Jag har länge varit nyfiken på att läsa Tana French då jag hört mycket gott om henne. Jag hade däremot kanske inte någon jättestor lust att lista ut vilken som var den första delen i de där deckarna som tydligen utspelar sig bland poliser i Dublin, så jag valde att läsa en av hennes fristående böcker som första (?) bok.Då blev det "Det svarta trädet", en riktig tjockisbok på straxt över 600 sidor, så det tog ett tag att läsa den.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Toby är en framgångsrik kille som lever en sorglös tillvaro. Han har ett bra jobb, en flickvän han älskar och vänner han haft sedan skoltiden. Allt verkar falla Toby i händerna. Efter en utekväll vaknar han och finner två främmande män i sin lägenhet. Istället för att fly så misshandlar inbrottstjuvarna Toby och lämnar honom svävande mellan liv och död.
Efter överfallet mår Toby väldigt dåligt, och han och flickvännen Melissa försöker finna en ny tillvaro i familjehuset Ivy House.
Under en familjesammankomst hittar Tobys kusinbarn något i den ihåliga almen i den stora trädgården. Det visar sig vara en människoskalle.
Fyndet ställer allt på ända och Toby tvingas omvärdera sin ungdomstid. Kan han ens lita på sina egna minnen längre?
Jag gillar sättet som Tana French skriver på, och jag kan absolut tänka mig att läsa fler av hennes böcker - kanske till och med de där Dublindeckarna. Men just nu ligger det på prioritet, för de här 600 sidorna tog lite för lång tid att läsa, helt enkelt för att det bitvis var lite... tråkigt.
Det är Toby som är vår berättare, och jag gillar inte honom. Till en början framstår han som en fullkomligt tondöv buffel, som driver med sina vänner och glider fram på ett bananskal med ett småleende på läpparna utan konsekvenstänkande. Att Toby är en moraliskt grå karaktär må vara hänt, det gör att vi som läsare undrar över hans motiv och handlingar. Men måste han vara så trist? Svår att tycka om, slätstruken, något av en mobbare, och... tråkig.
Att jag inte gillar Toby gör ju inte direkt boken lättläst. Jag har svårt att få sympatier för någon av karaktärerna, utom kanske flickvännen Melissa och farbrodern Hugo. Alla andra känns så beräknande och illvilliga. Jag hade mina aningar om vem som skulle ha varit mördaren, och jag hade rätt - fast samtidigt hade jag fel. Jag hade också väldigt många kandidater till gärningsman, och det kom som något av en överraskning när jag fick veta hur det gått till, av vem, och varför.
600 sidor alltså, som känns väldigt indelade i början, mitt och slut. Ungefär 200 sidor var. Det tar alltså 200 sidor innan det som står här ovan har hänt, och de 200 sidorna är ganska seglästa. Sedan kommer misstankar hit och dit och ett försök att lösa gåtan under de följande 200 sidorna, och de sista 200 är upplösningen där vi får veta. När allt fått sin lösning är det ungefär 80 sidor kvar, så det är klart att något mer ska hända - och det gör det. Något helt onödigt som jag gärna hade kunnat vara utan.
För att summera - jag gillade hur boken var skriven mer än vad jag gillade själva handlingen och dess karaktärer. Mitt betyg på "Det svarta trädet" blev 3/5.
