Jomenvisst

Det blev lille Erik som vann. Sa ju det! :) Mrs Data är mycket nöjd!

Elementärt, min käre Watson.

Igår hade lilla E's förskoleklass besök av en tandhygienist som pratade om hur viktigt det är att borsta tänderna. Som avslutning delades det ut tandborstar. Rosa och blå. Gissa vilken färg min dotter hade fått på sin tandborste?

Kanske rosa, kanske...

Utläst!

Tidsresenärens hustru (The timetraveller's wife)

Audrey Niffenegger

2009-12-08

Betyg 4 av 5

Jag går ifrån mina egna "regler" här och ger denna roman en fyra i stället för en femma trots att jag grinade som en tok ibland (fast tyst för att inte väcka älskade maken). Det som drog ner betyget var en lite tråkig ton i boken stundtals. Som att författaren tar för givet att läsaren är hur påläst som helst om olika tekniker i konst, konstnärer, litteratur, tyska... Är lite tråkigt när Clare ska beskriva sin bröllopsfrisyr och nämner ett vykort med en tavla och man inte har en aaaaning om vad det är för tavla, eller ens konstnär. Men, men... Det var liksom det enda jag störde mig på.

En helt fantastiskt bra bok! Henry är alltså tidsresenären och Clare är hans hustru. Hon träffar honom första gången när hon är 6 år och han är 35. De gifter sig när hon är 21 och han är 29. Han reser alltså i tiden, helt ofrivilligt, och hamnar i sin egen och Clares dåtid och framtid. Mycket av romanen genomsyras av denna längtan som Clare bär inom sig. Hon väntar på Henry, på deras liv, med ett tålamod som skulle ha prövat en ängel. Kärleken dem emellan är vacker så att det värker.

Det kunde stundtals vara lite rörigt att hålla reda på var i tiden Henry befann sig. Mycket tillbakabläddrande till styckets inledning, där datum och ålder på Henry och Clare stod angivet. Men det kanske bara var som jag läste snabbt?

SPOILERALERT! Jag läste litteraturvetenskap för ett preskiberat antal år sedan, och då jobbade vi bland annat med textanalys. Alltså var det inte så svårt för mig att lista ut att ett visst datum som nämns i början skulle ha ödesdigra konsekvenser i slutet. Om jag hade rätt? Om!

Vara vänner

Hemma igen efter ett par dagar med yoga i Stockholm. Åkte hem en dag tidigare den här gången eftersom jag ska fira min vördade fader som i morgon blir 70 år. Hipp hurra!

Roligast av allt denna helg har annars varit att träffa inte mindre än två (2) goda vänner som jag så när hade tappat bort. Hade ju varit mycket synd, att förlora människor man tycker om riktigt på riktigt, bara för att man är lite kass på att höra av sig. Telefoner är inte min starka sida, jag har alltid varit mer av en brevskrivare, eller ännu hellre, fikare! Med det menar jag alltså att man träffas och fikar. Länge. Och bara pratar.

J träffade jag för en lunch och en kopp te (kaffe för J) och trots att det var år sedan vi satt och pratade med varandra sist, så kändes det så naturligt. Som att det bara var att fortsätta där vi en gång slutat.

T bodde jag hos, men vi hann även med en liten middag på ett creperi (Fyra knop? Hette det så?) och ett glas vin på Södra Teatern som firade 150 år. Maffigt.

Men nu är jag hemma igen, som sagt. Fylld med intryck och lyckliga känslor. Vilka fina vänner jag har fått genom åren. Vad mycket kärlek jag har omkring mig. Vad lyckligt lottad jag är.

Vill bara säga det här till alla mina vänner, ni vet vilka ni är - jag älskar er. Ni är underbara!

Fäjsbåk

Shit. Jag har visst gått med.