"Den oövervinnerlige" av Peter Englund

Jag har sedan ett drygt halvår tillbaka ägnat mig åt "Projekt läsa en bok på en månad". Alltså inte en enda bok under månaden, utan en bok utspridd över en månad. Som en väldigt lång bok, en bok med ett svårt/tråkigt/jobbigt ämne som jag ändå vill läsa, eller en bok jag känner är en utmaning, helt enkelt.
Den senaste av dessa böcker är "Den oövervinnerlige: Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt" av Peter Englund. I oktober förra året läste jag denna boks föregångare "Ofredsår", med samma undertitel. Jag tyckte den var lite tungrodd mellan varven, så vis av den erfarenheten gav jag mig själv väldigt lång tid på att läsa denne bok med sina nästan 800 sidor, så jag har läst "Den oövervinnerlige" sedan i julas. Men nu är jag klar!

Bildkälla Goodreads

"Ofredsår" slutade med Drottning Kristinas abdikation, och en skulle ju kunna tro att "Den oövervinnerlige skulle ta vid direkt där den slutade. Så är dock inte fallet, utan vi backar bandet och stiftar närmare bekantskap med Kristinas kusin Karl Gustav, han som blev nummer tio med namnet Karl på den svenska tronen. Och det är ju trevligt att få en ordentlig bakgrund till denne man, men samtidigt lite tråkigt att liksom börja om från början.
Förra bokens huvudperson, Erik Dahlberg, dyker inte upp i berättelsen förrän lång senare, vilket gör att det känns som att Karl X är den här bokens egentliga huvudperson, hur mycket de båda böckerna än har samma undertitel. Jag har inget emot det, för han var en intressant person, Kalle tio, men jag hade liksom fäst mig lite vid Erik och saknade honom.
Jag saknade även de mer vardagsnära berättelserna i "Den oövervinnerlige". Det där som hände utanför slagfälten, i den vanliga människans liv. Det förekommer några levnadsbeskrivningar och mer mikrohistoriska inslag, men mest handlar den här boken om - krig.
Det är ett evinnerligt marscherande och belägrande, strider och regelrätta slag, ingångna och brutna freder och allianser, kulor, granater och svärdshugg, soldater som såras och stupar. Krig helt enkelt. Och jag tycker inte att det är det mest spännande att läsa om. Riktigt på alerten var jag nästan bara när den svenska armén tågade över Bält (både Stora och Lilla). Så fort de var över isen tappade jag visst intresse igen.
Det är liksom lite väl utdraget, lite väl detaljerat berättat - lite långrandigt och emellanåt tråkigt, helt enkelt. Till och med älskade maken erkände att han haft lite svårt att komma igenom boken, och då är han ändå väldigt intresserad av historia, älskar Peter Englunds böcker, och tycker att det är rätt så kul att läsa om krig och gamla slag. Så ja, det var en smart idé av mig att dela upp boken på 2+ månader så att jag kom undan med 11 sidor per dag.

Mitt betyg på "Den oövervinnerlige" blev 2,5/5. Jag kommer dock fortsätta läsa i serien, när nästa bok nu kan tänkas komma.