"Call me by your name" av André Aciman

Eftersom jag missade "Call me by your name" på bio så bestämde jag mig för att läsa boken medan jag väntar på dvd-släppet, när det nu blir. Och ja - jag är ganska bitter över att jag inte pallrade mig iväg och såg den, för min gissning är att den är fantastisk. Hur förklarar man annars de fyra Oscars-nomineringarna, bland annat bästa manliga huvudroll och bästa film?
Men nu var det inte filmen jag skulle skriva om utan boken. Som jag kastade mig över när den dök upp, och slukade på två dagar.

Bildkälla Goodreads

Elio är 17 år och spenderar sin sommar med att transkribera musik, spela tennis och umgås med sina vänner, särskilt Marzia. Varje sommar kommer en sommargäst på besök under 6 veckor, för att hjälpa Elios pappa med hans arbete och för att arbeta med sitt eget projekt. Den här sommaren är det Oliver som besöker den italienska kuststaden, och vänder upp och ner på Elios tillvaro. Elio finner snart att hans dagar kretsar kring tankar om Oliver, och mellan dem uppstår snart ett förhållande.

Var ska jag börja? Jag hade hoppats på att jag skulle älska "Call me by your name" lite mer än vad jag gjorde, faktiskt. Inte så att den på minsta lilla vis inte är en bra bok, för det är den, men det fattades något för att jag skulle bli riktigt, riktigt såld på den.
Jag känner mig lite som att jag snokar. Det känns som att läsa någons dagbok, och jag får ständigt en känsla av att boken måste vara självupplevd. Med andra ord känns den som att den är skriven väldigt nära hjärtat på författaren, och man förstår verkligen Elios inre kamp med vad som faktiskt är ett sexuellt uppvaknande.
Det här är heller ingen sockersöt berättelse, och vill man ha en sådan samt ett lyckligt slut så får man leta efter en annan bok. Det finns alldeles för många hinder för att Elio och Oliver ska kunna bli något mer än en semesterflirt - som adresser på olika kontinenter, en betydande åldersskillnad när en av dem fortfarande går i high school (för jag får intrycket av att denne amerikansk/italienske gosse går i amerikansk skola i varje fall) och den andre gått ut college och numera undervisar. Dessutom genomsyras boken av en känsla av viss homofobi, sådan som den i högsta grad var under 80-talet då boken utspelar sig. Även Elio har problem att acceptera att han skulle kunna vara sexuellt attraherad av Oliver, för det är liksom inte så "det är". Oliver vill dessutom till en början inte gå för långt, så att de inte ska ha "något att skämmas för". Som läsare kan jag tycka att det känns lite sorgligt.

En bestående känsla av boken var att jag tyckte den kändes ändlös. Som att den här sommaren som Elio berättar om kan sträcka sig vidare i eoner. Han kan börja berätta en sak, sväva ut i något annat, för att sedan återvända till det ursprungliga ämnet. På så sätt känns boken som en monolog, en berättelse utan egentlig början eller slut. En liten bit av livet som påverkat allt annat och därför är värd att berättas om. Å andra sidan finns det också stunder där Elio förlorar mig helt, och jag tappar tråden eller nästan känner mig lite dum. Det känns inte som en tonåring, utan som en vuxen man som berättar om en tonåring. Vilket det ju också är.
Även om jag slukade boken på två dagar vill jag inte kalla den lättläst. Jag lade ifrån mig den flera gånger för att låta handlingen sjunka in, eller fundera lite över det jag läst. I viss mån är den även rätt så explicit, kanske inte just i sexscenerna, utan mer i Elios fantasier. Och allt sådant är inte jättegulligt att läsa om, eller ens lite småsexigt.
När boken var slut satt jag ändå där med tårarna rinnande, för jag blev väldigt berörd. Och så ville jag så innerligt gärna ha Olivers röst också, för jag tror och hoppas att hans känslor för Elio var större än vad de kanske kan verka. Men det här är Elios bok, Elios berättelse, och i och med det är Oliver sekundär. En biroll i Elios liv, men en viktig sådan.

Mitt betyg på "Call me by your name" blev 4/5, men jag vajade på den där fyran och ville kanske ha den lite högre. Så en stark fyra, kan vi väl nöja oss med.

∾∾∾

"Do you really like to read that much?" she asked as we ambled our way casually in the dark toward the piazetta.
I looked at her as if she had asked me if I loved music, or bread or salted butter, or ripe fruit in the summertime. "Don't get me wrong," she said. "I like to read too. But I don't tell anyone." At last, I thought, someone who speaks the truth. I asked her why she didn't tell anyone. "I don't know..." This was more her way of asking me for time to think or to hedge before answering. "People who read are hiders. They hide who they are. People who hide don't always like who they are."
"Do you hide who you are?"
"Sometimes. Don't you?"
"Do I? I suppose." And then, contrary to my every impulse, I found myself stumbling into a question I might otherwise never have dared ask. "Do you hide from me?"
"No, not from you. Or maybe, yes, a bit."
"Like what?"
"You know exactly like what."
"Why do you say that?"
"Why? Because I think you can hurt me and I don't want to be hurt." Then she thought for a moment. "Not that you mean to hurt anyone, but because you're always changing your mind, always slipping, so no one knows where to find you."

