Augustifavoriter

Så var det dags igen. Augusti har några skälvande timmar kvar, sedan drar det mot höst. Just idag känns det som höst, då det känna lite kyligt i luften trots att termometern visar på 20 grader och solen skiner. Krispigt.
Har det blivit några favoriter den här månaden då? Jag tror det.

Bok: "En vänskap" av Silvia Avallone. 

Film: "Last night in Soho". Finns kvar på Netflix till 14 september, så skynda.

TV: "Baby reindeer".

Nagellack: Det finns anledningar till att jag inte har skrivit något nagellacksinslägg den här månaden. Jag har nämligen inte målat naglarna en enda gång i augusti. Inte ens med baslack.

Skönhet: Ingen direkt ny favoritprodukt, men att renas i sminklådan och kasta bort gammalt och sådant jag inte använder eller tycker om, kändes som en befrielse. Ska bara samla mod till att rensa bland läppstiften också, det kommer nog kännas svårare.

Extra speciell rolighet: Äldsta och yngsta barnet har fyllt år och blivit firade, och Plejaderna har träffats igen efter ett långt uppehåll. Men roligast av allt var nog att äntligen få dra igång yogan igen, nästan på dagen ett år efter att yogastudion blev förstörd i förra sommarens översvämning.

Favoritinlägg: Semesterinlägget.

Plejaderna om "Matrix" av Lauren Groff

Det var inte helt lätt för mig att välja bok till senaste bokcirkelträffen, för jag hade mer än en jag tvekade mellan. Till slut föll valet på den jag tänkt på längst, så i söndags träffades vi för att prata om "Matrix" av Lauren Groff.
Eftersom det var ett tag sedan vi sågs hann vi också med en massa annat prat, om allt som hänt sedan sist. En mycket trevlig träff, precis som vanligt, med vänner, te och gofika med tiramisu och äppelkaka.

Bildkälla The StoryGraph

England under 1100-talet. Kungens oäkta dotter Marie de France anses för ful för att giftas bort, och skickas till ett kloster långt från hovet. På klostret lever nunnorna under fattiga förhållanden, och svälter i bristen på mat. Till en början är även Marie redo att dö, eller fly från klostret, men snart finner hon sig till rätta i sin nya roll. Som klostrets priorinna kan hon ändra förhållandena i kloster, och snart har hon skapat en fristad för sina nunnor, där hon tar tillvara på deras styrkor så att klostret kan blomstra. Skilda från män och deras influenser lever Marie och hennes kloster ett liv i lyx och lust.
Boken bygger på verklighetens Marie de France.

Om verklighetens Marie de France vet man just ingenting, men hon har lämnat efter sig dikter och översättningar av Aesops fabler. Hon räknas som en av medeltidens viktigaste författare, och man tror att hon kom från Frankrike och man tror att han hette Marie, men egentligen vet man inte det utan det är antaganden baserade på hennes texter. Troligen har hon inte ens varit i kloster, utan verkar ha varit en högt uppsatt adelsdam som var väl skolad. Men hur kul är det? Verkar Lauren Groff ha tänkt. 

Om jag hann ångra mitt val innan vi träffades? Ja. För det här visste jag redan från början av boken att den inte skulle uppskattas av alla. Å andra sidan är det just då vi kan ha våra bästa diskussioner, när vi försöker lista ut vad författaren egentligen ville med sin bok. Och "Matrix" bjöd på en massa frågor.
På sidan kan det kanske se ut som en bok om nunnor som isolerar sig från samhället i allmänhet och från män i synnerhet. Och sedan lever se ganska bekväma liv, dolda för omvärlden bakom sina murar (eller i sin labyrint) och fria att leva sina lev som de vill. Och så massor av sex - fast maskerat som att de balanserar sina inre vätskor. Som tur är är det inte bara jag som tröttnat på grafiska beskrivningar av sex, så gällande det kunde vi vara ganska nöjda, för det var inte ofta och det var beskrivet på ett ganska osexigt sätt. 
Att det bara är en massa kvinnor i boken gör att den blir lite spännande ur ett feministiskt perspektiv. Förutom vissa kungligheter tror vi inte att en enda man blir namngiven i boken, vilket gör att den inte klarar av ett omvänt Bechdel-test, och det är det inte ofta vi stöter på. Att Marie dessutom tar över plikterna som i vanliga fall faller på en präst gör även det boken spännande. Inte ens alla nunnor tycker det är en bra idé att utestänga prästerna från klostret, men Marie står på sig. Vi tror kanske inte att det kunde gå till så på riktigt, men det hade kunnat hända, och den här boken är ett tankeexperiment på det.
Marie får även uppenbarelser i den här boken, som ett sätt att driva handlingen framåt. Och den av oss deltagare som vuxit upp i en väldigt religiös familj, tyckte att de bitarna var riktigt obehagliga att läsa om. De beskrevs nämligen på ett sätt som påminde henne om den kristna skrämselpropaganda hon är uppväxt med, och de gjorde henne illa till mods. Vi andra kände inte så, men det kan vara värt att notera.

