Ben Whishaw och har man hängt med här ett tag så vet man att Ben Whishaw är lite av min favorit så det kanske inte var så oväntat. Han är också anledningen till att jag överhuvudtaget började titta på "The hour". Såatte...

Favoritpar:  Inget romantiskt par i varje fall, men jag gillar vänskapen mellan Bel och Freddie väldigt mycket. Även om det på slutet inte var bra alls mellan dem.

Bäst i säsongen: Den skarpa kritiken som riktas mot den censur som rådde inom BBC dåförtiden. När politiska höjdare till och med satt med i kontrollrummet och kunde befalla tillfälligt avbrott om de kände att kritiken på sittande regering blev för hård. 

Värst i säsongen: Jag gillar inte otrohet, så jag hade stora problem med förhållandet mellan Bel och Hector. Tyckte innerligt synd om hans fru Marnie. Hon var förresten med alldeles för lite den här säsongen så jag hoppas jag får se mer Marnie i säsong två.

Övriga kommentarer: Vilken underbar skådespelarensemble man har fått ihop här! Det är så tätt och bra gestaltat, in i minta lilla skurk- och biroll, att jag sitter med ett förtjust flin i nyllet mest hela tiden. Och jag menar inte bara Ben Whishaw som Freddie, utan Romola Garai som Bel, Dominic West som Hector och Oona Chaplin som Marnie. Dynamiken mellan skådespelarna är superb. Tycker man ämnet på serien känns trist och tråkigt, kan man titta bara för att man får se utmärkt skådespeleri.

"Svenska spöken"

Om man plockar till sig novellsamlingen "Svenska spöken: en antologi ur det förgångna" i tron att man ska få läsa spökhistorier som ger lite lagom kalla kårar - då finns det risk att man blir besviken.
Om man däremot plockar den till sig för att man älskade "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist - då kommer man bli toknöjd med sitt val.
Gissa nu vilken kategori jag tillhör? Jag skulle läst baksidestexten lite noggrannare...

Bildkälla Goodreads

Jag som älskar de klassiska spökhistorierna, med spöken som säger "bu" och rasslar med kedjor, vita damer och skugglika gestalter i dunkla rum, jag satt med den här antologin och kände frustrationen växa för varje avverkad novell. Det handlar nämligen otroligt mycket om att spöken helt plötsligt går omkring oss precis som levande och tar plats - vill ha rättigheter och grejer. Det var inte riktigt det jag ville ha.
Det känns liksom mer zombie än spöke då, även om de inte stapplar omkring och vill äta hjärna. Och zombie-genren är ingenting jag någonsin varit förtjust i. Nej - jag tittar inte på "The walking dead".
Nu hade jag i och för sig vetat att det var så temat på boken var om jag bemödat mig med att läsa baksidestexten innan jag började läsa, men den hamnade blicken på först när jag hade fem noveller kvar att läsa. Dumstrut på. Där kan vi nämligen läsa:

" 'Svenska spöken' är en antologi om när spökena började dyka upp i hemmen, på arbetsplatserna, på stan och ute på landet.
Tjugo noveller berättar om den olustkänsla som spreds bland de levande över att behöva konfronteras med somliga av dessa nygamla bekantskaper och om de band av spökjägare som bildades i syfte att skydda oss från denna styggelse!
Men de handlar också om dem som antingen av kärlek eller nyfikenhet omfamnade det ockulta och som tog upp kampen till spökens försvar."

Det förekommer så klart klassiska spökhistorier också, med spöken som bara visar sig för en enda person, men de är i minoritet och inte nödvändigtvis de jag tyckte bäst om. För jag hittar en och annan novell som jag faktiskt tycker om den här gången.
Många av novellerna handlar om spöken som dödar levande eller blir dödade av levande, mordgåtor och mysterier, och om de tycker jag inte så värst. Det är först när det känns så där applicerbara på verkligheten jag hajar till, som i "Jävla viting" av Charlotte Cederlund som behandlar det dagsaktuella ämnet med den rasism som sprider sig som en farsot i Sverige.
Min favoritnovell var dock "Elsie" av Ell Forselius, om spöket som bor hos Lovisa och hur de blir vänner, trots att Lovisa från början tycker att det borde stå i lägenhetsannonserna att det bor spöken i närheten så man kan undvika dem.
Temat i de novellerna jag tycker bäst om är alltså av sorten "det vi inte känner till kan vi inte tycka om" och hur man måste sätta sig in i och lära sig för att komma förbi sina egna fel och brister. För det är kanske inte alltid spökena det är fel på, utan människorna som inte förstår och agerar utifrån rädsla. Och sedan börjar de dela grejer på Facebook utan att källgranska och fortsätter att sprida falsk information.

