Augustifavoriter

Det här av förklarliga skäl varit en mycket tung månad. Jag förlorade min storebror och det var ett år sedan jag förlorade min pappa. Det mentala måendet har inte varit på topp. Jag ser riktigt fram emot hösten nu, då jag hoppas att det kan få lugna ner sig lite. Hösten är ju trots allt min favoritårstid. 
Som vanligt finns det ändå favoritsaker även från en jobbig månad. Det är ju därför jag en gång började skriva de här inläggen, för att påminna mig om det. 

Bok: Det har varit en ganska trög månad med läsningen. Jag har inte fallit handlöst för någon bok alls, vilket i vissa fall förvånade mig. Ett par av de böckerna jag trodde att jag skulle älska var mediokra som bäst, och dåliga som värst.
Mest nöje fick jag av "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson, som jag läste för bokcirkeln.

Film: Vi har den här månaden börjat titta om på Terminator-filmerna, och där är som bekant T2 bäst. Vill ändå höja min stämma lite för "Loving Vincent" för den tyckte jag mycket om.

TV: "The haunting of Bly Manor". 

Nagellack: Volcano från Cadillacquer.

Skönhet: Varför har det tagit mig så himla lång tid att skaffa en eltandborste. Bästa grejen!

Extra speciell rolighet: Mina döttrars födelsedagar. Lite speciellt också att det yngsta barnet blev 18, och känns väldigt stor. Vuxna barn hela högen - juridiskt sett alltså. De kommer alltid vara mina små bebisar.

Favoritinlägg: 50 innan 50. Det tog tid som attan att komma på och utföra, men det var väldigt kul att göra och hitta alla dessa böcker jag har älskar genom åren.

Augustis nagellack

Jag har varit ganska flitig i nagellacksflaskorna i augusti, inte många olackade dagar alls. Tio lack blev det allt som allt, men fördelat på åtta manikyrer. Och då kan det se ut lite såhär, i den ordning jag bar dem.

Atelier rouge, Front row + Slip dress + Touché
Vi börjar väl med den som jag petade in tre lack i. Atelier rouge kom med en pastellig vårkollektion med fem lack, och lilla jag köpte på mig hela rasket. Något jag möjligen ångrade lite (en hel massa) när jag så hur lika varandra de var. Så jag tog tre av dem och gjorde till samma manikyr, bara för att piffa upp tillvaron lite. Alla lacken är i kräm, och som vanligt med pasteller, inte alltid så roliga att lacka med.
Front row är det som syns på långfingret här. En dämpad lilagrå nyans. Mauve, men ändå inte.
Slip dress är det som drar åt det rosabeige hållet, som syns på ringfingret här. 
Touché är det nästanvita ljusgrå lacket, som blev min favorit av dessa tre. Syns på lill- och pekfinger.

a England, Glastonbury
Från a Englands Mystical places-kollektion med mycket skira lack. Glastonbury är i grunden ett skirt ljusgrått holografiskt lack, men innehåller även en tydlig skiftning åt blått.

Atelier rouge, Le coucher de soleil
Älskade maken fick välja fritt i otestade lådan, och eftersom han gillar orange väldigt mycket var det kanske inte jättekonstigt att han valde just det orange krämlacket Le coucher de soleil (som är franska för solnedgång). Ett av två lack jag skaffade från sommarkollektionen, vis av erfarenheten från vårkollektionen.

Cadillacquer, Volcano
Äntligen dags att börja lacka med min 50-årspresent från älskade maken. Han fick så klart välja även här, och då blev det Volcano först av alla. En väldigt mörkt röd jelly totalt fullproppad med flakies. Mycket holografiskt, men också kromatiskt skiftande i rött. Hur snyggt? Väldigt.

Pahlish, Toxic jungle
Inspirerad av Studio Ghibli-filmen "Nausicaä of the Valley of the wind". Ett otroligt snyggt grönt lack (som fortfarande finns i butiken) med skimmer som skiftar i grönt och guld, ibland anade jag även blå skiftningar.

Cadillacquer, Lava
Ett korallorange neonlack med flakeis som skiftar i olika nyanser av rött, och som även såg guldiga och svarta ut beroende på var i lackningen de hamnade och hur ljuset föll på dem. En väldigt bra tolkning av lava, må jag säga.

a England, Gold knight
Första lacket av a England Knights-kollektionen blev det som drar åt guldhållet. Det är även en del silver i det, och jag hade svårt att fånga dess skönhet på bild. Lite matt metalliskt, som en rustning som fått en del patina.

Essie, Field of dreams
Helt enkelt ett mörkgrönt krämlack, men ibland kan även det till synes enkla vara så otroligt snyggt. Jag hade nästan glömt hur bra jag trivs i den här typen av juvelfärger, men här sitter jag nu och njuter, trots att det har chippat på ena ringfingret. 

FredagsFilmen: Loving Vincent

Tyvärr finns inte den här filmen längre tillgänglig på SVTPlay, där jag och övriga familjen såg den förra fredagen. Kommer du över filmen på annat sätt så kan jag varmt rekommendera "Loving Vincent".

Bildkälla SVTPlay

Ett år efter Vincent van Goghs död får den unge Armand Roulin i uppdrag att leverera Vincents sista brev. Hans uppgift leder honom så småningom till staden som blev hans sista vistelseort, och där börjar han undersöka omständigheterna kring Vincents död.
 

Filmen är animerad, eller snarare målad. Det är första gången en film gjorts med oljemålningar. Det som gör den extra speciell är att målningarna är helt och hållet i van Goghs stil, och ofta tar avstamp i hans målningar, i allt från landskap till personporträtt. Det är inte alltid lätt att se vilken skådespelare det är som avbildats, men ofta går det - eller så hörs det.
Förutom att filmen är fantastisk att se rent tekniskt, så är den även en fin berättelse om en konstnär som betytt mycket för konsten och som bidrog till uppkomsten av expressionismen. Du behöver inte kunna ett dugg om Vincent van Goghs liv och död för att hänga med i den här filmen. Även om den tar sin början först efter hans död får vi ändå i tillbakablickar veta mer om hans liv och vad som skapade honom som konstnär och människa.
En liten pärla till film, helt enkelt.

50 innan 50

Det dyker hyfsat ofta upp artiklar som utbrister att jag MÅSTE göra x antal saker innan jag fyller ett visst antal år. Sedan om det är platser jag måste besöka, filmer jag måste se, eller djur jag måste klappa är det lite olika med, också vilken ålder som är målet för min upplevelse. 
Jag brukar läsa de där artiklarna om det är ett ämne jag är intresserad av, mest för att se hur nära jag kommit målet. Jag når sällan hela vägen fram, kan vi väl säga.

Eftersom jag nyligen fyllt 50 år, så fick jag lust att göra min egen lista. Och eftersom jag är en läsare av böcker så handlar så klart min lista om just det - 50 böcker att läsa innan en fyller 50. Inga måsten alls i min version, you do you.
Mina kriterier för den här listan är att jag skulle ha läst dem själv innan jag fyllde 50, och att de ska finnas utgivna på svenska. Det betyder att vissa favoriter inte är med här, som "Clous Atlas" och Maggie Stiefvaters böcker.
Jag behöver inte heller ha älskat de här böckerna, vissa kan jag anse vara viktig läsning ändå. Ibland finns det något att lära sig även av böcker som varit medioker läsning, eller i värsta fall inte alls fallit mig på läppen.

Det här kommer bli långt. Redo? Nu kör vi!

