För det är så här - introverta personer blir ofta totalt bulldozrade av extroverta personer. Sådana där som älskar sin egen röst och gärna vill framhäva sin egen förträfflighet. Sådana där som minsann vet bäst vad alla i omgivningen vill och behöver. Inklusive du. Inklusive ditt barn. Som de inte ens känner. Jodå, det finns ett par sådana föräldrar i Chilipojkens klass som jag satt och blev tvärförbannad på igår. Men som den introvert jag är, parad med min sociala fobi som gör att jag aldrig hade gått på det där föräldramötet utan stöd från älskade maken, så öppnade jag inte käften och sade ifrån.
Grejen är ju den att Chilipojken slutar nian i vår. När man slutar nian ska man minsann umgås. Jodå. Även om man är en klass som inte direkt hållit supersams genom åren. Även om man inte egentligen har värst mycket mer gemensamt än att man går i samma klass, så ska man umgås. Sitta i ring och sjunga allsång. Typ.
Chilipojken är som jag - introvert så det nästan gör ont. Han laddar sina batterier med att sitta på sitt rum och spela spel. Själv. Eller åker hem till bästisen och gör samma sak där. Chilipojken tycker att en lördag på stan med häxblandning i en schampoflaska låter ungefär lika lockande som att simma med hungriga hajar och blöda näsblod samtidigt. Alltså sitter han hemma med oss och käkar popcorn och kollar på film.
Chilipojkens och hans klasskamrater hade bestämt att de för sin kvarvarande klasskassa skulle ha pizzakväll. Alltså boka skolans matsal en kväll, beställa eller baka pizza själva, äta pizza och umgås. Chilipojken var så lättad över det, för det är precis en sådan där lagom aktivitet som han orkar med. Det har varit så många övernattningar, lägerkvällar, utflykter, brännbollskvällar och liknande ändå. För brännboll är ju så roligt! Eller inte.
Jo alltså - pizzakväll var bestämt. Sedan var det någon som bestämt hävdade att pizzakväll - det kunde man ju inte ha. Det skulle barnen ångra sedan, att de inte gjorde något kul istället. Som fotbollsgolf. Det är jätteroligt!
Jo det kanske det är. För personer som gillar tävlingsmoment. För personer som älskar att vara ute och sporta. För personer som får energi av att umgås. För extroverta personer.
För introverta personer är dock sådana scenarion som en mardröm. "Minnen för livet", pratades det om. Jo tack, jag minns väldigt väl alla de där brännbollskvällarna jag tvingades iväg på. På grund av den ångest jag upplevde som blev intvingad i ett socialt sammanhang där jag inte trivdes. Underbara minnen. Verkligen. Inte.
När det sedan började pratas om att vi föräldrar skulle gå över våra barns huvuden och helt enkelt bestämma åt dem att de minsann skulle spela fotbollsgolf och inte ha den där pizzakvällen de kommit överens om, fick till sist älskade maken nog och röt ifrån. "De får väl faktiskt anses vara stora nog att kunna bestämma själva vad de vill göra. Lämna gärna fotbollsgolf som förslag, men absolut inte bestämma något utan att fråga dem." Min hjälte. Och Chilipojkens.
När blir det de introverta elevernas tur? När kan deras röster få göras hörda? När kan de få ha den avgörande rösten på vilken aktivitet som ska göras? När kan de få umgås med sina klasskamrater på ett sätt som de orkar med? Som inte kräver tre dagar i ensamhet efteråt, med hörlurar över öronen, bara för att man behöver vara ifred och fylla sina batterier?
 |
| Bildkälla Etsy |
Efter det här inlägget är din man min hjälte också =) Så klokt sagt av honom, och skrivet av dig. Jag känner igen mig så mycket i vad du skriver. Är också introvert, har jag insett som vuxen, och dessutom högkänslig. Så mycket av "Roliga Aktiviteter TM" med hög musik, alkohol, dra från ställe till ställe, tilltalar inte mig. Så jag blir väldigt glad när du skriver om introvertas röster. Allt är inte för alla. Låter förövrigt som att jag och Chilipojken hade blivit väldigt bra kompisar om vi hade gått i samma klass. Hälsa att jag hejar på honom.
SvaraRaderaVad säger man - ibland älskar jag honom lite extra mycket. <3
RaderaDet enda jag ångrar är att jag inte röt ifrån jag också, men du vet hur det är - inte lätt om man känner att man är ensam mot ett helt rum med främlingar. Lilla E:s föräldramöte gick betydligt smidigare, för de föräldrarna verkar vara mer lyhörda. Samt att Lilla E inte är riktigt lika introvert som mig och Chilipojken.
Jag tror också du hade blivit bra kompis med Chilipojken, men jag ror faktiskt att du hade blivit ÄNNU bättre kompis med Stora J för hon är Zelda-galen. :D
I övrigt är vi en familj med introverta personer i skiftande grad, tre av oss dessutom högkänsliga, en med diagnostiserad "aspbergerpersonlighet", alla med ett stort intresse för så kallade "nördigheter" som spel, film, böcker och musik. Och det är ju inte så att man sitter i en grotta bara för att man är introvert, även om det låter bra härligt vissa dagar. Man bara umgås mindre ofta och mer selektivt. Och med förbannad förvarning! Spontanitet = the HORROR!
Jag har också förstått att jag är introvert i vuxen ålder, och fy 17 vad skönt det är att inse att det inte är något fel på en. Man processar bara på ett annat sätt än de extroverta. Synd att de är i majoritet och ofta har svårt att förstå att alla inte gillar samma saker som de gör. Som fotbollsgolf och brännboll. Får svettiga handflator bara av att skriva orden.
Rant over? Rant over. :D
Jättebra inlägg! Hoppas hoppas hoppas att jag inte behöver möta så många jobbiga föräldrar som kör över andra när jag är färdig förskollärare. Och att det kommer finnas rum för alla, oavsett hur man är som person. Skickar en stor kram laget runt!
SvaraRaderaMohoho! Risken är överhängande att du kommer stöta på MÅNGA sådana föräldrar. De verkar vara både i majoritet och höras mest. Just den här föräldern har dessutom hängt med sedan just förskoletiden, trots både skolbyte och klassbyte. Jippi...
RaderaMen med bra pedagoger, som jag bara vet att du kommer bli, som lyssnar på barnen också och är lyhörda, så brukar det reda sig rätt så bra.
Kram!
Hej!
SvaraRaderaBra inlägg som jag känner igen mig och min familj i.
Tack! Jo, man är ju inte ensam. Det bara känns som så ibland.
Radera