Det var inte helt lätt att komma in i texten, och vi var delade på var vi tyckte boken var som bäst - i början eller i slutet. Jag är team början, för först var jag riktigt nöjd med mitt val och tyckte att det här var ju alla tiders. Men det gick över, kan vi säga. 
Det kunde också vara svårt att hitta ställen att vila sig från texten på. Vissa kapitel var jättekorta, medan andra var väldigt långa, utan värst mycket pauser i texten.

Betygen blev blandade den här gången. Från 1 till 3,2. Medelbetyget från Plejaderna blev 2,4/5. Mitt betyg var 3/5.

Septembers bullet journal

Snart är det september, vad som brukar anses vara den första höstmånaden. Och som jag har längtat! Jag har varit en höstälskare sedan tonåren, när jag insåg att jag tycker bättre om svalare väder och mindre pollen i luften. Så det var roligt den här gången också att få göra i ordning mina septembersidor i min bullet journal, även om blått kanske inte så ofta ses som en höstfärg.

Den här månaden utgick jag ifrån att jag ville använda just precis den här washitejpen, med olika blå nyanser. Lyckades till och med använda slut på den. Eftersom jag tycker mönstret påminner lite om vågor, alltså vatten, fick alla citat för september handla om just vatten. Och då lyckades jag klämma in ett av mina favoritstycken text från favoritboken "Cloud Atlas" av David Mitchell. På andra sidan såklart en månadsöversikt.
Pennorna jag använde genomgående den här gången är en Tombow dual brush med nummer 533, Peacock blue, och en ljusare blå fineliner från Stabilo, 88/32.

Månadsboken i september kommer troligen plockas från hyllan i yogastudion. Jag har en del böcker där jag vill läsa om, nämligen. Jag har plats för nagellacken också. Och på andra sidan, precis som vanligt, mina kassaböcker.

Ett uppslag med dagens roliga uppgift, och månadens schema från Yoga with Adriene. För en gångs skull ifyllt, eftersom schemat gick upp i söndags. Temat är Salute, och ser roligare ut än det jag har fuskat mig igenom i augusti. För ibland byter jag ut pass, om jag till exempel inte har lust att försöka ta mig upp i kråkans position i en kvart.

Vanor, humör och en rad om dagen. Jag har redan börjat planera för nästa år, och jag tror att en rad om dagen kommer utgå då, för jag har köpt mig en femårsdagbok jag planerar att använda istället. Funderar en del på hur jag ska lösa det, men det ger sig nog.

Och slutligen, ett veckouppslag. Som ser ut precis som vanligt för att den här layouten fungerar så bra för mig.

"Alla somrar med dig" av Carley Fortune

En bok med ordet sommar i titeln bör väl lämpligast läsas på sommaren. Nu har augusti kanske mest känts som höst, men det bortser jag från. Kanadensisk romance fick det bli.

Bildkälla The SToryGraph

För tio år sedan gjorde Percy sitt liv största misstag. Nu är hon framgångsrik i jobbet och bor i Toronto, men inom henne saknas något och hon är inte lycklig. 
När hon får ett samtal dras hon tillbaka till platsen hon inte kunnat glömma, och minnen från somrarna hon tillbringade där. Och till Sam, mannen hon aldrig kunnat glömma.

