"Purity" av Jonathan Franzen

Jag erkänner. Anledningen till att "Purity" hamnade i min läshög är den enkla att det ska göras en tv-serie av den, som Daniel Craig ska spela en stor roll i. Just detta har lagts fram som en av anledningarna till varför han inte skulle hinna spela Bond, ni vet - den där filmen som inte ens har något manus än... Han står dessutom listad för 2 avsnitt av 20 på IMdb, så hur den rollen skulle kunna hindra honom från att spela Bond förstår jag inte. Jag förstår inte heller hur hans rollkaraktär ska kunna vara med i bara 2 av 20 avsnitt, så jag gissar att man missat en nolla där.

"Purity" var långsam läsning för mig, men för den dels skull inte dålig. Bara lite jobbig och trögläst emellanåt. Sådär så jag nästan - men bara nästan - önskade att jag hade läst den på svenska i stället.
Det där "Furously funny" som det utlovas på omslaget upplevde jag inte heller. Visst var vissa delar roliga, men inte så jag skrattade, som jag blev lurad att tro att jag skulle göra.

Bildkälla Goodreads

Purity, som föredrar att kalla sig Pip, vet inte vem hennes pappa är. Hon har vuxit upp med en excentrisk och skör mamma i en enslig stuga i bergen i Kalifornien. Det enda hon vet är att hon har stora studieskulder, ett jobb hon avskyr och en vilja att veta mer om vem hon är.
Hon kommer i kontakt med Andreas Wolf, en man som gjort sig berömd med att läcka dokument via internet. Hon reser till hans högkvarter i Bolivia för att praktisera på hans Sunlight Project och förhoppningsvis kunna få hans hjälp att hitta sin pappa och få veta sanningen om sitt ursprung.

Det här är en sådan där episodisk roman med flera olika berättare, som berättar sin egen historia. Alla har, eller får, på något sätt anknytning till Pip, och har sin del i hennes bakgrund och uppdagandet av sanningen. Men de har även egna historier som skapat dem och varit deras drivkraft. Vissa av dessa berättelser har varit mer lättsmälta än andra, jag har helt klart föredragit Pips point of view, kanske beroende på att hon trots allt är huvudpersonen, även om hon inte ens nämnts i vissa av berättelserna.
Jag trodde till en början att boken skulle vara ganska slumpartad, men så visade sig inte vara fallet. Den bjöd på ständiga överraskningar och även om man i slutet av boken har en väldigt tydlig bild av hela händelseförloppet, så har det berättats på ett sådant sätt att man inte riktigt kan lösa mysteriet förrän alla har kommit till tals. Det är lite som att lägga ett 1000-bitarspussel där man får en handfull slumpvis utvalda bitar i taget - lite svårt att få en tydlig bild då.
Jag fick sympati för nästan alla karaktärer, utom den huvudkaraktär som aldrig fick komma till tals själv - Pips mamma. Man får aldrig veta hennes motiv eller tankesätt. så verkar hon ha mer än en skruv lös också. Jag kan tycka att det hade varit ett intressant perspektiv dock, men jag kan leva utan det också.

Boken var inte lättläst eller lättillgänglig, men det kan som sagt varit språkliga barriärer också. Ändå var den ganska lätt att komma in i och jag fick snabbt grepp om de olika karaktärerna och berättarrösterna.
Efter en hel del råbråkande med min hjärna valde jag att ge betyget 4/5. "Purity" höll det betyget genom nästan hela boken, men jag var inte jätteförtjust i slutet och funderade på att sänka det. Jag tyckte dock att det var synd att sänka ett betyg bara på grund av att jag inte gillade vissa saker på de sista fem sidorna. Fram till dess höll den sig högt, och det är ju bara min åsikt att den kunde ha fått sluta lite annorlunda.

"We're sort of perfectly out of sync here," I said.
"Are we? she said. "Or is it just you? I don't feel out of sync."
I wanted to point out that, by definition, a person couldn't be in sync with a person who was out of sync with her; but there was a logic tree to consider. Every utterence of hers gave me multiple options for response, each of which would promt a different utterence, to which, again, I would have multiple options in responding, and I knew how quickly I could be led eight or ten steps out onto some dangerous tree branch and what a despair-inducingly slow job it was to retrace my steps back up the branch to a neutral starting point, since the job of retracing the steps would itself result in utterences to which I would inevitably produce a certain percentage of complicating responses; and so I'd learned to be exceedingly careful about what I said in our first moments together.