Plejaderna om "Sekten på Dimön" av Mariette Lindstein

Årets första träff med den underbaraste bokcirkeln i världen gick av stapeln igår. Som vanligt massor av gofika och te, en hel del snack om annat men även om böcker. Så klart.
Den boken vi pratade om den här gången var "Sekten på Dimön" av Mariette Lindstein.

Bildkälla Goodreads

Sofia Bauman har precis avslutat sina universitetsstudier och vet inte riktigt vad hon ska göra med sitt liv. När hon blir erbjuden ett pröva Via Terras lära, skapad av den karismatiske Franz Oswald, så nappar hon på erbjudandet. Efter en första prövotid erbjuds hon möjligheten att skapa ett bibliotek åt samfundet, och hon ser det som en chans att öka på sitt cv med något verkligt bra.
Snart börjar dock den vackra fasaden av Via Terra spricka i kanterna. Franz visar sig ha ett väldigt humör och han behandlar inte sin personal med silkesvantar. Bestraffningar är vanliga och blir fler och vidrigare ju längre Sofia stannar. Snart inser hon att allt inte står rätt till, men då är det försent. Franz har låtit installera ett elektriskt taggtrådsstängsel runt området, allt för att hindra inkräktare för att ta sig in - eller medlemmarna i Via Terra från att ta sig ut. Sofia inser att hon måste fly.

Det här är en mycket lättläst roman med korta kapitel och en väldig fart i sig. Den är spännande och man drivs hela tiden framåt i handlingen och vill veta hur det ska gå. Vid avslutad läsning är man helt uppspelt och vill läsa de andra två delarna också, för det här är del ett av tre. Sedan går det ett par dagar och man har glömt det mesta. En fullkomlig teflonbok alltså, i varje fall i mitt fall. Jag är inte alls sugen på att läsa de följande delarna utan tycker att det räcker rätt så bra såhär.
Det är ett intressant ämne dock, och den allmänna känslan bland oss var att det hade varit mer intressant att läsa mer om hur Sofia fångas av sekten, som det är nu går det ganska fort och känns lite... outvecklat. Eftersom författaren har egna erfarenheter efter att själv ha flytt från scientologikyrkan efter 25 år, så känns det som att hon borde ha haft en outsinlig källa att ta av. Kanske kändes det för nära, för personligt, att ta från just de erfarenheterna i hennes eget liv.
En annan sak vi hade anmärkningar på var de kursiverade avsnitten med tillbakablickarna. Visst är det intressant att få även en inblick i "skurkens" sinne, men då kan det gärna få vara för att man ska få en förståelse för honom och hans motiv, nu blev man nästan bara ännu argare på honom. Jag vet inte om jag egentligen tyckte de avsnitten var helt nödvändiga för kärnberättelsen, de kunde ha fått vara en sådan där darling man dödade.
Romanen innehåller även en del fel som känns lite konstiga och som störde i varje fall mig. Som att alla typer av mediciner är totalförbjudna på Terra Via vilket gör att Sofia inte kan få febernedsättande Alvedon när hon är allvarligt sjuk, för att sedan, några kapitel senare, ta just Alvedon mot huvudvärk. Var kom de ifrån? Eller att en adelsfamilj med anor från Frankrike "som Bernadotterna", heter von Bärensten. Låter väldigt tyskt tycker jag.

Andra saker som störde flytet i läsningen skyller vi dock inte på författaren utan på förlaget/sättningen. Som att det vid flera tillfällen förekommer dialoger mellan personer där bådas repliker ligger på samma rad.
"Jag bad dig köpa mjölk," sade hon. "Jo, men jag glömde det."
Alltså nej. Skriver man så är det samma person som pratar i båda fallen. Jag ska som läsare inte behöva stanna upp och fundera över om det förekommer en dialog eller om någon svarar sig själv. Störigt!
Sedanverkadedetbarahavaritjagsomstördemigpåderadersomförkomiblanddärdetintevarettendamellanslagmellanorden.

Betygen den här gången låg mellan treor och fyror och medelbetyget landade på 3,45. Mitt betyg hamnade till slut på 3/5, jag gick faktiskt in i efterhand och sänkte det, eftersom jag drabbades av den där tefloneffekten. En bok som lämnar en så lättvindigt förtjänar inte högre betyg i mina ögon, hur spännande den än var när man var mitt upp i den.