Snabbläst, rar och hundra procent förutsägbar. Boken berättas i olika tidslinjer, dels från Percys somrar i Barry's Bay som tonåring, dels kring hennes resa tillbaka dit många år senare. Det är ett välanvänt berättargrepp, och inte alltid ett jag är förtjust i. Här tycker jag att det funkar, och gör att vi kommer närmare de olika karaktärerna i berättelsen. Särskilt då Percy, och hennes tankar och funderingar som leder fram till att det blev som det blev.
Jag kan dock tycka att historien känns lite kletig. I stor del av handlingen är de barn i mellan- eller övre tonåren, och att då läsa om deras brinnande känslor, och tyvärr, beskrivningar av sexuell innebörd, känns inte riktigt bra. Visst kan man träffa sitt livs kärlek i ung ålder, men oftare går den där brinnande passionen över när mognad inträffar. Och de ger sig inte riktigt tid att landa i att träffas igen, lära känna varandra som vuxna. De känns brådmogna och oansvariga som tonåringar, och hela förhållandet verkar stå på minnen från förr snarare än vilka de är nu, som vuxna.
Har kommit fram till att jag är ganska trött på att läsa sexscener också. Det är ofta samma sak fast i olika böcker (eller på andra sidor) och där jag inte har någonting emot att veta att karaktärerna har sex med varandra, känner jag ett väldigt litet behov att veta vilken kroppsdel som gör vad och var de är placerade och vad som gnuggas mot vad. Antingen har jag blivit pryd, eller så är jag bara mätt på det.

"Alla somrar med dig" är en helt okej bok, men inte direkt nyskapande. Betyget blev 3/5.

Sett på TV: Baby reindeer

Efter att ha läst om "Baby reindeer" ungefär överallt, kände jag att det var dags även för mig att ta reda på vad detta Netflix-fenomen handlar om. 

Bildkälla Netflix

Aspirerande stå-upp-komikern Donny arbetar på pub för att kunna betala räkningarna. En dag kommer en kvinna in som Donny bjuder på en kopp te. Föga kunde han ana att denna goda gärning skulle vara katalysatorn till flera års trakasserier. För den till synes oskyldiga Martha är en stalker, och Donny är den senaste att hamna i hennes blickfång.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men när en serie beskrivs som mörk komedi så räknar jag med att det ska vara roligt åtminstone lite grann. Men det här är mest tragiskt, ledsamt och skrämmande.
Huvudrollen som Donny spelas av Richard Gadd, och det är hans riktiga upplevelser av att ha blivit stalkad vi tar del av här. De mejl vi ser på skärmen, stavfel och allt, är riktiga melj som han mottog från sin egen stalker. Han bad om att publiken inte skulle försöka ta reda på vem hon är, men det gjorde de ändå. Vilket tyvärr lett till att hon nu fått nytt vatten på kvarnen, hävdar att hon inte är skyldigt till att ha stalkat Gadd och hotar med att stämma både honom och Netflix. Skulle det vara så är det så klart tragiskt i sig, men om "Baby reindeer" stämmer så är det snarare så att hon funnit ett nytt sätt att plantera sig själv i Gadds liv. Det bästa som kunde ha hänt henne, med andra ord. Nåja, det är väl som med allt annat. Det finns tre versioner av allt - hans sida, hennes sida och sanningen.
Serien varnar för sexuellt våld, och ett avsnitt har försetts med varningstext för övergrepp. Jag uppskattar också att det förekommer uppmaningar om att prata med någon om man har problem, som de som tas upp under seriens gång.
För mig var det här mer mörkt än en mörk komedi, trots att Donny arbetar med just komedi. Han har varit med om en hel del skit, om vi säger så.
Serien var väldigt bra, och det var lätt att bara fortsätta titta när jag väl börjat. Med bara sju avsnitt gick det fort att se den. Kan rekommendera en titt, om du liksom jag inte kommit dig för än.

FredagsFilmen: Alien Romulus

Jag har inte varit på bio sedan senaste Bond-filmen, för snart tre år sedan. Jag har helt enkel blivit bekväm av mig, samt tycker om att bestämma själv när en film ska börja. Men nu är jag allt lite sugen på ett biobesök. Tror jag.

Bildkälla Bio Rio

En grupp unga rymdkolonisatörer letar igenom en övergiven rymdstation på jakt efter dyrbar utrustning att sälja vidare. Det de hittar är mycket värre än vad de någonsin kunnat ana. 

Om vi räknar med Alien vs. Predator-filmerna är det här den nionde Alien-filmen, annars är det den sjunde. Tidsmässigt ska den utspela sig mellan den första och den andra filmen, alltså "Alien" och "Aliens". Eftersom jag har sett alla de andra Alien-filmerna är jag så klart väldigt sugen på att se även den här, men första gången jag såg en trailer till den här tittade jag bestämt på älskade maken och sa att jag inte visste om jag skulle fixa att se den. Och då menade jag inte bara på bio, där allt blir mer intensivt, utan överhuvudtaget. Tant har blivit lite mer lättskrämd med åren, nämligen, och både jump scares och body horror känner jag kanske skulle bli för mycket för mig.
Men någon gång. Kanske redan snart, då filmen precis har haft premiär. Det beror lite på hur mutad med popcorn jag blir.