1. Robinson Crusoe av Daniel Dafoe. Mer klassisk äventyrsroman än så här kan det väl knappast bli. Utkom redan 1719. Jag läste den flera gånger när jag var barn, men nu är det många år sedan sist. Kanske dags för omläsning, jag har den ju trots allt i bokhyllan.
   
   
2. Stolthet och fördom av Jane Austen. Så himla självklar på en sådan här lista. Det här är den första av hennes böcker som jag läste, och sedan rasslade jag på med resten av dem. "Stolthet och fördom" förblir dock min favorit.
   
   
3. Jane Eyre av Charlotte Brontë är även den ett självklart val för mig. Min ohotade favorit bland alla systrarna Brontës böcker.
   
   
4. Orlando av Virginia Woolf. Jag har inte läst några mängder av Woolf böcker, men jag gillar verkligen hennes funderingar som satts på pränt, och den suddiga könsidentiteten i den här boken tillhör mina favoriter.
   
   
5. Odysséen av Homeros. Nu talar vi klassiker på riktigt. Och äventyr så det förslår. Vill du läsa båda böckerna som tillskrivs Homeros så börjar du med "Iliaden", men den innehåller mer krig än äventyr, så jag tycker helt enkelt att "Odyséen" var lite roligare läsning.
   
   
6. Räddaren i nöden av J.D. Salinger är en sådan där bok som ofta är med på måste-listor. Det var många år sedan jag läste den, och frågan är om jag skulle tycka lika mycket om den nu. Troligen.
   
   
7. Moby Dick av Herman Melville har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Den anses vara för lång och för tråkig, men jag uppskattade den mycket när jag läste den för några år sedan. Inte alls så svårläst somm jag hade blivit lurad att tro, utan tvärtom ganska medryckande och bitvis riktigt spännande. Inte jätteläcker läsning om valslakt dock...
   
   
8. Flugornas herre av William Golding. Jag har läst den här boken tre gånger, och det var först tredje gången jag började förstå varför den uppskattas så mycket. Jag älskar den fortfarande inte, men den har onekligen något att berätta.
   
   
9. Frankenstein av Mary Shelley räknas ofta som en av de allra första skräckromanerna. Nu tycker jag kanske inte att den var skräckig direkt, mer sorglig och sökande.
   
   
10. Dracula av Bram Stoker är faktiskt inte en av mina favoriter, trots att jag gillar vampyrer så mycket och alltid kommer hysa ett gott öga till Christopher Lees gestaltning av just Dracula. Jag tycker till och med att den är lite tråkig ibland, men det beror nog mest på att boken är en brevroman där det skrivs en massa om Dracula, men han själv aldrig riktigt kommer till tals. Ändå en klassiker, och som sådan värd en läsning.
    
    
11. En vampyrs bekännelser av Anne Rice är däremot en stor favorit i vampyrgenren. Satte New Orleans och Louisiana på kartan som någon sorts vampyrnäste. Här är det vampyren Louis som berättar om sitt, i hans tycke, alltför långa liv. Boken är den första delen i en lång serie, och jag rekommenderar även den andra boken, "Nattens furste".
    
    
12. Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson. Shirley Jackson räknas som en klassikerförfattare i skräckgenren, med rätta. Hon är duktig på att bygga upp stämningar, vilket visas utmärkt i den här boken (som dessutom ligger till grund för en av mina favoritfilmer).
    
    
13. 1984 av George Orwell behöver kanske ingen närmare presentation. En dystopi där Storebror ser allt du gör. Du är kontrollerad och övervakad i allt du gör. Läskigt värre. Otäckast var kanske ändå bokens ganska långa epilog. Som en handbok i diktatur och kontrollerande av människor.
    
    
14. Slakthus 5 av Kurt Vonnegut är en delvis självbiografisk bok där stor del av handlingen handlar om brandbombningarna av Dresden 1945. Nu är den här boken ute och far lite varstans, och skiftar både tidslinje och genre vid ett flertal tillfällen. Jag älskade den inte, men anser att den är en bra bok att ha läst (innan du har fyllt 50).
    
    
15. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury är inte heller en favorit, men kan vara bra att ha läst ändå. Ännu en dystopi som pekar på farorna med tv, och där brandmännen kommer till ditt hus för att elda upp det farliga innehåll du har där. Böcker alltså. Jag har sett att det finns en utgåva av den här boken där bokryggen är ett tändsticksplån.
    
    
16. Du sköna nya värld av Aldous Huxley har jag faktiskt aldrig läst på svenska, så jag vet inte hur den gör sig i en översättning. Även här en dystopi, där människan är en luststyrd varelse, och den människospillra som fortfarande lever som vanliga människor gör i dagens samhälle, ses på som en sorts vildar. 
    
    
17. Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood hamnade återigen i blickfånget när det gjordes tv-serie på den för några år sedan. För alla med en livmoder är det här en väldigt skrämmande skildring av vad som skulle kunna hända, om världen råkade ut för naturkatastrofer/krig och en fanatisk rörelse tar makten. Känns tyvärr lite skrämmande nära ibland.
    m
    
    
18. Flyga drake av Kahled Hosseini är även den är bok som just nu känns rykande aktuell. Utspelar sig till stor del i Afghanistan, och om flykten därifrån när talibanerna tog maken förra gången.
    Många älskar också "Tusen strålande solar" av samma författare, men den har jag inte läst. Än.
    
    
19. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är en hjärtskärande beskrivning av den humanitära katastrofen som drabbade Biafra. Men också en berättelse om kärlek. 
    
    
20. Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie utspelar sig både i USA och i Nigeria, och har ett före detta kärlekspar i fokus. Jag tyckte bäst om de delar av boken som handlade om Ifemelu och hennes upplevelser i USA, kanske främst kring rasfrågan.
    
    
21. The hate U give av Angie Thomas hanterar rasfrågan ur en annan synvinkel, den om polisvåld mot unga afroamerikaner. Tyvärr känns den ständigt aktuell. En Unga vuxna-bok som kan läsas även av gamla tanter (och farbröder).
    
    
22. Snö faller på cederträden av David Guterson behandlar en annan rasism - den mot asiatiska amerikaner. Blossade ju upp på nytt i och med pandemin, men här är det tiden kring andra världskriget, med bland annat integreringslägren som skapades efter att Japan bombade Pearl Harbor. 
    
    
23. Vredens druvor av John Steinbeck är med rätta en amerikansk klassiker. Handlar om den stora depressionen, och hur det fattiga folket led och försökte slå sig fram. Jag har läst många av Steinbecks böcker, och just den här är inte en av mina favoriter. Däremot...
    
    
24. Öster om Eden av John Steinbeck om en amerikansk dysfunktionell familj. Berättelsen om Kain och Abel, satt i ett nytt sammanhang. Den här tyckte jag mycket om.
    
    
25. Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en bra bok att läsa om du bara vill läsa en enda bok av denne tokhyllade författare. Den är nämligen ganska kort, och ger en tydlig fingervisning på om du står ut med hans språk. Jag gör det inte. Jag har läst ett par andra av hans böcker, bara för de är sådana klassiker, men jag uppskattar vare sig språket eller den unkna kvinnosynen. Jag kan däremot förstå varför andra gör det.
    
    
26. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf är en utmärkt liten bok av en författare som vunnit Nobelpriset i litteratur, precis som de två herrarna ovan. Nu är det en lite större grej att just Selma fick det, för hon var den första kvinnan att motta priset. Fortfarande en sorgligt liten skara kvinnliga vinnare.
    
    
27. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en sådan där bok som jag kan läsa hur många gånger som helst utan att tröttna. Språket! Det moraliska dilemmat! Skildringen av Stockholm vid förra sekelskiftet. Ack ja...
    
