"Tess of the D'Urbervilles" av Thomas Hardy

Redan 2013 gjorde jag mitt första försök att läsa "Tess of the D'Urbervilles" av Thomas Hardy. Jag stötte dock snabbt på problem, då den inte bara är skriven på gammaldags engelska, utan dessutom med dialektala ord, slanguttryck och talspråk. Efter en dryg vecka utan att komma förbi sida 50 gav jag upp. Tills förra veckan när jag plockade fram den för att göra ett nytt försök. Tydligen har jag programmerat om min hjärna sedan 2013 för nu gick det galant, och där det inte gick galant läste jag om en rad eller tre och funkade det ändå inte läste jag helt enkelt bara vidare. Man förstår liksom ändå.

Bildkälla Goodreads

Tess Durbyfield bor med sina föräldrar och syskon i en liten by på den engelska landsbygden. en dag får hennes far veta att han härstammar minsann från en gammal fin släkt, D'Urbervilles, som troddes vara utdöd. Föräldrarna beslutar sig för att skicka Tess till vad som tros vara en förmögen släkting så att de ska kunna få ekonomisk hjälp. Hennes "kusin" Alec d'Urberville är dock inte alls en äkta D'Urberville, utan de har bara tagit sig ett namn från en utdöd släkt. Han fattar snabbt tycke för den vackra Tess och på så sätt är Tess öde beseglat.

Romanen om Tess Durbyfield/D'Urberville väckte stor skandal när den kom 1891, så pass att det här blev en av de sista  romanerna Thomas Hardy skrev. Den belyser på ett utmärkt sätt hyckleriet som rådde under den viktorianska eran, dubbelmoralen som rådde gällande mäns och kvinnors sexualitet och kyrkans roll i det hela.

Jag blev så satans förbannad när jag läste den här boken. Jag var arg så hade jag varit en serieteckning hade det kommit ut ånga ur mina öron. Jag tycker så synd om Tess, det är en av de mest tragiska karaktärer jag någonsin läst om och jag grät över hennes öde, på riktigt med riktiga tårar. Jag var så arg på hennes föräldrar som inte lyssnade på hennes oro utan var så satans penningsugna att de villigt offrade ett av sina barn för att kunna fortsätta gå till puben och leva ett allmänt slött liv. Jag var så arg på den där jädra tölpen till karl som inte kunde fatta att hon inte var intresserad utan tvingade sig på henne, tvingade till sig kyssar trots att hon sagt nej upprepade gånger. Jag var så arg på Angel Clare som enträget fortsatte uppvakta henne trots att hon sade nej och inte ansåg sig vara värdig honom, som vägrade lyssna när hon ville bekänna sin synd och när han väl lyssnade så vägrade han förlåta henne - förrän det redan var försent. Jag var så arg! Jag har gått omkring här hemma och varit förbannad och spottat och svurit över den här boken. Särskilt älskade maken har fått lyssna på mig för jag har verkligen behövt prata av mig mellan kapitlen.
Jag blev så djupt berörd av Tess att jag till och med sitter här just nu med en klump i halsen och tårar i ögonen.

Men - jag tycker kanske inte att boken var särskilt bra skriven för det. Den var stundtals riktigt tråkig, med långa utläggningar om ovidkommande saker. Miljöbeskrivningarna gillade jag, men jag känner mig kanske inte riktigt lika intresserad av hur jordbruksmaskiner fungerar eller att få veta alternativa namn på små orter, hedar, vattendrag och kullar. Man behöver inte hänga med på varenda inspektion av varenda ras av höna för att förstå vad det är man gör, typ.
Det berättas lite väl omständligt mellan varven, och viss risk för grus i ögonen förekommer.

Jag hade svåra problem att sätta betyg på den här boken. Själva berättarsättet ger jag nog betyget 2/5 för att jag inte uppskattar språket eller de omständliga och kringgående beskrivningarna. Berättelsen är däremot värd 4/5 eller mer. Mitt betyg, som jag efter mycket rådbråkande av hjärnan till sist gav "Tess of the D'Urbervilles", blev 3,5/5.

Sedan kan vi konstatera att det i vissa fall inte blivit så mycket bättre i våra dagar. Det råder fortfarande en dubbelmoral om mäns och kvinnors sexualitet. Män som ligger med många är hjältar, kvinnor som ligger med många är promiskuösa. Det är än idag kvinnorna som ska ta ansvar för inte bara sin egen sexualitet utan även männens. Om en kvinna blir våldtagen är det fortfarande hon som ifrågasätts - vad hade hon på sig, hur hamnade hon i den situationen, får hon inte skylla sig själv? En kvinna som blir gravid ska ta ansvar, medan mannen som gjorde henne gravid bara kan slå ifrån sig och välja att ta avstånd helt. Så vi har kommit lång sedan Tess blev förförd och fick sitt liv förstört, men vi har fortfarande långt kvar att gå.

"Do not go on with it!" she cried passionately as she turned away from him to a stile by the wayside, on which she bent herself. "I can't believe in such sudden things! I feel indignant with you for talking to me like this, when you know - when you know what harm you've done me! You and those like you take your fill of pleasure on earth by making the life of such as me bitter and black with sorrow; and then it is a fine thing, when you have had enough of that, to think of securing your pleasure in Heaven by becoming converted! Out upon such - I don't believe in you - I hate it!"
"Tess," he insisted, "don't speak so! It came to me like a jolly new idea! And you don't believe me? What don't you believe?"
"Your conversion. Your scheme of religion."
"Why?"
She dropped her voice. "Because a better man than you does not believe in such."