Vad jag tömt i sommar

En och annan slatt har jag kvar i vissa behållare, men eftersom det här inlägget har väntat ett bra tag på att bli skrivet, så väntar jag inte in något mer utan nu kör vi!

It's skin. Honey firm & glow. Mask sheet.
En av favoriterna bland arkmaskerna, så jag har redan ersatt den.
Betyg 5/5

Sence. Sharky facial sheet mask. Moisturizing & refreshing.
Gåva från älskade maken för att han ville att jag skulle se ut som en haj. Vet inte om jag gjorde det direkt, men lite kul var den. Gjorde kanske inte supermycket och doften var lite mysko, men okej.
Betyg 3/5

Stay well. Firming vegan collagen eye patch.
Efter att ha suttit i en bil under större delen av en vecka mådde min kropp sisådär. Bland annat var jag mer än lovligt svullen kring ögonen, så i ren desperation köpte jag de här ögonmaskerna. Och älskade dem! Det här är inte en produkt jag har i min rutin så ofta, men jag känner att det ska bli ändring på det. Plus i kanten för att de var roséguldfärgade.
Betyg 4,5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Cucumber.
Ännu en favoritmask, och kanske lite extra mysig så här på sommaren då den både svalkar och lugnar huden. Perfekt efter en varm sommardag. Kommer köpa om.
Betyg 5/5

L'Oréal. Volume million lashes. Waterproof.
Min favoritmascara sedan några år. Ändå köpte jag en annan när det var dags att byta ut den här för att den blivit gammal. Ville testa om jag kunde tycka om något annat, helt enkelt. Inte omöjligt att det blir omköp på den här, dock.
Betyg 5/5

Nuud. Deodorant.
Ännu en produkt som blir ersatt för att den börjat bli gammal och inte känns fräsch längre. Har också bestämt mig för att skiljas från applikatorhuvudet, för även det känns inte så mysigt. Jag har köpt ny Nuud, och vill påpeka att den här hunnit bli trist för att den fick vänta mer än två år innan jag började använda den, och mina tuber ofta räcker dubbelt så länge än de tre månader som det påstås. Note to self - inte köpa storförpackning nästa gång (det gjorde jag inte heller), för oljorna hinner härskna om du har otur.
Handhavandefel alltså, och inte produkten i sig.
Betyg 5/5

Budgie. The apple cider scrub for a healthy head of hair.
Som Michael Bolton skulle uttryckt det: How am I supposed to live without you? För - Budgie finns inte längre. Och därmed inte världens bästa skalpskrubb. Grinade nästan när jag använde den sista skvätten, för det har jag vetat om ett tag och därför snålat med användningen av denna sista tub. Nu börjar jakten på en ersättare. Önska mig lycka till.
Betyg 5/5

Apotek Hjärtat. Special care. Intensiv fotkräm. Oparfymerad.
Ny fotkrämsälskling. Underbar att använda och sjunker in hyfsat fort i huden. Har köpt en ny.
Betyg 5/5

Neutrogena. Norweigan formula. Deep moisture. Hypoallergenic body lotion.
Kan vara så att min livslånga kärlek till ACOs huslotion är hotad. För den här har vi redan köpt om. Billigare, minst lika bra - om inte till och med aningen bättre. Gillar inte hur den känns på händerna dock, men det är ju lätt avhjälpt med en handtvätt och en handkräm.
Betyg 5/5

"Wolf Hall" av Hilary Mantel

Tydligen är jag ett sådant där oskyldigt och aningslöst sommarbarn som det pratas om, eftersom jag tog med mig en nästan 800 sidor lång bok på vår semesterresa till Tyskland i tron att jag skulle ha tid att läsa den. Spoiler - det hann jag inte. Men nu har jag äntligen läst klart första boken i den historiska trilogin om Thomas Cromwell, "Wolf Hall".