    
28. Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Ingen lista är komplett utan lite Astrid. Blir mer än en så klart, och jag antar att de inte behöver någon närmare presentation.
    
    
29. Mio, min Mio av Astrid Lindgren. 
    
    
30. Madicken av Astrid Lindgren. Jag är innet stort fan av Pippi, men Madicken. Åh vad jag gillade henne som barn. Åh vad jag fortfarande gillar henne.
    
    
31. Skuggan över stenbänken av Maria Gripe är en riktigt spännande bok där Bertha börjar fundera mycket över den nya jungfrun Carolin. Det är något speciellt med henne...
    Första boken i Skuggan-serien, och även den bästa om du frågar mig.
    
    
32. Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery är den första boken i en serie om barnhusbarnet Anne som kommer till syskonparet Cuthbert. Inte alls den pojke som de egentligen ville ha, men de låter henne stanna och därmed kan äventyren börja.
    
    
33. Godnatt mister Tom av Michelle Magorian är en av de böcker som gjorde mig till den läsare jag är idag. Den här boken berörde mig mycket när jag var barn, och den känns fortfarande som en viktig bok för mig.
    
    
34. Boktjuven av Markus Zusak skulle ha hamnat tidigare på den här listan om jag hade skrivit in dem i någon sorts bra-ordning. En av de bästa böckerna jag någonsin har läst, och jag tipsar alltid om den när folk ber mig om boktips. Döden som berättare under avdra världskriget? Precis så magiskt som det låter.
    
    
35. Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en annan bok som grep mig fullständigt. Parallella berättelser om  franska Marie-Laure och tyska Werner, som drömmer om en framtid utan det andra världskrigets alla fasor.
    
    
36. Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling. För vi behöver liksom börja från början i den här serien, även om det här inte är den bästa boken. Säga vad man vill om Rowling och hennes uttalanden, men hon är duktig på att skapa litterär magi.
    
    
37. Hungerspelen av Suzanne Collins är återigen den första boken i en serie, den här gången en trilogi och en fristående prequel. "Hungerspelen" funkar dock att läsa på egen hand om en så vill. En dystopisk ungdomsbok, som ledde fältet för många andra i samma genre.
    
    
38. En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki är nästan lite magisk läsning, så är det magisk realism också. Parallella berättelser om Ruth i Kanada som hittar flaskpost (typ) i form av en dagbok skriven av den japanska flickan Nao.
    
    
39. Kafka på stranden av Haruki Murakami, nu när vi ändå talar om magisk realism. Förutom att Murakami är dålig på att skriva om sex, så är hans böcker ändå väl värda att läsa. "Kafka på stranden" är en bra introduktion i hans författarskap, men om den känns för tjock rekommenderar jag...
    
    
40. Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami. Slice of life med en portion magisk realism. Ganska kort bok som passar den nyfikne så väl som den inbitne Murakami-läsaren.
    
    
41. En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Första delen i en trilogi, och en av hans bästa romaner. Av de jag läst alltså, vilket inte är alla.
    
    
42. Varsel av Stephen King. Jag kan så klart inte hålla mig till en enda bok av en av mina favoritförfattare. Just "Varsel" känns som en så självklar skräckklassiker att tipsa om, men han har skrivit så mycket bra inom det övernaturliga att det är svårt att hålla sig till bara en. 
    
    
43. Revolvermannen av Stephen King är den första boken i hans magnus opus om Det mörka tornet. Inte heller den här är egentligen den bästa boken i serien, men jag måste ju lura in er i det träsket med den första. 
    
    
44. Liseys berättelse av Stephen King är en av hans nyare böcker, och också en av dem jag tycker allra, allra mest om. Han också. 
    
    
45. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en guldgruva för den som älskar lite mer absurda böcker. Det här är den första delen i en trilogi med fem böcker (jo just det). Jag har faktiskt inte läst alla fem böckerna, men just den här första minns jag med glädje.
    
    
46. Metro 2033 av Dmitrij Glushovskij är en otroligt bra dystopisk bok om livet i Moskvas tunnelbanesystem efter en kärnvapenkatastrof. Följdes av några böcker till, samt en och annan spin off-bok, men ingen blev lika bra som den här första.
    
    
47. Röd, vit och kungligt blå av Casey McQuiston är en ganska ny bok, och en av de bästa jag romanceböckerna jag läst de senaste åren. Lite romantiska förvecklingar mellan Buckingham Palace och Vita huset. 
    
    
48. Överenskommelser av Simona Ahrnstedt var hennes debutroman, och i mina ögon hennes bästa. Faktiskt en av de allra bästa svenska romanceböckerna, punkt slut. En vacker historisk romance, och jag skulle fortfarande inte bli ledsen om Simona Ahrnstedt återvände till Beatrice och Seth.
    
    
49. Rebecca av Daphne du Maurier. En gotisk kärleksroman, där den nya Mrs de Winter hemsöks av spöket från den älskade första hustrun, Rebecca.
    
    
50. Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid blir sista boktipset ut i denna mycket långa lista. En bok om Hollywoods gyllene era, och om att finna kärleken men kanske inte alltid lyckas hålla den kvar.

Phu! Det tog sin lilla tid att skriva det här, men inte lika lång tid som att klura ut vilka böcker jag ville ha med. Jag har säkert missat jättemånga som jag kommer förbanna mig själv för att jag glömde just där och då, men så blir det så klart när en läser mycket böcker i spridda genres under 50 år. Just idag ser mina tips ut såhär, i varje fall.

"What if it's us" av Becky Albertalli och Adam Silvera

När två författare av litteratur för unga vuxna slår sig ihop uppstår ljuv musik. Väl? Jag har förvisso bara läst Becky Albertallis böcker sedan tidigare, men jag är även nyfiken på Adam Silvera. Kanske främst "They both die at the end", som avslöjar slutet redan i titeln.
"What if it's us" är den första boken de samarbetar på, de jobbar just nu på en uppföljare på den här, som verkar som att den alldeles straxt kommer finnas ute i handeln.

Bildkälla Goodreads

Arthur och hans familj spenderar sommaren i New York, annars bor de i Georgia. Arthur har praktikplats på sin mammas advokatfirma, och han är ute för att köpa kaffe till kontoret när han möter Ben.
Ben har nyligen gjort slut med sin pojkvän, och ska nu posta tillbaka hans saker till honom. Utanför postkontoret träffar han Arthur.
Omständigheter gör att skiljs åt innan de hinner byta telefonnummer med varandra. Och hur hittar man ens någon igen i en så stor stad som New York?

De känns stundtals ganska brådmogna de här unga gossarna. De är på gränsen till att fylla 17 - sista året i high school - och har fundamentalt olika inställningar till sin skolgång och sina framtidsutsikter. Trots sin unga ålder är de förvånansvärt vuxna i det mesta. De för vuxna resonemang och har ett språk som känns väldigt moget, till och med i sms-konversationer.
Självklart uppstår en massa friktion, och det finns tillfällen där jag är rädd att boken ska ta en vändning åt det pluttesnuttiga hållet, när det borde vara tvärtom. På det sättet blir jag inte besviken på boken, den är inte rädd för att visa på personers dåliga sidor, och de konsekvenser det kan få. Det känns realistiskt på så sätt.
Sedan vet jag inte om berättelsen tagit skada av att det är två författare, ni vet det där om kockar och soppor. Jag har bitvis svårt att hålla isär Arthur och Ben, trots att "deras" kapitel inleds med deras namn. Jag tycker kanske också att kemin mellan dem inte riktigt finns där. Det var inget pirr i magen en enda gång från min sida, inga sådana där förväntningar. Jag kom på mig själv med att stundtals riktigt längta till slutet, så att både de och jag kunde få gå vidare.

