"Last night I dreamt I went to Manderley again."

(Rubriken är första meningen i boken - en mycket berömd sådan.)

En bok jag äntligen kan stryka från min "vill läsa"-lista är klassikern "Rebecca" av Daphne du Maurier. I det här fallet började min längtan med att jag sett och älskat filmen i regi av Alfred Hitchcock och på så sätt blev nyfiken på boken filmen är baserad på. Självklart skiljer sig film och bok åt, det var vissa moraliska aspekter i boken som filmbolaget inte riktigt kände att de ville ställa sig bakom. Det blev bra ändå, men annorlunda.

Bildkälla Adlibris

Bokens berättare är den andra Mrs deWinter, vi får aldrig veta vad hon heter mer än det. Efter en kort tids uppvaktning gifter sig vår hjältinna med den äldre Maxim de Winter, vars första fru dog i en seglingsolycka ett drygt år tidigare. Han tar med sig sin nya fru till sitt gods Manderley där hon snabbt kommer på kant med hushållerskan Mrs Danvers. Mrs de Winter känner att hon hela tiden jämförs med Maxims första fru, Rebecca, och att hon i de jämförelserna hela tiden förlorar. Rebeccas ande ligger tungt över Manderley.

I could not believe that I had said the name at last. I waited, wondering what would happen. I had said the name. I had said word Rebecca aloud. It was a tremendous relief. It was as though I had taken a purge and rid myself af an intorable pain. Rebecca. I had said it aloud.

Det är ett lugnt tempo i de här boken. Även i passager med dramatik så känns det vilsamt i själva språket. Det är ordrikt med långa och målande beskrivningar och jag älskar det! Jag valde att läsa den här på engelska av den enkla anledningen att jag inte hittade den på svenska, men med tanke på hur mycket jag tycker språket tillför till den här berättelsen så undrar jag om den hade blivit lika bra på svenska.

Den tappade mig i slutet dock. Det var ett så pass abrupt slut att jag var tvungen att forska reda på om jag hade fått tag på en feltryckt bok, det känns som att det fattades ett kapitel. Det fungerar, men det är plötsligt. Fram till det där slutet var det här en solklar femma för mig men den tappade mig där och mitt betyg blir i stället 4/5.

The peace of Manderley. The quietude and the grace. Whoever lived within its walls, whatever trouble there was and strife, however much uneasiness and pain, no matter what tears were shed, whar sorrows born, the peace of Mandeley could not be broken or the lovelieness destroyed. The flowers that died would bloom agaain another year, the same birds build their nests, the same trees blossom. That old quiet moss smell would linger in the air, and bees would come, and crickets, and herons build their nests in the deep dark woods. The butterflies would dance their merry jig across the lawns, and spiders spin foggy webs, and small startled rabbits who had no business to come trespassing poke their faces through the crowded shrubs. There would be lilac, and honeysuckle still, and the white magnolia buds unfolding slow and tight beneath the dining-room window. No one would ever hurt Manderley. It would lie always in its hollow like an enchanted thing, guarded by the woods, safe, secure, while the sea broke and ran and came again in the little shingle bays below.