Bildkälla The StoryGraph

England under 1530-talet. Kungen, Henrik VIII, är gift men har ingen manlig arvinge. Han vill därför skiljas från sin fru och söka lyckan med Anne Boleyn. Kardinal Wolsey misslyckas med att få påven att godkänna en annullering av kungens äktenskap, och istället blir det kardinalens sekreterare, Thomas Cromwell, som får uppdraget att säkra kungens nya äktenskap. 
Cromwell kommer från enkla förhållanden, men hans uppväxt har gjort honom till en god människokännare och en politisk manipulatör, om än med ett rykte om sig att vara hänsynslös och kall. Nu är han i maktens centrum, när kungen reformerar sitt rike för att passa hans agenda.

Det tog som sagt lång tid för mig att läsa den här boken, och länge trodde jag att jag inte skulle vilja läsa de andra två böckerna i trilogin. Det vill jag visst det, skulle det visa sig. Fast kanske inte omedelbums. 
Jag tyckte att den var ganska svår att komma in, och att boken stundtals var hattig i sitt berättande. I bokens början kastas vi hej vilt bland tillbakablickar och det som sker i bokens nu, och det kan ibland bli svårt att skilja på de olika skeendena. För att inte tala om hur jobbigt det är att så många personer som är viktiga för den här bokens handling, har samma förnamn. Tappade räkningen på alla Thomas, Richard, Mary, Anne och Jane. Bland annat. 
Det märks dock att boken bygger på ett gediget grundarbete och ett intresse för att berätta om en viktig brytpunkt i Englands historia. Och eftersom jag råkar vara överdrivet fascinerad av just den här tiden i just Englands historia, så är det ganska konstigt att det är först nu jag läser boken. Tv-serien som är baserad på de två första böckerna har jag inte heller sett, shame on me.
Boken är välskriven, men jag tycker kanske att den var lite väl lång. Mest för att den var svår att komma in i och hade ett ganska långsamt berättartempo. Fast ändå - jag vill ju numera läsa de andra två böckerna, så något gav "Wolf Hall" mig ändå.

Mitt betyg på "Wolf Hall" blev 3,75/4. För bra för att vara 3,5 men inte riktigt där för att vara en 4:a.

Tyskland (och Belgien) sommaren 2024

Förra sommaren fick älskade maken sin 50-årspresent nästan ett år i förskott av sina föräldrar. Det för att det skulle finnas tid att köpa biljetter och planera boende, med mera. För han fick biljett till att gå och se Belgiens Grand Prix på Spa-Franchorchampsbanan. Formel 1 alltså. Jag hängde på tillsammans med Chilipojken och E. (Hur många gånger jag ångrade att följde med? Se nedan.)

Av detta lopp valde vi att göra en lite längre vistelse, och dessutom att bila ner. Med tanke på att kopplingen rasade på bilen några veckor innan avfärd, så var det en himla tur att det i presenten ingick att använda sväronens bil. Sagt och gjort - vi skickade katten till sin kattvakt/semester hos kattvakten/sväronen och tidigt en onsdagsmorgon började vår resa. Första dagen tog vi oss till Kolding i Danmark, via ett gäng broar, där vi övernattade. Dagen därpå åt vi resans bästa hotellfrukost innan vi fortsatte ner till Eschweiler, nära både den Nederländska och den Belgiska gränsen. Här bodde vi hela tiden vi var på Spa (som är kul att säga). Älskade maken älskar schnitzel, och han hade tagit reda på att det i närheten av vårt hotell fanns en restaurang som specialiserade sig på just schnitzel. Ett självklart stopp dag ett, vilket var tur för annars hade det inte blivit någon schnitzel för älskade maken. I varje fall inte på Schnitzel paradises. Här beställer man schnitzel efter storlek, från XS till XXL. Jag beställde en XS. Jag orkade inte äta hela. Älskade maken beställde en M, den var lika stor som hela tallriken. Värt att veta om du någonsin hamnar där. Vilket jag rekommenderar på grund av smaskens.

Dagen efter denna stadiga måltid var det dags att besöka Aachen. Här finns bland annat en fin katedral, som finns upptagen som ett av Unescos kulturminnen. Där ligger Karl den Store begravd, och det finns ett relikskrin som påstås innehålla Jesus svepning och någon sorts plagg från jungfru Maria. (Jo, just.) Vackert var det hur som helst, och jag upptäckte ett nytt önskejobb - gå och hyssja på högljudda turister, som inte fattar att de klivit in i en aktiv kyrka och ett heligt rum dit folk faktiskt går för att be. 

Relikskrinet längst fram. Bakom den en annan guldkista där Karl den Stores ben finns bevarade.

