Det krävs så lite ibland

Man kan grunda måendet med oro för en älskad som är sjuk. Toppa det med dålig sömn några dagar. Sedan behövs det inte mycket för att rasera.

• Ett par barn som bråkar.
• En snäsig kommentar.
• En satans telefon som ringer som jag måste svara i för att alla andra i huset är för upptagna/lata/skiter i det. Och då är det ändå jag som dras med telefonfobin. Och det är inte till mig. Den här gången heller.
• Telefonen ringer en gång till.

Så dagen som började hyfsat bra visar sig innehålla tårar (som inte kommer av att jag skrattar den här gången) och en satans massa ångest. Igen.