∾∾∾

Bullet Journal 2018

Även jag har hoppat på det här med en bullet journal, alltså att göra sin egen kalender och anpassa den efter mig och mina behov. Väldigt roligt och absolut ett format som passar mig bättre än en färdig kalender, även om man kan anpassa sitt eget innehåll som med till exempel Personlig Almanacka som jag använt mig av de senaste 7 åren eller så. Nu tog jag det ännu ett steg längre, men lät tanken få mogna i nästan ett helt år innan jag tog steget fullt ut.
Självklart har jag gjort missar redan nu, men sådant ser jag bara som saker att lära sig av, så det är inte så farligt.
Min bullet journal, eller BuJo som de ofta kallas, är inte direkt skriven efter den traditionella mallen heller, för en sådan skulle inte vara "min" kan jag känna. Jag prickar av mina punkter lite som jag vill istället, och lite som jag är van vid.

Och ja - det är en kattass med på bilden. Cullen är en linslus.

 Man kan göra sin BuJo i vilken anteckningsbok som helst, men jag hakade på Leuchttrum1917-tåget, med sina prickade sidor. Hittade en knalligt gul som jag föll rätt så handlöst för, och så fick jag en penloop i julklapp av Chilipojken, att ha min reservoarpenna i.
Dekorerar gör jag inte mycket, mest blir det någon glad färg på texten, eller lite washitejp. Och självklart har jag tejp med rävar på.

Mitt första misstag gjorde jag när jag lade min årsöversikt över ett helt uppslag. Det kommer jag rätta till för nästa år, och har redan skrivit upp det på en sida i slutet av min BuJo som är dedikerad planer för nästa år.
Det fina i kråksången med Leuchttrum är att sidorna är numrerade och att det finns ett register i bokens inledning, så att jag kan hitta sidor lätt som kanske hamnat lite fel när jag klantat mig/inte tänkt färdigt.

En av de sakerna jag inte riktigt tänkte färdigt på är att jag missade att göra en future log. Behöver man verkligen det med en årsöversikt? Jo, jag saknade en sådan rätt så omgående, då det i en sådan finns plats att skriva upp det som händer flera månader framåt. Som att Lilla E ska till Tyskland i april på skolutbyte. Min future log gjorde jag i efterhand och placerade den sist i boken och markerade upp en sida med washitejp så att den ska bli plättlätt att komma åt, för jag använder den mer än vad jag först trodde att jag skulle göra.

En sida för bokklubben Plejaderna var ganska given. Våra  träffar planeras 6-8 veckor framåt, så det är skönt att ha något ställe att skriva upp dem på, samt var vi ska vara och vilken bok vi ska läsa. Jag har gömt nästa värdinna under en av mina pennor, men boken som kan anas att vi ska läsa till nästa gång är "Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood.

Jag är ju inte bara galen i böcker, utan har ett hjärta som klappar hårt för film också. Alltså har jag några sidor dedikerade till just det. Dels filmer som jag håller koll på när de går upp på bio, jag kommer gissningsvis se en promille av dem, och dels filmer jag sett. Inga omtittningar, som att jag såg om "Cloud Atlas" för fjärde gången i helgen, utan filmer som är nya för mig. Dessutom i vilket format de varit, samt ett litet betyg på dem. För så rullar jag. Älskar listor!

Det finns de som lägger stora teman i sina BuJos varje månad, men inte jag. Min månad inleds helt enkelt med en månadsöversikt där jag skriver in viktiga händelser. Inget särskilt alls, med andra ord. Vill man gärna se hur fint andra kan göra sina BuJos så kan jag rekommendera tre av mina favoritkanaler på YouTube, som har mycket BuJo-innehåll. Caitlin's Corner, AmandaRachLee och She Meets City.
Kan vara värt att kolla in bara för att se vilka konstverk de gör sina böcker till. Själv har jag inte ork för dylika dekorationer, men det är kul att titta på när andra gör det.

Efter min månadsinledning har jag ett uppslag med "Månadens". I mitt fall är det månadens nagellack, utlästa böcker, sedda filmer (för man kan inte skriva ner sina böcker och filmer på för många ställen), samt idéer för bloggen. Får ni så klart inte se ännu, men jo - ett BuJo-inlägg står med där.