Aachen är en gammal stad, så det finns mycket historia att titta på, och staden bjöd också på massor av shopping. Bland annat en butik som nästan enbart sålde modelltåg och modellbilar. Det där sistnämnda gjorde att vi spenderade lång tid därinne, och älskade maken satte sprätt på en del pengar.

Fredagar i Formel 1 är också träningsdagar, och de är öppna för publiken. Då vi hade tredagarsbiljetter åkte vi alltså över gränsen till Belgien, och tog oss till banan. Här kom första gången jag ångrade att jag skulle med på själva loppet. För jädrar i min lilla låda vad det var backigt! Och jag har inte världsbäst kondis, och har dessutom rätt så ont i mitt före detta brutna ben. Särskilt när jag går långt. Vilket var precis vad jag gjorde. Vi hade också hört mardrömshistorier om att ta sig från parkeringen, och det visade sig stämma. Det var inte ens värst mycket bilar på fredagen, men det tog ändå lång tid att komma ut från parkeringen och bli dirigerad av belgisk polis. Eftersom sagda polis stod lite avigt i en viss korsning så hamnade vi dessutom på villovägar, och GPS:en lurade ut oss på en skumpig skogsväg som ledde ingenvart, i varje fall inte enligt den tyskregistrerade bil vi mötte (!) på den där tråna skogsvägen, där det egentligen inte gick att mötas. Som tur var lyckades vi vända bilen och så sakteliga ta oss över Ardennerna och tillbaka till hotellet. 

På lördagen var det kvaldag, och den hade jag lätt kunnat vara utan. Inte bara för att jag inte tycker att kvalen är vidare värst spännande, utan också för att det regnade. Hela tiden nästan. Så där så att andra Formel-klasser ställde in sina sprintlopp och träningar. Trots regnkläder blev jag blöt in på bara skinnet, så det var skönt att komma tillbaka till bilen och ta på sig torra kläder. Synd bara att älskade maken burit på strumporna och inte lämnat dem i bilen, så där satt jag med iskalla fötter. Väldigt länge. För när vi väl tråcklat oss fram till kön till grindhålet som x antal bilar skulle ut genom, så stod vi still. I en och en halv timme. Kanske tog oss fem meter på den tiden. Och eftersom det regnade och det var en gräsäng/hage vi var parkerade på så blev den mer och mer lik ett gyttjefält allteftersom tiden gick. Bilar gled i den där leran snarare än körde. Men ut kom vi, och tillbaka till hotellet via en ostburgare på Donken.

Och så - söndag. Racedag! Solen sken från en vackert blå himmel. Humöret var på topp. Och vi hade en plan för att ta oss ut från parkeringen. 

Skaffade mig en Ferrari-keps och log mitt mest onaturliga leende.

Jag är hyfsat säker på att det är Leclerc som kör bilen på bilden. En Ferrari är det i varje fall.

Loppet vanns av George Russel, som senare blev diskad på grund av för lätt bil, så det blev Lewis Hamilton som vann. Vi hade rätt så bra platser, men det var tråkigt att vi kände att det inte gick att se så mycket av banan. Vi blev insläppta på ett ställer och där fick vi hålla oss sedan. 
Men nu - planen. Som gick alldeles för bra. Vi tänkte nämligen att det vore smart att försöka ta oss lite längre fram i kön, så när loppet var slut tog Chilipojken bilnycklarna och började kuta till bilen så fort han kunde. Och det gick så bra att vi inte ens hunnit fram till parkeringen när han ringde och berättade att han redan stod i kön. Och här gjorde vi dagens största tabbe. E behövde nämligen besöka en Bajamaja, så vi delade upp oss och älskade maken och jag gick för att möta bilen medan E gick till toan vid parkeringen. Fast polisen dirigerade Chilipojken åt ett annat håll än vad vi trodde och plötsligt var det inte en rask promenad längre, utan en språngmarsch i gassande sol på väg mot okänt mål. Det slutade med att Chilipojken fick lämna kön, köra en bit bort på en enslig grusväg och parkera bilen bakom en kohage. Sedan började han löpa igen. Först för att hitta mig och älskade maken, vilket gick fort. Då var det bara E kvar, men var var hon? Vilse, skulle det visa sig. Vi tappade alltså bort vår dotter i skogen i Belgien. Inre panik var ett faktum. Efter mycket om och men och med hjälp av belgisk polis, lyckades vi lista ut var hon befann sig, så jag och älskade maken började ställa oss i kö igen medan Chilipojken gick för att hämta henne. Ett kärt återseende, och det var så vår snillrika plan att komma fort från banan kostade oss en extra timme. Jag fick dessutom två blånaglar, så... Jag ångrar att jag var med på loppet, men jag ville gärna med på resan.