Som en helhet är denna novellsamling, i mina ögon, en kommentar på hur det ser ut i världen idag, och framför allt i Sverige med rådande tillströmning av asylsökande. Och med de asylsökande kommer trollen fram ur skuggorna, de där vardagsrasisterna som inte står ut med att se en person från en annan kultur i "deras" fosterland. Och det är där det blir bra.
Detta till trots blir mitt betyg ganska ljummet, 2/5. Det finns helt enkelt för få noveller av dessa 20 som jag verkligen tycker om och uppskattat som enskilda berättelser.

...

Jag vill bara vara frisk igen.

Paint the sky with silver lining

Även om jag för tillfället känner att jag faktiskt är på rätt bra humör och kan skratta, så säger min kropp ifrån rejält just nu. Det är inte ovanligt att jag får kroppsliga symptom innan jag får mentala dito å andra sidan, och jag börjar bli rätt bra på att känna igen tecknen.

Darrande händer? Check.
Sömnsvårigheter? Check.
Oroskänsla i bröstet? Check.
Lättskrämd? Check.
Squickas/triggas lätt? Check.

Så jag behöver ta en liten paus känner jag. Stänga av kommentarsfältet ett tag. För jag känner mig skör, helt enkelt.
Eller som jag läste idag - hur förklarar man för någon att man inte vill dö men att det just nu är alldeles för ansträngande att existera?

Vi ses snart. Ska lyssna på min pick me up-låt så länge.

"Attentat" av Ian Fleming

"Attentat" heter "Moonraker" på engelska och ungefär där slutar likheterna med filmen. Ja jo, skurken heter Hugo Drax också och det förekommer ett meningsutbyte när Bond avslöjar Drax som fuskare i spel, som senare återfinns i filmen "Octopussy". Överhuvudtaget känns det som att filmerna mest har plockat russinen ur kakan och blandat fritt, samt tagit några av titlarna som sina. Jag försöker så gott jag kan att skilja på böckerna och filmerna när jag läser.
Bland annat får man tänka på att böckerna skrevs under 50 och 60-talet och ofta blickar tillbaka på andra världskriget, filmerna utspelar sig i samma tid de spelades in.

När Bond blir ombedd av M att följa med till den exklusiva spelklubb där M är medlem, för att kanske kunna avgöra om den excentriske miljonären Hugo Drax verkligen fuskar i bridge, så anar han inte att det är upptakten på en minst sagt händelserik vecka.
Omständigheter gör att Bond stationeras på den raketbas där Moonraker byggs, en väldigt tålig vapenbärande raket som ska göra Storbritannien till en ännu större krigsmakt. Men någonting är fel med beräkningarna på raketens bana och provskottet ska skjutas om bara några dagar.

Det är sexistiskt som sjutton, det kan det inte stickas under stol med. Hur kompetenta de kvinnliga karaktärerna än är, i det här fallet Gala Brand, så måste de ändå alltid räddas lite - eller mycket - av en man. Helst pussas lite på också oavsett om de vill eller inte.
Det känns fortfarande lite väl grabbigt, som att jag som kvinna inte riktigt borde hålla i den här boken. Eller uppskatta den. Men jag gjorde liksom det - uppskattade den alltså. Den var inte alls lika tråkig och segdragen som jag tyckte att "Leva och låta dö" var, det är lite mer action att dras in i.
Det förekommer dock fortfarande en del utdragna beskrivningar av saker jag tycker är ointressanta eller inte har kunskap om - som till exempel ovan nämnda bridgeparti där jag inte riktigt kunde hänga med eftersom jag inte vet hur man spelar bridge, trots att jag har en brorson som är U26-världsmästare i just bridge. Det ni! Där fick jag skryta om mina förträffliga brorsbarn lite också. Omåttligt stolt faster...

I det här fallet är boken bättre än filmen, men eftersom "Moonraker" är den absolut sämsta filmen till dags dato var det kanske inte så svårt. Mitt betyg blev 3/5 och jag har faktiskt börjar gräma mig lite över att jag saknar 6 av böckerna om James Bond som Ian Fleming skrev. Om inte annat så för att det skulle se snyggt ut i bokhyllan med en komplett serie.