Boken är lättläst och gick fort att läsa. Inte alltför långa kapitel, och många styckeindelningar, gör det här till en ytterst bläddervänligt bok. Jag föll kanske inte pladask vare sig för karaktärerna eller storyn, men den var lite lagom gullig sådär. Om jag läser uppföljaren återstår att se, för jag var faktiskt ganska nöjd såhär.

Mitt betyg på "What if it's us" blev 3/5.

Septembers bullet journal

Så var det dags igen för månadsskifte, och då har jag så klart gjort i ordning nya sidor i min bullet journal. Redan förra gången det bar sig hintade jag om att jag trodde det kunde bli lila och galaxer i september, och det blev det också. (Jag vet redan vad jag ska för oktobertema också.) Slängde in lite planeter också, för att fylla upp där jag tyckte det kunde behövas. Tema rymden alltså. Och ett sådant ser ut lite såhär. 

En månadskalender inleder månaden, precis som vanligt. Tittar knappt ens tillbaka på det här uppslaget när jag väl har gjort det, så det som blev lite fel här kommer inte störa mig mer från och med nu. 

Kassabok delar som vanligt plats med månadsbok och nagellack. Nytt för den här månaden är den egna kassakollen för yogan, för nu är det äntligen dags för klasser igen. Om det inte kommer nya direktiv från FHM såklart.
Jag har ingen som helst aning om vad jag ska läsa som månadsbok i september, men det där brukar ge sig så småningom. Poesi kanske? Eller repetition från yogautbildningen? Eller historia? Eller bara en bok som ser skrämmande tjock ut? Har lite att klura på där.

Ännu ett uppslag där jag gjorde lite fel. Förstår inte hur jag tänkte där. Tur att det finns vita klistermärken att applicera på misstag jag gör. 
Annars är det vane- och humörkollen, som som vanligt samsas med "En rad om dagen".

Precis som vanligt under 2021 så samsas de huriga sidorna på ett uppslag. Yoga med Adriene varje morgon går nu in på sin sjunde månad. Jag vet som vanligt inte temat för månaden än, det brukar släppas sista söndagen i månaden, så här kommer jag fylla i mer allteftersom. Den övriga träningen jag gör, styrka kondition och min egen yogadisciplin, är något jag fyller i allteftersom dagarna går under månaden. Här med en käck liten uppmaning om att fortsätta. Av en massa anledningar har lusten att träna varit den sista tiden. Men jag gör det ändå. Yay me!

Veckouppslaget för veckan som inleder månaden ser ut så här. Faktiskt ser alla veckor i september i stort sett likadana ut, för det blev enklast så för mig.
Och nu är det dags för mig att sätta mig och skriva in alla datum som jag redan vet att något händer på. Pengar som dras, möten som är inbokade och annat.

Plejaderna om "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson

Det bästa med vaccin och sol är att Plejaderna numera kan ses irl. Igår satt vi utomhus och skrämde värdinnans grannar med våra höga skratt - samtliga fullvaccinerade. Skönt avbräck i min sorg, att träffa de här fina människorna, som så väl förstår om jag blir lite tyst ibland.

Bildkälla Goodreads

Desirée har alltid bott på vårdhem, sedan födseln någon gång på 50-talet. Hennes kroppsliga förmågor har kraftigt försämras och nu kan hon varken gå eller tala. Hon har däremot förmågan att förflytta sitt eget medvetande in i ett djur eller en annan människa, och på så sätt kunna lämna vårdhemmet. Det är så hon håller koll på sina systrar, de som inte ens vet om att hon finns.

En av dem har stulit Desirées liv, och det är dags för henne att ta reda på vem.

Det här är ingen ny bok, utan den kom ut redan 1997 och vann Augustpriset samma år. Inte illa för en skönlitterär debut. Och vi kan förstå varför. Språket är väldigt fint och medryckande. Det går snabbt att komma in i handlingen, även för oss som hade böcker med ganska litet typsnitt (glasögon är en himla trevlig uppfinning). Det märks att författaren är duktig på språk och ord, så har hon en bakgrund som journalist också.
Det är kanske på grund av den bakgrunden som hon på ett så levande sätt kunnat ta sig in i fyra olika personers liv. Fyra systrar som upplevt så olika saker, till och med sett på samma situation med helt olika perspektiv.
Boken berättas dels i nutid (1990-tal) och i tillbakablickar. Vi får följa de olika systrarna i sina egna kapitel, då deras perspektiv blir det viktiga. På så sätt får vi historien berättad för oss från olika vinklar, och kommer sakta fram till bokens slut och en övergripande blick över deras liv som ger en liten aha-känsla. Jag upplevde att boken nästan hade vågrörelser i sitt berättarsätt. Den slutar kanske lite konstigt, men det ser vi som helt och hållet avsiktligt. Om det inte hade varit för tillbakablickarna hade det här varit en slice of life, sedd från sessa fostersystrar. Överlag är boken inte helt lätt att stoppa in i ett genrefack, då den känns som en historisk roman, en nutida dito och en fantasy med sina inslag av magisk realism.

Även om det var intressant att få perspektivet från vårdhemmet och det sätt som skadade barn behandlades förr i tiden, så kunde vi ibland känna att Desirée och hennes aprilhäxegrej var lite överflödig. Där hade det nästan varit intressantare att istället får fostermamman Ellens perspektiv. Varför hon lämnade ifrån sig Desirée och vad hon kände för sina fosterbarn. Att Christina, Margareta och Birgitta alla såg henne på olika sätt framkom så klart tydligt, allt från en räddare till en tjatig kärring. Så gick de tre väldigt olika öden till mötes, med det gemensamt att de alla verkar ha svårt att släppa någon in på livet. Både att ge och ta emot ömhet verkar ganska främmande för dem.
Självklart finns det vissa saker vi absolut inte gillade med den här boken. Jag som alltid tycker illa om myten om mödomshinnan, blir så klart väldigt trött på detta blodflöde av penetration av en hinna som inte finns. Extra mycket som det är en kvinnlig läkare (!) som tar saken i egna händer.
En annan scen som vi tyckte blev obehaglig var den där Desirée tar besittning av en annan kvinna för att få en kärleksnatt med den hon är kär i. Det skulle kanske ses som något rart, att till och med hon fick uppleva sex och en natt av passion, men egentligen är det en våldtäkt. Det var inte direkt så att hon frågade den där tjejen om lov innan hon skuffade undan hennes medvetande och lade upp hennes kropp för den här mannen. När det då läggs upp som att det ska vara något fint för Desirée så känner jag bara äckelkänslor.

Det förekommer fler scener med ganska jobbigt innehåll, men de känner vi ändå har sin del i berättelsen.

"Aprilhäxan" fick hyfsat samstämmiga betyg av Plejaderna, som lägst 3,25 och som högst 4. Mitt eget betyg var 3,5/5. Plejadernas medelbetyg hamnade den här gången på 3,6.

"The house in the cerulean sea" av TJ Klune

Ända sedan den här boken kom ut förra året, har jag bara hört bra saker om den. Var jag än har tittat så dyker den upp på listor över bra böcker, och många har gett den högt betyg, den har medelbetyget 4,49/5 på Goodreads, som väl kan anses vara ganska högt. Det var alltså med höga förväntningar jag äntligen tog tag i att läsa om Linus och Arthur och barnen på ön i havet.