Efter loppet for vi hela vägen till Koblenz, för två nätter där. Älskade maken ville se Deutche Eck, där Mosel och Rhen möts, vi for med linbana över Rehn, tittade en smula på Koblenz gamla kvarter och åt en god salladslunch. 

Nära Koblenz ligger också Nürburghring, en klassisk Fomel 1-bana där det inte körs lopp längre för att banan var så olycksbenägen. Numera är den öppen för alla att köra, och jag har sett film på folk som tagit sig genom Ringen med bland annat husvagn. Det gjorde inte vi, men väl i Kia. Det här var en dröm för älskade maken, både på grund av sitt bilintresse, men också för alla gånger han kört banan i Gran Turismo. Själv satt jag och fundera på smeknamnet banan har - The green hell. Fast vi hamnade inte i räcket i varje fall, som vi såg en annan bil göra. 
Tyvärr fick vi inte filma eller ta fotografera under vårt varv på grund av banans regler, så inga bilder från det. Däremot från Moseldalen, som vi sedan åkte ner till och tillbaka till Koblenz genom.

Nu började vi alla få ganska rejält med hemlängtan. Från Koblenz åkte vi till Flensburg, och hade vi inte hamnat i rejäl trafikstockning vid Hamburg, så hade vi kanske hunnit/orka se lite av staden. Nu är det ett resmål jag vill tillbaka till i stället. 

I Flensburg hittade vi Frittenwerk, som specialiserade sig på pommes frites i alla möjliga former. Återigen ett ställe jag rekommenderar, om du hamnar i Flensburg vill säga. 
Efter en god (?) natts sömn och resans näst godaste hotellfrukost, gjorde vi vad man bör göra - handlade billig alkohol alltså. Och sedan åkte vi hem. Släppte av Chilipojken i sin nya hemort och fick äntligen sova i egen säng igen. 
Dagen efter hämtade vi katten, och sedan softade vi några dagar. Vissa semestrar behöver man semester efter. Det här var en sådan.

Utläst i juli

Fortfarande lite av semesterfeeling här, och jag känner mig fullt tillfreds med det.
Idag tittar vi på de böcker jag läste ut i juli, uppifrån och ner är ordningen.

"Persuasion" av Jane Austen var sista boken ut i min omläsning av hennes böcker, eftersom det var den sista av hennes romaner att ges ut, och då först efter hennes död. Handlar om Anne Elliot som för många år sedan övertalades att avbryta förlovningen med en man hon älskade, och sedan aldrig kunnat glömma. Nu möts de igen. Mitt betyg blev 4/5.

"Sommarmöten" av Emily Henry, för vad är sommaren utan lite sommarromance. Poppy och Alex har inte talat med varandra på två år, men nu bestämmer de sig för att återuppta traditionen med sina sommarresor. Innehåller en stor dos av dålig kommunikation, och det tycker jag är trist, men annats precis vad jag förväntade mig. 3/5 blev betyget.

"You like it darker" av Stephen King är hans senaste alster. En samling av 12 noveller, där betygen växlade mellan 5/5 och 2/5. Jag gav den i sin helhet betyget 3,5/5, och utnämnde den till månadens favoritbok på grund av de där novellerna jag gav riktigt höga betyg.

"Tomorrow and tomorrow and tomorrow" av Gabrielle Zevin handlar om vännerna Sam och Sadie som bestämmer sig för att göra dataspel tillsammans. Återigen kommunikationsmissar, och en hint av triangeldrama. Kanske lite onödigt tragisk också, och jag förstår ofta inte varför de här människorna ens finns i varandras liv. Jag kan förstå den tänkta filosofin i boken, en önskan om att kunna göra i livet som i spel - börja om och göra annorlunda, men jag tycker boken missade målet. Den var inte för mig. Betyget blev 2,25/5.

"The thousand autums of Jacob de Zoet" av David Mitchell var på tur i min Mitchell-omläsning. Det var också den bok jag läste som månadsbok i juli. En historisk roman som utspelar sig på den holländska handelsstationen Dejima utanför Japans kust. Om man inte vet så går det att missa den magiska realismen som finns här, men jag vet och jag ser. Precis det som var syftet med min omläsning. Höjde betyget till 4/5.