Hennes enkla aftonklänning var av svart siden med ärmar som nådde strax nedanför armbågen. I urringningens spets satt en ljusblå kamébrosch men hon hade inga andra smycken förutom en liten diamantring på vänstra ringfingret. Bortsett från läpparnas varmt röda färg hade hon ingen make-up och naglarna var kortklippta och nagellacket ofärgat.
Som helhet, tänkte Bond, var hon en mycket vacker och, under den lugna ytan, mycket passionerad kvinna. Och, tänkte han vidare, visserligen var hon polissyster och jiu-jitsu-expert, men hon hade också ett födelsemärke på högra bröstet.
Efter denna tröstande tanke ägnade Bond hela sin uppmärksamhet åt samtalet mellan Drax och Walter och gjorde inga fler försök att bli god vän med henne.
Middagen var över klockan nio.

Fredagsmys: Snabblagad pasta

Det är fredag! Woop woop! Jag kommer fira detta med att titta på film med älskade maken och äta chips. Chilipojken reser hem från Tyskland i dag och ska hämtas från bussen mitt i natten, så älskade maken och jag drack våra Gimlet igår i stället. Lilla E har sleep over med sin bästis, och om bästisen kommer från USA så heter det sleep over och inte övernattning, sådetså!

Och så ska vi äta så klart! Teriyakilax minsann, och inte alls den pastarätt jag tänker skriva om nu - den åt vi i onsdags. Men om man har bråttom till fredagsmyset passar det väl alldeles utmärkt att grunda med en middag som tar typ ingen tid alls i anspråk. Tiden det tar att koka pastan och några minuter extra för att tjoffa ihop hela alltet bara.
Receptet har jag hittat i en sådan där receptbroschyr. Lilla E var skeptisk först då det är massor av ruccola här och hon tycker inte om ruccola. Men om den blivit varm smakar den visst som broccoli enligt henne och broccoli kan hon käka som om det vore smågodis. Hon har å andra sidan en gång sagt att en hamburgare smakade jordgubbe, så ni väljer själva om ni litar på hennes smaklökar.

Pasta med ruccola och mozzarella

Koka valfri pasta så att det mättar er familj. Det här räckte till 4 personer.

2 klyftor vitlök
½ dl valnötter
1-2 msk olivolja
125 g mozzarella
65 g ruccola
salt och peppar

Medan pastan kokar - finhacka vitlöken och hacka valnötterna grovt. Skär mozzarellan i bitar. När pastan rinner av  fräser man snabbt vitlök och valnötter i olivoljan i en stor panna. Häll ner pastan, mozzarellan och ruccolan och låt allt bli varmt. Salta och peppra efter smak.

Servera med riven parmesan. Trevlig helg!

Soundtrack of my life

FARRO - Cliffs

Here you stand at the start of a street

That you've never seen before

And you know there's no way around

So you stare off the edge of a cliff

And you can't ignore the cry of your heart

There's only one way down

So jump in the water

Before you change your mind

Don't wait any longer

You're gonna be alright

You'll make it out alive

Say a prayer, hold your breath, take a step

Even though you're scared to death

'Cause you know there's only one way down

So jump in the water

Before you change your mind

Don't wait any longer

You're gonna be alright

So jump in the water

Before you change your mind

Don't wait any longer

You're gonna be alright

You'll make it out alive

So jump in the water

Before you change your mind

Don't wait any longer

You're gonna be alright

So jump in the water

Before you change your mind

Don't wait any longer

You're gonna be alright

You'll make it out alive

Alive

You'll make it out alive

"Animal farm" av George Orwell

Söndag förmiddag tillbringade jag i soffan med en katt i knät och den lilla boken "Animal farm" i handen. Jag säger liten för att den är det, något mindre än 100 sidor och med tanke på hur intressant och bra jag tycker att den här lilla boken är så gick det fort att läsa den.

Bildkälla Goodreads

Det krävs inte mycket pusslande för att förstå att "Animal farm" handlar om Sovjetunionen. Boken börjar med en revolution när människorna drivs på flykten efter många års misskötsel. Djurens företrädare blir grisarna, för de är intelligentast av djuren. Problemen uppstår dock när vissa av grisarna vill ha mer makt, och mest makt av alla vill Napoleon ha, eller Stalin.

