"Det var vi som var Mulvaneys" av Joyce Carol Oates

Kan ju kännas som att det var på tiden att jag läste "Det var vi som var Mulvaneys" eftersom jag haft den i baktankarna sedan den kom ut - 1996. Så atte... Den är ju trots allt skriven av en av mina favoritförfattare, som jag alltid hoppas ska få Nobelpriset i litteratur. Än så länge blir jag ständigt besviken på den punkten. 

Bildkälla Goodreads

Familjen Mulvaneys bor på gården High Point i delstaten New York. På ytan är allting bra i familjen som består av mamma, pappa, tre bröder, en syster och alla gårdens djur. 
Men en händelse ska komma att sätta familjeidyllen i spinn. PÅ ett ögonblick förvandlas den lyckliga familjen till en familj i förfall, och alla tar sin egen väg för att fly från smärtan som drabbar dem. Det kommer dröja många år innan de kan mötas igen.

Jag gillar  som sagt Joyce Carol Oates (JCO) väldigt mycket. Hon har ett sätt att beskriva platser, människor och skeenden med en skärpa som kan transportera en dit. Hon lyckas med det även i "Det var vi som var Mulvaneys", men för mig slutar det där.
Det är välskrivet, men det är också alldeles för långdraget. Repetitivt och bitvis tråkigt. Det känns aldrig som att berättelsen griper tag i mig, och jag funderade faktiskt på att ta en paus och läsa något annat istället. För jag ville läsa den, den har som sagt varit på min att-läsa-någon-gång-lista sedan förra millenniet, men kanske inte precis just nu. 
Det är en tragisk berättelse, där de flesta karaktärerna hamnar i en sorts moralisk gråzon. Mamma och pappa Mulvaney är minst sagt dåliga föräldrar. "Det är för att skydda dig" blir liksom en bekväm ursäkt för "vi orkar inte se dig". Victim blaming på hög, men diskret, nivå och om sådant tycker jag inte. 
Yngste sonen, Judd, agerar som bokens berättare, men han hamnar ofta i skymundan för alla andra perspektiv som ges. De stora berättarna är de tre yngsta barnen som är de som mest drabbas av det stora svåra, och de har alla olika sätt att hantera den katastrof som drabbat familjen. 
Jag blev mest trött och sur på den här boken. Den glimtade till ibland, men jag hade behövt mer för att verkligen tycka om den.

Mitt betyg på "Der var vi som var Mulvaneys" blev 3/5.