Bildkälla Goodreads

Linus Baker är en samvetsgrann socialarbetare på DICOMY, Department in Charge of Magical Youth. Han får av högsta ledningen ett superhemligt uppdrag - att resa till Marsyas barnhem för att se hur det går för barhemmets föreståndare Arthur Parnassus att rå om sina skyddslingar, som alla bedöms som riskbarn. Vad sägs om Antikrist, till exempel.
Så Linus lämnar sitt grå och regniga liv, tar med sig sin katt och sin regelbok, och åker mot detta barnhem. Den kommande månaden ska få honom att ändra uppfattningen om sitt arbete, och kanske även finna något han länge sökt.

En av de saker den här boken har hyllats för är att den är så rar. Att den finns en gullig kärlekshistoria där, och att mycket handlar om att hitta en familj. Det går även att se spår av dystopi i Linus liv, hur grått och inrutat och regelstyrt det är, innan han kommer till ön och ser att det finns andra sätt. Jag har förstått att folk sett paralleller med "1984", och det går ju att se om en kisar lite. 
De som gett boken låga betyg har ofta gjort det utifrån dess inspirationskälla (som jag inte visste något om förrän efteråt), Kanadas Sixties scoop, som lite förenklat var ett rätt så vidrigt försök att kulturellt hämma kanadas ursprungsbefolkning genom att med tvångsmedel skilja barn från sina föräldrar och adoptera bort dem till familjer inom den "vita kulturen". Det här skedde som sent som 1950 - 1980-talet. Många värjer sig mot att en vit författare sätter sig och skriver en gullig fantasybok baserad på  en sådan tragedi, och det kan jag förstå.
Men det är inte därför jag inte tyckte om den.

Nu är det kanske svårt för vilken bok som helst att bli älskad om jag läser den under samma period som min bror dör, men jag hade nog inte tyckt vidare värst om den ändå. Den var jobbig att komma in i helt enkelt för att jag tyckte den var tråkig. Det hände liksom ingenting, och det som hände var ofta överdrivet eller repetitivt. Boken var övertydlig i vad den ville ha sagt, och hamrade in det i mig som läsare så att jag hann tröttna både en och fler gånger. I sin stil känns den som att den skulle vara skriven för en ung publik, mellanstadiet eller högstadieålder kanske, men många teman i den känns alldeles  för vuxna för det. Det är inte alls svårt att se paralleller till främlingsfientlighet och separatism, men det berättas på ett sätt som inte alls tilltalade mig. Boken är förvisso lättläst när jag väl kom in i den, men den blev liksom aldrig bra. Den romantiska biten byggs upp så långsamt att det växer mossa på mig, och det är först i bokens avslutande kapitel som jag känner att det verkligen händer något. Tyvärr var det som hände sådant jag hade klurat ut för länge sedan.

Boken hamnar någonstans mellan att jag inte tycker om den och att den ändå var okej, så betyget blev den här gången 1,5/5. Ett av årets lägsta i den här 50:e boken jag läst ut i år. 

FredagsFilmen: Dead men don't wear plaid

För att hylla min bror är dagens FredagsFilm en som han introducerade till mig. Jag skulle ju kunna älska honom bara för det, för "Dead men don't wear plaid" - eller "Döda män klär inte i rutigt" som den heter på svenska - är och förblir en av mina favoritfilmer.
Jag har skrivit om den här filmen förut på lilla bloggen, men det var 11 år sedan, så en påminnelse är på sin plats.

Bildkälla Fanart tv

Privatdetektiven Rigby Reardon har en tråkig dag på jobbet, då den vackra arvtagerskan Juliet Forrest ramlar in i hans liv. Hon är övertygad om att hennes fars mystiska död inte var en olycka. Han var en framstående ostforskare som arbetade på ett hemligt ostrecept.
Reardon tar sig an fallet, som blir mer mystiskt ju mer han rotar i det. Han stöter på den ena skumma personen efter den andra, de allra flesta välkända från klassisk film noir från 1940- och -50talet. 

Den här filmen är en komisk hyllning till dåtidens stora filmer och dess stjärnor. Det som gör den här filmen speciell är att den innehåller filmklipp från de gamla filmerna, som här skickligt vävts in i berättelsen. Vi ser alltså inte bara Steve Martin och Rachel Ward, utan även Humphrey Bogart, Bette Midler, Ingrid Berman, James Cagney och många fler. Det är snillrikt gjort och ger filmen den där extra lilla knuffen mot komisk briljans.
Jag har en tendens att ofta brista ut i citat från filmer och tv-serier, och en välanvänd sådan är just "Dead men don't wear plaid". Just nu har jag haft en period där jag talar om för min familj att de inte behöver vara oroliga för sin pyjamas... Det behövde inte Rigby Reardon heller vara.

Tomt

Jag har gjort slut på saker nu igen. Flera av dem räknas som favoriter, andra kanske inte så mycket. Det jag har tömt sedan sist är det här + att en sak som var förpackningsfri tagit slut.

Lush. Honey I washed the kids. Fast tvål.
Kommer utan förpackning, mer än de nedbrytningsbara packnudlarna eftersom jag inte har Lush i min stad utan är hänvisad till nätshopping. Jag älskar den här tvålen, och tror det var den tredje i ordningen som tagit slut uppe i duschen. Kommer självklart köpa om den när det är dags för Lush-refill, men just nu använder jag någon av alla de andra vi köpte samtidigt som den här.
Betyg 5/5

Aco. Body lotion moist. Oparfymerad.
Den som gissar att den här är ersatt med en ny likadan gissar fullkomligt rätt. Hela familjens favorit. 
Betyg 5/5

Aco. Face clean lotion. Soft and soothing cleansing lotion. Dry skin.
Förr i tiden använde jag enbart Acos rengöringsmjölk, och tänkte att det var dags att återvända till en gammal favorit. Den har såklart blivit reformulerad genom åren, och där det förut var en rengöringsmjölk som passade alla, så är det nu olika för olika behov. Och min kärlek höll inte för alla de förändringarna. 
Det är en bra produkt, som gör rent på ett skonsamt sätt, och som dessutom är väldigt dryg, men jag tyckte inte om den så värst. Kan kanske vara för att jag upptäckt att jag gillar ansiktsrengöring som löddrar, men jag tror inte att det är enbart där skon klämmer. Jag har så klart ersatt den här med en annan produkt.
Betyg 2/5

It's skin. Bamboo. Moisture and fresh. Mask sheet.
It's skin. Pomegranate. Clean and vitality. Mask sheet.
Två arkmasker från samma märke, med liknande egenskaper. Passformen är okej, det finns gott om serum som försvinner in i huden utan att kladda nämnvärt. Det fanns även serum så det blev över, vilket jag i vanlig ordning sparade och använde som en kur.
Jag tycker också att de gjorde precis det de lovade att de skulle göra. Jag har inte gjort något omköp än, men det kommer säkert.
Betyg 5/5 på båda.

Burt's bees. Lipbalm. Pink grapefruit.
Jag fortsätter testa mig igenom Burt's bees läppbalsam för att hitta de jag gillar mest. Pink grapefuit kommer inte hamna där, för jag gillade inte riktigt hur den smakade på läpparna, även om doften var helt okej. Jaghar så klart en ny Burt's bees, men av annan sort,och den här har jag skrapat ur så att den är jättetom.
Betyg 3/5

Atrix. Intensive protection cream. 
Favorithandkrämen, även om den tar lite tid på sig att sjunka in helt. Tog slut i badrummet den här gången, och ersattes raskt med en likadan som stod i kulisserna och väntade.
Betyg 5/5

Ner i plaståtervinningen med er!

