"Mansfield Park" av Jane Austen

Som månadsbok i december valde jag att läsa "Mansfield Park" av Jane Austen, som en del i mitt projekt att läsa hennes böcker i utgivningsordning. "Mansfield Park" är den av hennes böcker jag tyckt minst om, tror jag, och jag var inte alls sugen på att läsa den i stora sjok den här gången, att dela upp den på 31 dagar passade mig bättre, eller 30 dagar som det till slut blev.

Bildkälla The StoryGraph

Fanny Price kommer som barn till sin moster och hennes familj på godset Mansfield Park. Här växer hon upp med sina kusiner, där yngste sonen Edmund blir den som kommer att stå henne närmast. Fanny blir under sin uppväxt en sällskapsdam för sin moster, och hennes andra moster, mrs Norris, har henne som hackkyckling. 
När hennes morbror, mr Bertram, beger sig till Antigua i affärer luckras husets regler upp. Nya bekantskaper i form av syskonparet mr och miss Crawford. Mr Crawford är en charmig ung man som flörtar med alla kvinnorna, främst Fannys kusin Maria - som redan är förlovad med ägaren av ett intilliggande gods. Till sin sorg ser Fanny hur Edmund faller för miss Crawford, samtidigt som moralen i huset faller alltmer.

Tydligen tyckte jag bättre om den här boken förra gången jag läste den, än vad jag gjorde nu. Då tyckte jag att det var en ganska spännande andra halva av boken, medan den första halvan var ganska långtråkig emellanåt. Nu tyckte jag den var ganska tråkig hela vägen. Vi uppehåller oss så länge vid saker som inte är så kul att läsa om, helt enkelt. Som den där pjäsen alla blir så uppslukade av och springer omkring som yrhättor för att spela upp. Eller det där frieriet alla försöker tvinga på Fanny, fastän hon sagt nej. Det blir inte så där humoristiskt som i andra böcker av Austen, utan känns mer påtvingat och efter ett tag blir jag genuint trött på att ingen i hennes omgivning verkar förstå att hon inte vill. När de till och med skickar hem henne för att hon ska förstå hur bra hon har det och komma på andra tankar, har jag fått nog för länge sedan.
"Mansfield Park" har också vad som kan vara Jane Austens mest motbjudande och irriterande karaktär i form av mrs Norris. Vilken jä**a kärring! Hon är så genomelak att jag inte kan förstå hur ingen ser det och genomskådar henne som den satkärring hon är.
Det finns en viss Austen-charm i boken, och som vanligt är hon inte sen med att kritisera sin samtid och den värld hon levde i. Boken var säkert också chockerande på sin tid, för det förekommer en del rätt så omoraliska saker - till och med i våra dagar, men då hade de skeendena vi får här varit skandalösa och säkert förstört folks liv.
Det här betyder alltså att alla inte får lyckliga slut, bara de som gjort sig förtjänta av det.

"Mansfield Park" fick 2/5 i betyg av mig den här gången.