Det här är en utmärkt liten text som på ett överskådligt och begripligt sätt berättar om farorna som finns med vilken ideologi som helst. Även om det just här är Sovjetunionen och kommunismen som avses, går det med lätthet att tänka in andra mer högervridna ideologier - som den tråkigt nog framväxande neo-facismen som vi ser spridas i Europa. Jag skulle önska att "Animal farm" var obligatorisk läsning i skolorna och som grund för en rejäl diskussion om ideologier i utkanten åt både vänster och höger. De där som så fint antingen inkluderar eller exkluderar människor för att göra världen till en bättre plats, men som egentligen är en maskering av makthunger och pengabegär. Diktatur förklädd till demokrati. Att sko sig på den lilla människan med både piska och morot. Eller som de sju budorden blir förvanskade till ett enda när tiden går: All animals are equal but some animals are more equal than others.

Jag tyckte mycket om att läsa "Animal farm" igen, för det här verkar vara omläsningarnas år. Sist jag hade den här boken i min hand gick jag på gymnasiet och jag tror inte att jag uppskattade den på samma sätt då som jag gjorde nu. Det var nämligen på vårterminen i trean, straxt innan studenten, så då hade man annat att tänka på än ett gäng farmdjur som revolutionerade. Nu när jag är vuxen och klok *eherm* så känner jag desto mer för den. Jag känner väldigt starkt för den arbetande massan, gestaltad av den trogna arbetshästen Boxer, fnissar lite åt korpen som predikar om en bättre värld ovanför molnen och förfasas över Napoleons maktspel. Det här är både bra och viktig litteratur. Mitt betyg blev efter lite betänketid 4/5, för det tycker jag att den är värd.

With som difficulty, for it is not easy for a pig to balance himself on a ladder, Snowball climbed up and set to work, with Squealer a few rungs below him holding the paint pot. The commandments were written on the tarred wall in great white letters that could be read thirty yards away. They ran thus:

1. Whatever goes on two legs is an enemy.
2. Whatever goes upon four legs, or has wings, is a friend.
3. No animals shall ever wear clothes.
4. No animal shall sleep in a bed.
5. No animal shall drink alcohol.
6. No animal shall kill any other animal.
7. All animals are equal.

It was very neatly written, and except that "friend" was written "freind" and one of the S's was the wrong way round, the spelling was correct all the way through.

Internationella kvinnodagen

En dag om året räcker egentligen inte. Identifierar man sig som mänsklig varelse av honkön kämpar man nämligen motströms och i motvind varje dag hela året. Vi är inte så jämställda som vi tror. Och det gäller inte bara lön och arbetsfördelning i hemmet, det gäller hur hur vi blir behandlade. Hur vi får våra kroppar bedömda och tagna på utan vårt medgivande. Feminism är fortfarande ett skällsord, av någon outgrundlig anledning. Det är ju nämligen så att de flesta människor med lite vett mellan öronen är feminister, även om de kanske inte inser det. Eller för att de inte vill kalla sig det för att de inte förstår vad ordet står för, eller för att de identifierar sig som mänsklig varelse av hankön. Feminism som ord må klinga kvinnligt, men det berör oss alla. Plain and simple.

Bildkälla 3 tags

Jag behöver feminism för att idag ramlade jag på reklam för en casino-site som tyckte det var en bra idé att promota sig med en tecknad bild av en man som var i färd med att våldta en kvinna.
Jag behöver feminism för när jag googlade för att hitta just den här bilden på Ellen Paage, som jag tycker är väldigt talande, så handlar en majoritet av träffarna om anti-feminsim och regelrätt kvinnohat. Spridning av falsk information om vad feminism "är och står för". Beklämmande.
Jag behöver feminism för att det fortfarande är män som säger sig vara feminister som får de flesta hejaropen och dunkarna i ryggen. Kvinnorna som kämpat sig blå får inte ens en bråkdel av den uppmärksamhet som Tom Hiddleston får när han tar på sig en tröja med feministiskt tryck. Jag tycker såklart att det är skitbra att män kan stå för att de är feminister. Men om Emma Watson har samma tischa som Tompa så kommer han vara hjälten och hon vara jobbig - hur mycket feminister de än båda är.
Jag behöver feminism för att jag vill att mina döttrar ska kunna gå ut i en folkmassa, eller befinna sig på ett jädra badhus, utan att någon ska ta på dem på ett sätt de inte gett sitt medgivande till.
Jag behöver feminism för att jag är jävligt trött på att alltid kämpa i motvind, simma mot strömmen. Det vore så skönt om jag någon enda gång kunde få flyta på vågorna.

