onsdag 24 april 2013

My soul hurts

Jag blev bortkörd. Det är så jag känner det. Jag lämnade inte ifrån mig Blå Måndag eller Mrs Data målar naglarna för att jag ville det utan för att det blev laddat med ångest. Jag blev attackerad och bortkörd. Och ja - jag är bitter över det. Känner mig ledsen djupt in i något okänt skrymsle därinne. För det är väl inte meningen att man ska känna sig liten och värdelös och som ett ingenting bara för att man säger nej? Bara för att man uttrycker en åsikt? Bara för att man kanske inte vill och tycker något inte är roligt? Det kan väl inte vara meningen att man ska må så dåligt att man sitter och panikgråter så mycket att man inte ens klarar av att säga godnatt till sina barn?
Att man ska nå den punkten där det inte går att hålla ihop ansiktet längre utan det rasar som ett korthus och tårarna rinner som vattenfall och man hulkar och snyftar och det är ett sådant overflow av känslor och tårar att ögonen inte räcker till utan man gråter med näsan och munnen och snyftningarna river genom kroppen som arga klor som bara vill klösa sönder och lämna ens själ i spillror och - ingenting.
Det ska väl inte vara meningen att man ska känna sig så värdelös att man själv börjar tro på det? Att ens egen åsikt är betydelselös. Att man är den som gott kan trampas på. Varför ta hänsyn till mig? Förtjänar jag det? Och djupt inne vet jag att jag visst förtjänar det. Förtjänar att vara glad, förtjänar att lyssnas på, förtjänar att tas hänsyn till, förtjänar att få uttrycka mig. Men den rösten som vet det blir allt svårare att lyssna till för hon överröstas av detta ständiga brus av ifrågasättande och nedlåtande. Och av ångesten som  följer på.
Så nej - det var inte smärtfritt att lämna Blå Måndag. Det var inte smärtfritt att pausa nagelbloggen. Det är inte smärtfritt att skriva där igen. Jag sitter och väger varje ord, censurerar mig själv. Det som förut var ett flow av ord blir nu ett kritiserat tänkande för mig. Skriver och raderar, skriver och raderar... Skakar av stress och ångest och undrar vad fan jag utsätter mig för det här för.
Och jag gör det för att jag tyckte det var roligt. För att det var en av de saker som lyste upp i mitt liv. En solstråle i det ständigt grå. Men vet ni - solen har gått i moln nu. Jag väntar på att vinden ska blåsa bort molnen så att jag kan få de där solstrålarna igen. Fram till dess är det en kamp.
Jag är inte säker på att jag går segrande ur den kampen. Jag kanske blir tyst.