En så kallad habittracker och en humörtracker också. Mest för att det är så kul att fylla i rutor och göra diagram. Som ni ser har det inte varit mycket träning hittills i februari, på grund av lat, men annars rullar det på rätt fint, om jag får säga det själv.

Ett typiskt veckouppslag ser ut så här. Det här var en annan sak jag gjorde "fel" i januari, då jag gav varje vecka ett helt uppslag. Det behöver inte jag, kan vi väl lugnt påstå, men om man har mycket om sig och kring sig så kan man såklart behöva mer plats än vad jag har gjort här. Gömmer kommande bloggidér och lite namn under pennor, men jag försöker numera tänka framåt för att inte stressa hjärnan.
Även därför jag skrivit in luncher och snacksförslag, så jag inte står där med kurrande mage och tom hjärna. Har hänt lite för ofta, och då antingen äter jag något dumt, som en påse chips, eller alldeles för lite, som en näve mandlar till lunch och tror att jag ska må bra av det. Saker man lär sig om sig själv efter 46 år...

Lite så ser min BuJo ut. Det kommer säkert hända massor med den under året, men hittills är jag mycket nöjd, och har roligt som sjutton med den. Längtar redan tills jag får göra mars...

"Frostbite" av Richelle Mead

Be prepared! Senaste veckan har jag läst ut två böcker, och den jag läser just nu är lättläst och säkert utläst innan helgen den med, trots att den är på över 600 sidor och jag började i den igår kväll. Det kommer bli en del bokinlägg här, med andra ord. Och vi börjar väl med den bok jag läste ut först.

Bildkälla Goodreads

"Frostbite" är bok nummer två i Richelle Meads Vampire Academy-serie. Den tar vid tätt inpå där bok ett slutade, och det är ungefär samma typ av intriger och handling. Lite som en high school-film, men som bok och med vampyrer.
I "Frostbite" blir flera moroi, de dödliga "snälla" vamyrerna, dödade av strigoi, styggisvamyrerna - som dessutom verkar ha fått hjälp av människor. I panik över detta bestäms det att julen ska firas på vampyrskidort, så att St Vladimirs elever ska kunna träffa sina familjer i lyxig miljö.
Rose fösöker komma över Dimitri genom att flrta med sin vän Mason, samtidigt som hon blir uppvaktad av Adrian - en äldre moroi som verkar ha en hel del gemensamt med Lissa. Och så dyker Roses mamma upp, vilket inte direkt är ett kärt återseende.

Min tanke när jag läst den här boken var en stillsam önskan om att inte övriga böcker i serien ska vara lika tjatiga som den här. Och då menar jag tjatig som i repetitiv. Jag tror minsann vi hann komma halvvägs in i boken innan alla dessa ständiga förklaringar upphörde. Förklaringar om de olika vampyr-typerna, livet på Vampire Academy, vem som är vem och betyder vad, vampyrpolitik. Allt det där som etablerades i första boken repeterades i den här. Säkert knallbra om man läser böckerna med ett par år mellan varje, att få lite förklarat, men för mig som 1. har hyfsat bra minne och 2. läste första boken för mindre än en månad sedan, blir dylika berättargrepp bara tråkiga och jobbiga. Tjatiga, om man så vill. Jag hade hellre sett ett litet förklarande inledningskapitel, så att man hade kunnat gå djupare in i den här bokens handling.
Det är således när all denna repetition upphör som boken blir bättre, ungefär halvvägs alltså. Då blir det mer action på sidorna, kan man påstå. Både romatiskt och konfliktmässigt. Man börjar även ana en begynnande förändring hos moroi, att kanske inte helt förlita sig på att damphir ska vara sköldar åt dem, utan att man kanske kan lära sig att försvara sig själv också.
Föga överraskande, med tanke på att det är Rose som är bokens "jag" så var den här delan väldigt centrerad kring just Rose. Inte alls lika många trippar in i Lissas medvetande genom deras förbindelselänk, men jo jag mindes rätt - det blev snaskigare med just den grejen. Alltså fick vi inte veta så mycket om hur Lissa hade det den här gången, men eftersom jag störde mig en del på det i förra boken så kanske det bara var bra.

Mitt betyg på "Frostbite" blev 3/5.

FredagsFilmen: The Death Cure

Eftersom jag redan har skrivit om de andra två filmerna i den här filmtrilogin, så kan jag väl lika gärna skriva om den tredje också. Särskilt nu när jag redan har sett den, och alltså har hela serien tittad på, till skillnad från när jag skrev om "The Maze Runner" och "Scorch Trials".
"The Death Cure" blev den sista filmen i den här serien, precis som det finns tre böcker i den ursprungliga bokserien (numera är de fem, inklusive två prequel-böcker). Gott så, för det känns rejält avslutat. Ganska likt hur det slutade i boken, men ändå med stora skillnader. I viss mån har de här filmerna inte jättemycket gemensamt med böckerna, särskilt "Scorch Trials" skilde sig rejält. Vissa ganska stora nyckelelement har dock behållits, sådant som jag var rädd för att man skulle ändra på för att göra hela alltet lite mer rosenrött, men så blev det alltså inte.

