Bland annat får man tänka på att böckerna skrevs under 50 och 60-talet och ofta blickar tillbaka på andra världskriget, filmerna utspelar sig i samma tid de spelades in.
När Bond blir ombedd av M att följa med till den exklusiva spelklubb där M är medlem, för att kanske kunna avgöra om den excentriske miljonären Hugo Drax verkligen fuskar i bridge, så anar han inte att det är upptakten på en minst sagt händelserik vecka.
Omständigheter gör att Bond stationeras på den raketbas där Moonraker byggs, en väldigt tålig vapenbärande raket som ska göra Storbritannien till en ännu större krigsmakt. Men någonting är fel med beräkningarna på raketens bana och provskottet ska skjutas om bara några dagar.
Det är sexistiskt som sjutton, det kan det inte stickas under stol med. Hur kompetenta de kvinnliga karaktärerna än är, i det här fallet Gala Brand, så måste de ändå alltid räddas lite - eller mycket - av en man. Helst pussas lite på också oavsett om de vill eller inte.
Det känns fortfarande lite väl grabbigt, som att jag som kvinna inte riktigt borde hålla i den här boken. Eller uppskatta den. Men jag gjorde liksom det - uppskattade den alltså. Den var inte alls lika tråkig och segdragen som jag tyckte att "Leva och låta dö" var, det är lite mer action att dras in i.
Det förekommer dock fortfarande en del utdragna beskrivningar av saker jag tycker är ointressanta eller inte har kunskap om - som till exempel ovan nämnda bridgeparti där jag inte riktigt kunde hänga med eftersom jag inte vet hur man spelar bridge, trots att jag har en brorson som är U26-världsmästare i just bridge. Det ni! Där fick jag skryta om mina förträffliga brorsbarn lite också. Omåttligt stolt faster...
I det här fallet är boken bättre än filmen, men eftersom "Moonraker" är den absolut sämsta filmen till dags dato var det kanske inte så svårt. Mitt betyg blev 3/5 och jag har faktiskt börjar gräma mig lite över att jag saknar 6 av böckerna om James Bond som Ian Fleming skrev. Om inte annat så för att det skulle se snyggt ut i bokhyllan med en komplett serie.
Hennes enkla aftonklänning var av svart siden med ärmar som nådde strax nedanför armbågen. I urringningens spets satt en ljusblå kamébrosch men hon hade inga andra smycken förutom en liten diamantring på vänstra ringfingret. Bortsett från läpparnas varmt röda färg hade hon ingen make-up och naglarna var kortklippta och nagellacket ofärgat.
Som helhet, tänkte Bond, var hon en mycket vacker och, under den lugna ytan, mycket passionerad kvinna. Och, tänkte han vidare, visserligen var hon polissyster och jiu-jitsu-expert, men hon hade också ett födelsemärke på högra bröstet.
Efter denna tröstande tanke ägnade Bond hela sin uppmärksamhet åt samtalet mellan Drax och Walter och gjorde inga fler försök att bli god vän med henne.
Middagen var över klockan nio.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.