Måndagsmotivation, del 3/?

Eftersom jag har tänkt mig att lägga upp ett måndagsmotiverande inlägg lite då och då, sitter jag ibland och söker efter motiverande ord, citat och bilder. Jag tycker därför att det är lite beklämmande när ordet "motivation" så ofta förknippas med fysisk träning.

Inte för att det är något som helst fel på att röra på sig, det största flertalet av oss behöver röra på oss - jag till exempel skulle behöva göra betydligt mer än vad jag redan gör. Men det är sättet det framställs på, som att man är dum i huvudet om man väljer soffan framför löpspåret, en påse godis framför magrutor. Jag ser så mycket bilder på svettiga människor, svällande muskler och citat som "Strong is the new skinny", "When it starts to hurt there's when the set starts", "Train insane or remain the same", "Don't stay fat - be fit". Och alltså - jag blir lite trött och ledsen.

För mig personligen är det där med fysisk träning något jag vet att jag mår bra av, både kroppsligt och själsligt, men det finns faktiskt vissa dagar jag inte pallar och så måste det få vara. Jag vet väldigt väl att min muffinsmidja inte blir mindre av ännu en dag med datorn i knät, utan att jag ska behöva känna mig skuldbelagd över det. För jag är inte riktigt så korkad som de här "motiverande" texterna får det att framstå. Jag är bara inte mentalt frisk.

Jag har dagar, som tack och lov inte kommer ofta numera, då jag inte ens orkar tvätta mig eller borsta håret eller ta på mig kläder. Att dra på sig springskor då är inte ett alternativ - det är att överhuvudtaget orka brygga te och kanske borsta tänderna. Jag kan inte "rycka upp mig" sådana dagar, jag kan bara ta ett ögonblick i taget och jobba mig igenom.

Bildkälla Ginny Tonkin

Mitt allmäntillstånd just nu är att jag är trött, att jag inte orkar träffa allt för mycket folk i allt för stora doser allt för länge eller allt för ofta. Sociala tillställningar behöver jag förbereda mig för, spontana träffar med mer än en person ger mig ångest - hur kära vänner det än må vara.
Jag har kommit dit att jag klär på mig och går en promenad nästan varje dag. Att jag klarar av att läsa nyheter och kolla in på Facebook igen.
Jag har insett att jag aldrig kommer bli helt frisk, jag har förlikat mig med det och jobbar utifrån de förutsättningarna. Det är sådan jag är, helt enkelt.

"Anxiety disorders aren't cured. They are just managed." Det citatet har hjälpt mig. Samt det ovan. Han var en klok gubbe den där Churchill, även utan magrutor.

Jubileums-Dagens

Bildkälla PlayBuzz

Låt: "Higher than higher" med Take That.
Outfit: Byxor och tröja från HM, poncho jag har fått av mamma.
Smink: Nix.
Nagellack: Neo noir från HM Beauty.
Frisyr: Ursköljt.
Doft: Parfymfritt.
Smycke: Ringarna jag alltid bär.
Klocka: Nix.
Frukost: Te och gigantisk ostsmörgås.
Fika: Kaffe latte.
Middag: Kebab med bröd och vitlökssås.
Pryl: Bok.
Träning: Nix.
Kvällsnöje: Kramas.
Att tillägga: Det här är inlägg nummer 2000. Två tusen! Att jag orkat...

Gonna paw, paw at you-Dagens

Låt: "Every other freckle" med alt-J. Förutom att jag gnolat på Indiana Jones-temat, men det gör jag ofta när jag träffar min svärfar.
Outfit: Leggins, kjol och kofta från HM, topp från Monki.
Smink: CC creme från Luméne, ögonbrynsskugga från Clinique, ögonskugga och ögonpenna från HM Beauty, mascara från IsaDora, blusher från Glossybox, läppstift från Idun minerals.
Nagellack: Neo noir från HM Beauty.
Frisyr: Utsläppt.
Doft: James Bond 007 for women.
Smycke: Stjärnörhängen och triskelehalsband samt ringarna jag alltid bär.
Klocka: Jaques Lemans F1 kronograf.
Frukost: Te, ägg och bacon.
Fika: Kaffe latte och smörgås.
Middag: Pizza.
Pryl: Kapsylöppnare.
Träning: Nix pix.
Kvällsnöje: Myskväll med döttrarna.
Att tillägga: Husets herrar är på baluns eller utomlands, så husets flickor får roa oss själva. Och alla som sett en amerikansk "chick flick" vet ju hur det går till. Kuddkrig, dans och allsång med skvimpiga glas, make overs och förtroliga samtal. Eller läsk, chips och film.

