 |
| Bildkälla Goodreads |
Jag valde att läsa boken på engelska, men "Ett litet liv" finns utgiven på svenska också. Anledningen till att jag valde den på engelska är denna - det svenska omslaget gav mig ångest. Jag ville inte ha det liggande bredvid sängen eller på vardagsrumsbordet eller bära det med mig i väskan. Så jag valde bort omslaget mer än språket den här gången. Boken innehåller dock en hel del medicinska och tekniska termer som jag antagligen hade hängt med mer på om jag orkat med det svenska omslaget, men å andra sidan kanske det var lika bra att jag inte hängde med mer på vissa bitar.
Det här är en brutal bok. Den är inte särskilt grafisk i sina beskrivningar, men den är ändå brutal. Det är inte en örfil utan mer ett knytnävsslag i magen, eller flera. Jag har suttit och blivit äcklad, förfärad, glad, arg, ledsen och känt en sådan förtvivlan och hopplöshet under läsningens gång. Det är ett hårt liv han har levt, Jude, och det berättas på ett sådant sätt att man ibland blir helt överrumplad över brutaliteten när man får ett allt större och bättre begrepp över hans upplevelser. Det gör ont. Sista kapitlen av boken tog väldigt lång tid för mig att läsa eftersom jag grät så mycket. Jag känner att tårarna är väldigt nära nu. Det här är en bok som berör, långt efter att man läst ut den.
Det var på vippen att jag lade bort den. Halvvägs in i boken tittade jag upp på älskade maken och sade att jag inte visste om jag orkade mer. Men jag ville ändå veta. Vad som hade hänt, hur det skulle gå, om det kunde finnas någon form av läkning.
Ibland var jag tvungen att pausa. Lägga ifrån mig boken en stund, eller ibland flera dagar. Det hände till och med att dessa pauser kunde ske mitt i ett stycke, något jag aldrig gör annars, jag läser ut ett kapitel - så är det bara. Jag har inte klarat av att läsa den innan jag ska sova, för jag har inte velat ha med mig de bilderna in i sömnen. För några år sedan skulle jag aldrig ha klarat av att läsa den här boken, så att jag gjorde det nu ser jag som ett friskhetstecken hos mig. Det har varit trigger-varning, eller squick-varning mer än en gång, om man säger som så.
"A litte life" är en sådan där bok som är fantastiskt bra på alla sätt och vis, men som jag ändå inte vet om jag kan rekommendera. Just för att den är så ångestladdad, och om man inte mår riktigt bra så ska man nog undvika den. Också om man har svårt med böcker där barn far illa.
Det är dock en fantastisk berättelse. Om en stark vänskap mellan fyra män: Jude, Willem, Malcom och JB. De är rumskamrater på college och deras vänskap är stark genom åren som följer. I motgång och medgång, genom förhållanden och karriärval. Navet i vänskapen är ändå Jud, med sitt mystiska förflutna. Något som har format honom och vars demoner fortsätter att förfölja honom in i det nya liv han försöker skapa för sig själv. Vissa murar kanske rämnar, men andra har han byggt alltför starkt för att de andra ska kunna riva dem.
Gemenskap är ett starkt tema i den här boken, att känna att man hör hemma. Både i vänskap och i familjer. Att ha någon som beskriver en som "sin". En sorts längtan och undran över vad livet egentligen är.
Boken berättas ur flera olika perspektiv, och på lite olika sätt beroende på vem som berättar. Huvudpersonen i de flesta berättelserna är dock Jude och i viss mån Willem. Malcom och JB förlorar sina berättarröster en bit in i berättelsen. Lite som i vanliga livet, där vissa personer påverkar mycket under vissa perioder i ens liv för att sedan kanske få en lite mer tillbakadragen roll. De finns fortfarande där, men lite mer i bakgrunden.
Karaktärerna är fantastiskt levandegjorda, utan att man gått in alltför noga på detaljer om utseende. Det är mer deras personligheter som får ta plats. Miljöbeskrivningarna är även de fantastiska. Man känner nästan att man går genom rummen tillsammans med Jude, eller någon av de andra. Man kan nästan känna dofterna och höra trafiken i New York, eller tystnaden i natten.
Mitt betyg på "A little life" blev 5/5. Jag var dock tvungen att fundera på det ett tag eftersom jag hade haft sådana problem med att läsa boken och den fick mig att stundtals må så fantastiskt dåligt. Men ändå - det är en otrolig bok, med ett fantastiskt persongalleri som man inte vill lämna. Det är en av de bästa böckerna jag har läst, samtidigt som det är en av de mest deprimerande och fruktansvärda böcker jag har läst. Läs den gärna, men på egen risk. Jag lämnar det så.
Lately, he had been wondering if codependence was such a bad thing. He took pleasure in his friendships, and it didn't hurt anyone, so who cared if it was codependence or not? And anyway, how was a friendship any more codependent than a relationship? Why was it admirable when you were twenty-seven but creepy when you were thirty-seven? Why wasn't friendship as good as a relationship? Why wasn't it even better? It was two people who remained together, day after day, bound not by sex or physical attraction or money or children or property, but only by the shared agreement to keep going, the mutual dedication to a union that could never be codified. Friendship was witnessing another's slow drip of miseries, and long bouts of boredom, and occasional triumphs. It was feeling honored by the privilege of getting to be present for another person's most dismal moments, and knowing that you could be dismal around him in return.