Liten blir stor-Dagens

 

Låt: Födelsedagssånger.
Outfit: Randig tröja från Monki, svarta culottes från H&M, båda med många år på nacken. Den vinröda behån som skymtas kommer från KappAhl.
Smink: Orka.
Nagellack: Toxic jungle från Pahlish. Fanns i webbshoppen sist jag tittade efter.
Doft: Citrontvål.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Läser: Shakespeare så klart. Månadens långläsning är "Poltava" av Peter Englund. Och så den superhypade boken "The house in the cerulean sea" av TJ Klune.
Frukost: Te. Plommon och blåbär med vaniljyoghurt och granola. Croissant med lemoncurd och hallonsylt.
Fika: Te och kaka.
Middag: Max hamburgarrestarung står för maten idag.
Pryl: Presentpapper.
Motion: Yogapass, stretch och så hundpromenad.
Kvällsnöje: Födelsedagsbarnets val.
Att tillägga: Idag händer det. Yngsta ungen fyller 18, och därmed har jag juridiskt sett inga barn längre, utan bara vuxna barn. De kommer så klart ändå alltid vara mina små bebisar.
Just idag hurrar vi dock för E på födelsedagen. ❤

Min älskade bror

Att livet inte varit på topp den senaste tiden har kanske framkommit för den som är van läsare av min blogg och som kanske dessutom kan läsa lite mellan raderna. Jag har skrivit något om dåliga nyheter, om att jag helst vill läsa feelgood och att det inte varit så kul alla dagar. 
Det finns en mycket bra anledning till det, och den anledningen nådde sin kulmen nu i helgen. Resten är bara en bearbetning, väntan är slut.

För ett par år sedan diagnostiserades min äldsta bror med prostatacancer. Ganska snart visade det sig att den var mycket aggressiv och att den redan hade spritt sig. Åtgärder sattes in, och han svarade bra på dem. Tills för några månader sedan, då allt snabbt rasade utför. Sedan slutet av juni har han befunnit sig på sjukhus.
I fredags åkte jag till honom tillsammans med min mamma och min andra bror. För att ta farväl. Att se min bror så sjuk och medtagen, i stort sett redan borta, är något av det värsta jag har upplevt. Jag höll hans hand. Gav honom en försiktig kram när det var dags att åka hem igen. 
Morgonen därpå fick jag veta att han somnat in under natten.

Älskade storebror. Jag saknar dig och älskar dig för alltid. 

Storebror L. 13/6 1963 - 14/8 2021

Fredagsmys: Pasta med svamp, soja och smör

Det är snudd på att rubriken innehåller hela receptet på den här snabba och enkla pastarätten. Det kan se ut som en knasig kombination på pappret, men det här är en rätt som är rik på umamismaker och så pass god att det är lätt att ta en portion till. Första gången jag kom över den här rätten var det via Donal Skehans YouTubekanal, och det är även från honom receptet kommer i original. Då heter det rätt och slätt Soy & butter pasta.
Jag åt det här senast i måndags, och visade den på min What I eat in a day dagen efter, där jag även hintade om att receptet snart skulle komma, och här är det.
 

Pasta med svamp, soja och smör

Pasta så det räcker till dig och de dina. Jag föreslår spagetti eller en annan lång pasta.
200 g svamp
3 klyftor vitlök
olivolja
40 g smör
3 msk japansk soja
peppar och eventuellt salt
gräslök (kan uteslutas)

Koka pasta enligt anvisningar på paketet.
Skiva svampen tunt, skala och skiva även vitlöken mycket tunt. Värm oljan i en stekpanna och låt svampen och vitlöken steka tills det är mjukt och lite gyllenbrunt. 
Tillsätt smöret och sojan, låt smöret smälta och blanda in i svampen.
Rör ner den färdigkokta pastan direkt i svampen, toppa eventuellt med fint skuren gräslök.
Servera genast, gärna med generöst med färskriven parmesanost.

Sett på tv: The haunting of Bly Manor

Spoilervarning när det handlar om tv.

Med tanke på hur sugen jag har varit på att se "The haunting of Bly Manor", ända sedan jag såg "The haunting of Hill House" faktiskt, så tog det mig hyfsat lång tid att äntligen se den. E och jag ville båda se den tillsammans, och det krävde en massa veckor innan vi lyckades synka våra scheman. Sedan gick det fort. 

"The haunting of Bly Manor" baseras löst på romanen "När skruven dras åt" av Henry James. Jag hann läsa den med råge. Och jag är glad att så pass mycket har ändrats från boken, för den var ärligt talat rätt så kass. Serien är betydligt bättre, och betydligt mycket ruggigare.

Bildkälla tv.nu

1987 anställs Dani som au pair för två barn på godset Bly Manor på den engelska landsbygden. Deras föräldrar har omkommit i en olycka utomlands, och de bor nu på godset tillsammans med hushållerskan och några andra anställda. Deras farbror, som är deras vårdnadshavare, har lämnat ansvaret för barnen och godset till sina anställda medan han arbetar på kontoret i London.
När Dani anländer till Bly har pojken Miles nyligen blivit relegerad från internatskolan han gick på, till lillasyster Floras förtjusning. Till en början verkar allt vara normalt på Bly Manor. Barnen uppför sig som kan förväntas av två barn som nyligen förlorat sina föräldrar, och sedan sin omtyckta guvernant. Leriga fotspår syns på godsets golv ibland, det är något konstigt med Floras dockskåp och dockorna som bor i det - eller inte bor i det. Vad hände egentligen med miss Jessel och hennes pojkvän Peter? Varför är hushållerskan så disträ? Och vem är det som lämnar fotspår på golven?

Själva stommen från boken finns med. På en tillställning berättas det spökhistorier, och en av dem som berättas är den om Bly Manor. Om en farbror som anställer någon för att ta hand om barnen, men som inte vill bli störd med att ta något eget ansvar för dem. Föräldrarna är döda, och två tidigare anställda har haft ett förhållande och avlidit på platsen. De är de som går igen i boken, i serien är det mer komplext än så.
Vi får hela bilden klar för oss när serien når sitt slut, men fram till dess är det stunder av förvirring när berättelsen uppdagas ett skikt i taget. Och så många spöken i bakgrunden.

Ska jag jämföra Bly Manor med den om Hill House, så tror jag faktiskt att jag tyckte ännu bättre om den här. Det är en spökhistoria, men samtidigt är det en berättelse om att överleva trauman - och en kärlekshistoria som känns rätt in i hjärteroten. 

Tyvärr verkar det inte var aktuellt med en tredje "The haunting of..."-serie, och jag som verkligen uppskattat de här snillrika serierna tycker att det är synd. Jag får hoppas att någon ändrar sig om det, någon gång. 