FredagsFilmerna: James Bond 007 - Sean Connerys filmer

Eftersom jag är hårt drabbad av Bond-feber för tillfället tänkte jag att det kanske kunde vara en bra idé, för mig, att få skriva av mig lite om de existerande filmerna. Och jag tänkte göra det med att skriva om filmerna i sjok om vem som gestaltat huvudspionen himself. Börjar man från början hamnar man således i Sean Connerys meritlista eftersom han fick den äran att spela James Bond i de första filmerna.

Bildkälla James Bond Wiki
Sean Connery som James Bond

Väldigt länge ansåg jag att Sean Connery var den bästa Bond och att "Goldfinger" var den bästa filmen. Det har ändrats lite, kan vi väl säga. Just nu tittar vi om på alla filmerna med barnen, och då märker man väldigt väl hur de tidiga Bond-filmerna är rätt så... sunkiga. Om man nu ska bortse från detaljer som effekter och hur osnyggt det är med byxor uppdragna till armhålan så har vi en del annat att anmärka på. Som filmernas behandling av färgade människor, bristen på respekt för andra kulturer och framför allt - James Bonds fullkomligt värdelösa kvinnosyn. Här betyder "nej" snarare "ja" även om man behöver vara lite våldsam för att få det till det. Sexuellt tvång är ingenting jag går igång på, om vi säger som så.

Prylarna som används är även de av det lite väl fantasifulla slaget både en och femton gånger, men jag kan ändå inte låta bli att förtjusas. Kan ha något att göra med Q såklart. "Do pay attention 007!" *djup suck* Jag är ju galet begeistrad i Q och tycker väldigt mycket om honom i Desmond Llewelyns skepnad.

Bildkälla Derek Winnert
Sean Connery som 007, Desmond Llewelyn som Q.

Sean Connery spelade James Bond i 6 officiella filmer och en som spelades in av ett annat bolag. De från andra bolag struntar jag i här dock, så vi glömmer för en stund att Kim Basinger någonsin varit Bond-brud tycker jag. Måste man absolut leta reda på den filmen heter den "Never say never again", men den räknas alltså inte som en riktig Bond-film.
Connery sade sig även vara helt färdig med Bond när han spelat in "You only live twice", men han återvände alltså för att spela rollen i två ytterligare filmer, även om bara en räknas här då.

Sean Connerys Bond-filmer är som följer:

• Doctor No    från 1962. Agent 007 med rätt att döda
• From Russia with love    från 1963. Agent 007 ser rött
• Goldfinger    från 1964.
• Thunderball    från 1965. Åskbollen
• You only live twice    från 1967. Man lever bara två gånger
• Diamonds are forever    från 1971. Diamantfeber

Alla dessa filmer baseras löst på romaner av Ian Fleming, men jag har ännu inte läst någon av dem. Böckerna och filmerna kom i annan ordning kan vi väl säga. Första Bond-romanen är "Casino Roayale" och den fick inte en officiell film förrän 2006. Jag undrar dock om de har annat än namnet gemensamt med varandra.

Ikväll blir det dock inte Bond till fredagsmyset. Chilipojken är i skrivande stund på väg till Arlanda för att sedan flyga vidare till Tyskland och spendera en vecka där på språkutbyte med hans skolas tyska vänskola. Superkul för honom så klart, men hönsmamman i mig sitter och grinar lite.

Nothing much happened all the same-Dagens

Låt: "Thursdays child" med David Bowie.
Outfit: Leggins och tröja från HM, kofta från Vila.
Smink: Vacker utan spackel.
Nagellack: Wolfsbane från Polish alcoholic. Finns på Etsy.
Frisyr: Åkte upp i något tofsknutliknande i morse och där har det blivit kvar på grund av jag är lat.
Doft: Lite svettigt. Kanske?
Smycke: Ringar.
Klocka: Pft! Nej.
Frukost: Te, yoghurt med granola,bär och honung.
Fika: Te och banan.
Middag: Pytteninthepan with eggs. Pytt-i-panna med ägg alltså.
Pryl: Tuggummi.
Träning: Promenix.
Kvällsnöje: Läsa och zzzzzzz.
Att tillägga: Grattis på namnsdagen Chilipojken!