Sett på TV: The Acolyte

Disney gör vad Disney brukar - mjölkar kassakon lite till. Är det bara jag som är toktrött på all Marvel och Star Wars? Troligen inte. 
Hakade ändå på när älskade maken ville titta på den senaste Star Wars-serien, "The Acolyte". Utspelar sig ett bra tag innan ur-Star Wars, så det kunde kanske vara intressant.

Bildkälla MSN

 Osha lyckades aldrig bli en Jedi, och nu arbetar hon på olika rymdskepp som reparatör. En dag kommer en delegation från Jedi-ordern för att arrestera henne, misstänkt för mord på en Jedi. Så börjar en ny resa för Osha, där hon får lära sig att allt hon trott om sin barndom kanske inte är sant, vad som egentligen hände hennes familj, och om ett öde hon inte hade väntat sig.

Slutet på den här serien bäddar för en andra säsong, men det är ingenting jag kommer spendera tid på. Jag fick bra med nog under de åtta avsnitt den här serien bredde ut sig på. Till en början kändes det kul att få veta vad som ledde fram till diverse saker som komma ska, då "The Acolyte" utspelar sig ungefär hundra år innan händelserna i episod 1 och framåt. Ganska snabbt hamnar dock fokus helt på Osha och hennes berättelse, med tillbakablicksavsnitt och uppnystanden av lögner, men då har jag för länge sedan slutat bry mig. 
Jag fastande aldrig för någon av karaktärerna. Oscha (och Mae) tyckte jag blev mer och mer irriterande. Jag hade hoppats på Carrie Anne Moss, men... Ingen spoiler, men hon är inte med ens en bråkdel av vad man kan tro av förhandstittar, eller posters för den delen.
Serien bjuder på en del oväntade twister, men då var jag redan så trött på alltihopa att jag mest blev sur av dem. Och att Yoda skulle vara med, som jag hade hört på förhand. Dröjde läääänge - samt blink and you'll miss it.

"The thousand autumns of Jacob de Zoet" av David Mitchell

I min omläsning av Mitchells böcker hade turen kommit till den jag tyckt varit minst jättebra när jag läste dem första gången. Tänkte alltså att det kunde passa att läsa "The thousand autums of Jacob de Zoet" som månadsbok, för så kan lite kämpiga böcker slinka ner - i mindre portioner. Boken fick äran att följa med på Tysklands-resan, och det var ju gulligt av mig att tro att jag skulle hinna läsa något annat än de här 17 sidorna om dagen (jag hade med mig "Wolf Hall" också) för det var knappt jag hann med den lilla portionen heller.

Bildkälla The StoryGraph

År 1799 kommer holländske Jacob de Zoet till handelsstationen Dejima utanför Nagasaki. Han är där för att tjäna Holländska Östasiatiska kompaniet, och förhoppningsvis tjäna tillräckligt med pengar för att få gifta sig med Anna. Han ska vara stationerad på Dejima i fem år.
Japan är ett isolerat land, och ingen tillåts lämna landet för att sedan återvända, och ingen västerlänning tillåts på det japanska fastlandet. Dejima är en konstgjord handelsstation och det är bara hollländare som tillåts göra i affärer i Japan.
Jacob skaffar sig allierade både bland Dejimas bofasta, men också bland den japanska befolkning som tillåts besöka Dejima - översättarna och läkarstudenterna. Främst får Jacob upp ögonen för den unga barnmorskan fröken Aibagawa, och snart finner han lojaliteten mot Anna vackla.

Boken är lika välskriven som Mitchells övriga böcker, och han har en förmåga att trolla med ord och göra nästan poesi av sina beskrivningar. Jag har dock ganska tråkigt mellan varven, och det känns lite som att boken bygger upp under en väldigt lång tid innan den äntligen blir spännande. Då blir det å andra sidan väldigt spännande. Samtidigt vävs riktiga historiska händelser in i bokens handling, och har man ett intresse av Japansk och/eller Holländsk historia under den här tiden är boken säkert extra intressant. Det förekommer element av magisk realism, men bara för den som vet vad som händer i kommande böcker. Det är annars av karaktären blink and you miss it.

Det verkar som att det ändå var ett lyckat kast att läsa boken i korta stycken, för plötsligt höjde jag betyget ett helt snäpp. Det nya betyget på "The thousand autumns of Jacob de Zoet" blev 4/5.