lördag 7 januari 2017

"Alvhilda - Sökandet" av Pernilla Lindgren

Den blå Alvhilda-boken, den med undertiteln "Sökandet", är den tredje och sista boken i en trilogi skriven av en av mina bästa vänner, Pernilla Lindgren.

Jag var med och testläste den första boken, inför den andra sade en viss depression stopp och den tredje ville jag således behålla helt ospoilad. Jag har alltså svävat i ovisshet om vad handlingen skulle vara i denna sista del. Vad jag däremot hört är att det skulle vara den bästa boken, den som förklarar och reder ut det som hänt i de två andra. Man kan väl lugnt påstå att jag sett fram emot den - mycket.

Bildkälla Goodreads
Ragnvald, skaparen av allting, har drabbats av det hemskaste av öden. Fångad i en mänsklig kropp tvingas han vistas bland människorna sedan han förlorat sin första skapelse - den andra halvan av honom själv. Han försöker komma underfund med sin egen roll bland människorna och få visshet om vem han är. Samtidigt som tiden går och han försöker bli hel igen.

Det har suttit långt inne för mig att skriva det här inlägget eftersom jag är en aning besviken. För jag tycker inte att "Sökandet" är den bästa boken i trilogin, jag föredrar andra boken - "Lidandet".
Det kan bero på att jag hade en väldigt lång uppförsbacke med den här boken. Den första delen hade jag ganska tråkigt när jag läste. Det kändes stundtals lite hackat och hopplockat, men det kan bero på att den blivit kraftigt redigerad, råkar jag veta. Det är så jag ser fram emot en "författarens version" där de bortplockade bitarna fått vara kvar, kanske skulle jag tycka att den höll ihop bättre då.
Jag hittade även en rejäl miss med en karaktär som sagts vara död som sedan lever i ett senare skede i handlingen, hur det nu kan gå ihop.
Det är en väldigt filosofisk bok, och det är nog även delvis därför jag inte tycker det är jättespännande. Filosofi tröttnade jag på redan på filosofilektionerna på gymnasiet (jo, man läste det om man gick humanistisk linje). Många religiösa frågor som tas upp också och mycket folktro både från våra egna nordiska myter, men även från andra platser i världen.
Bitvis är det väldigt spännande och intressant, bitvis har jag haft ganska tråkigt.

Knyts säcken ihop då? Jo, det måste jag säga att den gör. Väldigt prydligt med en vacker rosett på. Man får svaren på frågorna, man får veta vad Stephen, Henri och Rebecka har haft för roller och drivkrafter, man får veta på ett ungefär vad/vilka Ragnvald och Alvhilda är. Vill man kan man säkert läsa denna tredje del fristående, eftersom alla tre böckerna behandlar samma konflikt med sedd från tre olika håll och med tre olika bakgrunder. Man har dock så klart mest behållning av att läsa alla tre.
Jag planerar själv att läsa alla tre böckerna lite tätare inpå varandra än med ett års mellanrum, som det blivit nu. Mitt sommarprojekt kanske?

Mitt betyg på "Alvhilda - Sökandet" blev 3/5. Jag tror att den hade varit bättre om den fått behålla vissa av de älsklingar Pernilla fick döda, för jag misstänker att den hade hållit ihop bättre då. Kanske hade boken då fått den där fyran eller femman som jag förväntade mig att jag skulle ge den, av förhandssnacket att döma.

Mörkret blev påträngande. Energiernas skimmer hade försvunnit och explosionens ljus förblindat mig. Prickar vandrade över mitt synfält och kylan plågade mg. Kyla? Det var något jag aldrig tidigare lidit av, aldrig ens känt. Jag hade sett människor gå under av den medan jag suttit och väntat in det sista andetaget och fångat deras energier på väg ut. Jag hade kunnat sitta lugnt och hållit den döende vid gott mod för att energierna inte skulle smaka för beskt. Nu stod jag ensam på ängen, omringad av skogen som var mörk. En klaustrofobisk känsla kom över mig när mitt väsen snärjdes och fjättrades. Kroppens tyngd fick mig att falla till marken. Där blev jag liggande, utmattad och ofullständig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.