Soundtrack of my life

 

Adele - Rolling in the deep

There's a fire starting in my heart

Reaching a fever pitch it's bringing me out the dark

Finally I can see you crystal clear

Go ahead and sell me out and  I'll lay your ship bare

See how I leave with every piece of you

Don't underestimate the things that I will do

There's a fire starting in my heart

Reaching a fever pitch

And it's bringing me out the dark

The scars of your love remind me of us

They keep me thinking that we almost had it all

The scars of your love they leave me breathless

I can't help feeling

We could have had it all

(You're gonna wish you never had met me)

Rolling in the deep

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

You had my heart inside of your hand

(You're gonna wish you never had met me)

And you played it to the beat

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

Baby, I have no story to be told

But I've heard one on you

And I'm gonna make your head burn

Think of me in the depths of your despair

Make a home down there

As mine sure won't be shared

(You're gonna wish you never had met me)

The scars of your love remind me of us

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

They keep me thinking that we almost had it all

(You're gonna wish you never had met me)

The scars of your love they leave me breathless

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

I can't help feeling

We could have had it all

(You're gonna wish you never had met me)

Rolling in the deep

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

You had my heart inside of your hand

(You're gonna wish you never had met me)

And you played it to the beat

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

We could have had it all

Rolling in the deep

You had my heart inside of your hand

But you played it, with a beating

Throw your soul through every open door

Count your blessings to find what you look for

Turn my sorrow into treasured gold

You'll pay me back in kind and reap just what you sow

(You're gonna wish you never had met me)

We could have had it all

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

We could have had it all

(You're gonna wish you never had met me)

It all, it all, it all

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

We could have had it all

(You're gonna wish you never had met me)

Rolling in the deep

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

You had my heart inside of your hand

(You're gonna wish you never had met me)

And you played it to the beat

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

We could have had it all

(You're gonna wish you never had met me)

Rolling in the deep

(Tears are gonna fall, rolling in the deep)

You had my heart inside of your hand

(You're gonna wish you never had met me)

But you played it

You played it

You played it

You played it to the beat

What I eat in a day #31 - Tomma skåp

Måndagar är den stora handla-matvaror-dagen i det här huset. Alltså brukar det kunna vara ganska tomt i skåpen en måndag innan vi har kommit iväg till Det Stora Varuhuset (Ica Maxi) och gjort våra inköp. Men mat i magen behöver en ändå, och igår såg min matdag ut så här - tomma skåp till trots.

Till frukost dricker jag som vanligt te. Allra oftast, om inte alltid, så är det Earl Grey i koppen, med en skvätt mjölk. En skål med yoghurt och min hemgjorda granola, plus en macka med jordnötssmör gjorde måltiden komplett.

Till lunch blev det restfest. Vi hade lite coleslaw kvar sedan söndagens korvmiddag så jag lade en klick av det på tallriken, i sällskap med rester från lördagens plockmatsmiddag. Lite crostini, mozzarella, lomo, salami, någon sorts kex/ostsnurror, och ett gäng oliver.

Fikade och tittade på film samtidigt. En kopp te, den här gången med lite grädde i eftersom mjölken tagit slut...

...och så mumsade jag i mig en massa grissini också. Tror jag lyckades köpa det smuligaste grissinipaketet i butiken. Det ska ju ändå gå sönder i munnen!

Middagen var planerad, så här hade vi alla godsaker på plats för att göra en pastarätt med svamp, smör och soja. Låter knasigt, men är jättegott. Recept kommer snart.
De gröna bladen är hemmaodlade, och på dessa skvätte vi sluttampen på den hemgjorda vinägretten.

Om en blir vad en äter så kommer jag snart vara en skål med popcorn. Faktiskt så har jag ätit popcorn varje kväll den senaste veckan, utom en då jag åt chips. Gissa vilken tid i månaden det är.

"The invisible life of Addie LaRue" av V.E. Schwab

V.E. Schwab har blivit något av ett säkert kort för mig när det gäller urban fantasy. Så när "The invisible life of Addie LaRue" kom ut förra året åkte den raskt upp på min milslånga lista över böcker jag vill läsa. Den fick vänta ett tag alltså, men nu är den utläst och klar.

Bildkälla Goodreads

Adeline LaRue föds i Frankrike i slutet av 1600-talet. 1714 ska hon giftas bort, och desperat att fly undan det påtvingade äktenskapet ingår hon ett avtal - hon ska få ett evigt liv i frihet. Haken? Alla hon möter glömmer genast att de har träffat henne.
300 år senare är Addie i New York. I en liten bokhandel möter hon Henry, och dagen därpå minns han henne. Men Henry bär på sina egna hemligheter, och snart börjar en kamp mellan liv och död, människa och gud.

Boken berättas i olika tidslinjer. Dels Addie (och Henry) i 2014 års New York, men vi får också följa Addie under hennes 300 år på jorden. Det är inte svårt att hänga med var vi befinner oss eftersom varje kapitel inleds med en plats och ett datum. Vi får veta olika detaljer i Addies liv allteftersom, och hela bilden har vi klar för oss först i slutet av boken.
Schwab är duktig på att skriva och har ett språk som jag ofta fastnar för. Däremot slås jag den här gången av alla konstiga fel som smyger sig in. Typfel är en sak, men ibland dyker det upp konstiga meningar där det känns som att jag får en blick in i redigeringsprocessen. Som att det som ströks finns kvar. Det förekommer också kontinutetsfel och rena faktafel. Som att Addie under sin levnad lärt sig schweiziska - som inte är ett språk (i Schweiz talas franska, tyska, italienska och rätromanska). 
Överlag är det underligt att Addie rör så lite på sig under alla sina år. Mesta tiden spenderar hon i Frankrike, och när hon väl rör på sig hamnar hon enbart i de västra delarna av Europa eller i de stora amerikanska städerna. För att ha levt så länge och upplevt så mycket så träffar hon förvånansvärt få personer av avvikande hudfärg. Det finns med några få, men de känns som att de mest är där för sakens skull, de tillför inget eget till Addies berättelse.

Jag hade vissa problem med den här boken. Den känns som att den hade kunnat vara så mycket mer. Idén är fantastisk, med samspelet mellan Addie och Luc (guden) som en röd tråd genom boken, men det är något med det som faller platt. Det blir liksom ett jädra tjatande om Addies sju fräknar och de olika nyanserna av grönt i Lucs ögon.
Kärlekshistorien mellan Addie och Henry är fin, och jag gillar dem mycket tillsammans, men... Det är något där som inte känns helt rätt. Vackert skrivet, men kanske lite platt.

Mitt betyg på "The invisible life of Addie LaRue" blev 3/5.

FredagsFilmen: Innerspace

När filmen "Innerspace" kom 1987 fick den den svenska titeln "24-timmarsjakten", och det är ju också kul. I regi av Joe Dante, är det här en väldigt roligt film från förr, som tyvärr fallit i glömska. Får du chansen att se den, så gör det.

Bildkälla Den of geek

Tuck Pendelton är en skicklig pilot som deltar i ett medicinskt experiment med att krympa ner en person så att den ska kunna injiceras i en person och ställa medicinska diagnoser. På dagen för ett experiments utförande attackeras labbet av en utomstående part som vill tjäna pengar på tekniken, och i stället för att hamna i en kanin så blir Tuck injicerad i den hypokondriske varuhusanställde Jack Putter:
Tuck har nu 24 timmar på sig att komma ut ur Jack och bli förstorad igen innan hans syre tar slut.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här filmen, men det är många. Säkert fler än 10. Och jag tycker fortfarande att den är jätterolig. Ett säkert kort för ett fredagsfilmstips alltså.

"I'm possessed!!!!!"

a England, Mystical places

Ordningen är återställd, för den här lilla kollektionen från a England är holografisk igen. Men om en döper en kollektion till Mystical places så är det kanske så det ska vara. Drömskt och fantasieggande och sprakande i regnbågar.
Nu är kanske inte den här kollektionen så jättespännande, nästan så att det är tur att Mystical places bara består av fyra lack. Här har vi tema med variation med en ljust slivergrå holografisk bas i samtliga lack, som har någon typ av färgpigment i sig som skiljer dem åt. Ärligt talat hade jag nog hoppat över, om inte alla så åtminstone ett par av lacken i den här kollektionen, om det inte vore för det faktum att jag samlar på a Englands lack (och har alla utom Manderlay - sjukt bitter över det).
Nåja, här är i varje fall Mystical places-kollektionen. I den ordning jag bar dem.