Bildkälla Empire Online

I den här avslutande filmen försöker Thomas rädda sina vänner från Wicked. Samtidigt lider Teresa vissa kval för att hon svek sina vänner i jakten på ett botemedel för the flare, sjukdomen som sprider sig över den överlevande befolkningen efter naturkatastrofen.

Jag kan egentligen inte säga värst mycket mer än så utan att spoila, men jag kan väl säga som så att jag tycker att filmerna är bättre än böckerna. Jojomensan, de hamnar i den ovanliga kategorin. Framförallt för att handlingen i böckerna ibland var lite väl tillkrånglad, och ibland hyfsat långtråkig. Jag tror det är därför "Scorch trials" skiljer sig så rejält, för det var en enda lång transportsträcka till bok och jag hade inte värst kul när jag läste den.
Å andra sidan är det en del moraliska aspekter som hamnat rejält i skymundan när böckerna blivit film, och det kan jag sakna. Det är också en sak från slutet som ändrats, som jag inte var så förtjust i, men eftersom den detaljen är en superduperspoiler så håller jag tyst om det. Vill ni veta vad så kan ni fråga mig i kommentarerna.
Filmerna, särskilt den här avslutande filmen, har blivit mer av actionfilmer för an yngre publik. Älskade maken satt och suckade sig igenom vissa bitar i filmen där han enbart tyckte att de uppförde sig korkat, och jag kan hålla med om det, men för mig och Chilipojken var det lite roligare eftersom vi läst böckerna och självklart satt och gjorde jämförelser.

Annars har "The Death Cure" blivit mest omtalad för att den blev försenad med drygt ett år då Dylan O'Brien, som spelar Thomas, skadade sig under en filmsekvens. Rätt så rejält dessutom, och läkningen drog ut på tiden så pass att man var tvungen att skjuta upp inspelningen då flera av skådespelarna, inklusive Dylan O'Brien, hade andra åtaganden som närmade sig. Så kan det gå. Jag vet inte om det påverkade hur manus skrevs sedan, om vissa skådespelare fick kortare berättelser, men det kan vara oviktigt. Jag är nöjd med filmen, men det är knappast något mästerverk som jag sitter och ooh:ar och aah:ar över. Men den dög.

Tre tomma no. 47

Som sagt, mycket som sjunger på sista versen just nu. Tror det börjar lugna ner sig nu dock, men jag kan ha fel. Bara favoriter den här gången, dessutom. Tur att jag hade back up:er!

Love & Toast. Lip butter. Green tea & mint.
Jag har varit ett fan av Love & Toasts lip butters länge, men inte hittat dem i butik så ofta. När jag snubblar på dem så är det oftast just den här med grönt te och mint jag köper, för att jag gillar den där lite pirriga känslan man får av mint i läppbalsam. Inbillar mig att det förstärker min naturliga läppfärg, men det är säkert bara just det - inbillning.
Anyhow, jag gillar, men kommer inte slita mitt hår för att hitta det igen eftersom jag har andra fullvärdiga alternativ som är mycket lättare att hitta i butik.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Kicks. Ready, Set, Glow! Vitamin C. Day fluid.
Min favoritdagkräm. Som i i stort sett den enda jag använder. Dels för att jag i allmänhet gillar den, dels för att den har SPF 25, och sådant gillas.
Som synes är det här en sådan där liten reseförpackning, eftersom jag köpte på mig ett kit när jag var fattig/snål sist jag höll på att få slut på den här och lite till. Just nu har jag en i fullstorlek i badrummet. Måste dock säga att jag faktiskt föredrar den i tub framför de där pumpflaskorna de egentligen kommer i. Främst för att jag faktiskt vet med säkerhet att jag fått ut allt ur tuben.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

ACO. Hudlotion. Normal hud. Oparfymerad.
Det värst som finns är när man råkar köpa den här hudlotionen i dess parfymerade variant. Dels luktar den inte gott, dels irriterar den min hud - och min näsa. Skillnaden på de två flaskorna är endast en - den lilla bokstaven "O" framför ordet parfymerad. Kanske därför de gjorde om flaskorna - igen, och höjde priset - igen. Den här gamla flaskvarianten kommer jag fortsätta fynda på Rusta så länge det går.
Om ni undrar är den här hudlotionen ständigt återkommande i mitt hem och har så varit sedan mina tonår. En klassiker som håller sig, med andra ord. Men jag saknar fortfarande flaskan från då, som man kunde ställa på korken och verkligen tömma till sista droppen.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5