"Wink Poppy Midnight" av April Genevieve Tucholke

Som kanske är bekant vid det här laget så har jag en svaghet för vackra bokomslag, och jag tycker att omslaget till "Wink Poppy Midnight" är väldigt tjusigt med alla sina små detaljer. Det är något sagolikt över det, som återkommer som ett tema i boken.

Bildkälla Goodreads

Midnight har precis flyttat till ett nytt hus i den lilla staden han bor i. Bakom sig har han lämnat Poppy, tjejen har länge har varit förälskad i men som inte älskar honom tillbaka. Däremot utnyttjar hon honom. Hon är nämligen elak, det säger hon själv.
Midnights nya granne är den mystiska Wink. Hon som aldrig bryr sig om vad folk tycker eller säger om henne, hon som tror på sagor.
Alla berättelser behöver en Hjälte, en Skurk och en Hemlighet. Frågan är bara vem som är vem och vem som ljuger bäst.

Min initiala tanke om "Wink Poppy Midnight" var att den var lättläst. Jag trodde jag skulle läsa ut den på en dag. Jag trodde även att jag skulle älska den och ge den ett högt betyg. Jag hade fel på båda de punkterna.
Den är lättläst, det är den. Språket är vackert och vissa bitar är som att läsa en dikt. Men. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna. De känns konstlade och schablonartade. Den populära men elaka tjejen, outsidern, killen som slits mellan de två. I slutet av boken vet jag vilken hårfärg de har, men inte så värst mycket mer. Berättelsens kärna, att alla har olika sidor, både bra och dåliga, går förlorade i ett allmänt virrvarr och en alltför fladdrig handling.
Det förekommer vissa inslag som skulle kunna vara övernaturliga, snudd på lite skräckartade, men det rinner också ut i sanden. Jag kan känna att den här boken hade vunnit på att behålla de övernaturliga elementen och ta dem fullt ut, i stället för den nödlösning som blir.

Summa summarum: jag gillade sättet boken var skriven på, men jag tyckte inte om storyn eller karaktärerna. Mitt betyg på "Wink Poppy Midnight" blev 2/5.