Stonehenge behöver knappast någon presentation, det känns som att en måste ha bott i en grotta hela livet för att inte ha hört talas om Stonehenge. Räknas som ett världskulturarv, och är spännande ur arkeologisk synpunkt och mytomspunnen och mystisk både i sitt användningsområde och i hur den skapades.
Till den skira holobasen har vi här ett grönt pigment som bryter av.

Isle of Avalon är starkt förknippad med legenden om Kung Arthur. Det var ett dåtidens mystiskt maktcentrum och det var här svärdet Excalibur smiddes, och också platsen dit Arthur fördes för att dö efter att ha sårats av Mordred. Numera känd som Glastonbury Tor. 
Lila pigment i det här lacket. Skulle vilja säga att det drar åt syrenhållet.

Avebury är precis som Stonehenge en stencirkel som räknas som ett världskulturarv. Äldre och mycket större än sin mer berömda kompis - faktiskt den största stencirkeln i världen.
Här ska det finnas ett rött pigment, men om jag ens såg det (väldigt svår att fånga på bild) så såg det mest rosa ut. 

Glastonbury är en av de mest mytomspunna platserna i Storbritannien. Här möts hednisk tro med den kristna i samförstånd. Det finns teorier om att Jesus besökte Glastonbury med Josef av Arimathea, och att den senare sedan återvände dit med en bägare som innehöll Jesus blod. Just det - Graalen.
Här är det ett väldigt tydligt blått pigment i lacket. 

Måste jag välja en favorit av dess fyra så blir det nog Stonehenge eller Glastonbury, bara för att det var där jag tyckte jag såg de avvikande färgerna bäst. Men som sagt, inte en jättespännande kollektion direkt.

Vad jag läste ut i juli

Att jag skulle lyckas läsa ut 6 böcker i juli trodde jag inte alls. Det satt stundtals långt inne med läsningen, och jag läste dessutom en väldigt tjock bok som upptog en stor del av min lästid. Lägg där till att älskade maken har haft semester hela juli, och vi har gjort saker ganska många dagar, så min tid med en bok har inte alltid varit vad jag trodde. 
Som vanligt sammanfattar jag julis böcker med den jag läste först överst, och så vidare.

"Troubled blood" av Robert Galbraith är vad jag tror kommer bli årets tjockaste bok. 927 sidor, där en del kändes överflödiga. Boken utspelar sig under lite mer än ett år, så det kan möjligen förklara lite av dess längd. Den femte boken om Cormoran Strike och Robin Ellacott fick betyget 4/5 av mig.

"Strandläsning" av Emily Henry. För ibland behöver en bara lite gullig romance i sitt liv. En snabbläst bok med rapp dialog som följer romancemallen väldigt bra. Lite väl snuttigt slut för min del. Betyget blev 3,5/5.

"Boyfriend material" av Alexis Hall blev månadens favoritbok med 4,5/5 i betyg. Verkar vara första boken i en trilogi, så jag hoppas att de andra böckerna är lika bra, för jag kommer absolut läsa dem så att jag får veta hur det går för Luc och Oliver.

"Onaturlig död. Liv och död: en rättsläkares memoarer" av Richard Shepherd, är precis vad titeln säger att den är. Mycket intressant läsning, även om allt så klart inte är direkt mysigt att läsa om. Följer Richard Shepherd både på jobbet och i privatlivet. Betyget blev 4/5.

"Elefanten som gick upp i rök" av Haruki Murakami är en samling noveller som jag oftast inte tyckte så värst mycket om. Några få var bra, resten var meh. Så är jag ingen älskare av noveller som litteraturform heller. Det sammanfattade betyget blev 2/5.

"En gentleman i Moskva" av Amor Towles. Jag ville tycka om den här boken så innerligt gärna, men jag tyckte den var på sin höjd okej. Lite väl mycket fantastisk fluff under en spännande historisk era i Sovjetunionen. Betyget blev 2,5/5.

"En gentleman i Moskva" av Amor Towles

En bok jag har haft i kikarsiktet ett bra tag är "En gentleman i Moskva" av den amerikanske författaren Amor Towles. Jag har hört att den ska vara charmig, finurlig, lite rolig och beskriva Sovjet under 1900-talet på ett bra sätt. Jag tror den var nominerad till Årets bok något år också, men jag kan minnas fel. Jag har haft funderingar på att välja den som läsning för Plejaderna, men mer än 500 sidor kan kanske vara lite väl saftig läsning för en del, så jag avstod just den grejen. Läsa den kan jag göra ändå, och har nu gjort.

Bildkälla Goodreads

I juni 1922 eskorteras greve Alexander Rostov raka vägen från en rättegång till Hotell Metropol i hjärtat av Moskva. Han har med liten marginal undgått dödstraff och har i stället dömts till husarrest. Han tvingas flytta ut från sina lyxiga rum, och får i stället tilldelat sig ett vindsrum. 
Medan Rostov försöker skapa sig ett nytt liv innanför hotellets väggar, genomgår Sovjetunionen decennier av våldsamma omvälvningar.

Jag ville så innerligt gärna tycka om den här boken, men det gjorde jag inte riktigt. Jag tröttnade ganska snart på den charmige greven och hans upptåg. Jag hade gärna sett en fördjupning i historian i Sovjet under den här tiden, men det är ju svårt när vår huvudkaraktär är inspärrad på ett lyxhotell under den tiden. Det blir en så liten del av verkligheten att beskriva, när vi så sällan får ta oss utanför hotellet och ut i Moskva, än mindre ut i Sovjet. Självklart nås vi av nyheter under tiden men då blir allting den tillrättalagda sanningen, eller i bästa fall andrahandsinformation.
Jag tröttnade även på grevens förmåga att alltid vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han lär känna de exakt rätta personerna som har precis de färdigheter och kunskaper som greven behöver för att få sina planer uppfyllda. 
Det är en viss charm där, och karaktärerna sitter som en smäck, men jag tröttnar hyfsat fort. 

Mitt betyg på "En gentleman i Moskva" blev 2,5/5.

"Elefanten som gick upp i rök" av Haruki Murakami

Ibland piffar jag upp i tillvaron lite genom att läsa en samling med noveller (eller en poesibok) och det var precis det jag gjorde med Haruki Murakamis novellsamling "Elefanten som gick upp i rök". Egentligen är inte noveller min favoritform av litteratur, då jag ofta känner att de lämnar något att önska. Det kan lätt bli lite väl mycket slice of life, för min smak. 

Bildkälla Goodreads

Boken består av 17 noveller av varierande längd. Lite som vanligt med Murakami är de vardagsnära, men med en surrealistisk twist. Det känns ofta som att något skaver och kanske inte riktigt stämmer i hans berättelser. 
Andra teman typiska för Murakami är att det äts och dricks en hel del, det lyssnas mycket på klassisk musik och det är ofta katter med i berättelsen. Och dåligt skrivna sexscener förekommer tyvärr de också.

Jag tyckte inte vidare värst bra om den här novellsamlingen, och tyckte de mest var mediokra, om inte direkt dåliga till och med. Några få känns som att de skulle kunna vara ett första snabbt utkast på något som skulle kunna bli en roman, och ett par stycken tycker jag till och med om. Inte tillräckligt mycket för att lyfta betyget högre än 2/5. Det var okej läsning, men kanske inte så mycket mer än det sammantaget.