söndag 6 oktober 2013

Depression

Den här texten är ganska så spot on när jag har mina värsta dagar. Det finns dagar jag känner så här och dagar jag (nästan) fungerar normalt. 
Det här hittade jag på Tumblr. Inte mina ord ett dugg.

Depression is humiliating. It turns intelligent, kind people into zombies who can’t wash a dish or change their socks. It affects the ability to think clearly, to feel anything, to ascribe value to your children, your lifelong passions, your relative good fortune. It scoops out your normal healthy ability to cope with bad days and bad news, and replaces it with an unrecognizable sludge that finds no pleasure, no delight, no point in anything outside of bed. You alienate your friends because you can’t comport yourself socially, you risk your job because you can’t concentrate, you live in moderate squalor because you have no energy to stand up, let alone take out the garbage. You become pathetic and you know it. And you have no capacity to stop the downward plunge. You have no perspective, no emotional reserves, no faith that it will get better. So you feel guilty and ashamed of your inability to deal with life like a regular human, which exacerbates the depression and the isolation.
Depression is humiliating.
If you’ve never been depressed, thank your lucky stars and back off the folks who take a pill so they can make eye contact with the grocery store cashier. No one on earth would choose the nightmare of depression over an averagely turbulent normal life.
It’s not an incapacity to cope with day to day living in the modern world. It’s an incapacity to function. At all. If you and your loved ones have been spared, every blessing to you. If depression has taken root in you or your loved ones, every blessing to you, too.
Depression is humiliating.
No one chooses it. No one deserves it. It runs in families, it ruins families. You cannot imagine what it takes to feign normalcy, to show up to work, to make a dentist appointment, to pay bills, to walk your dog, to return library books on time, to keep enough toilet paper on hand, when you are exerting most of your capacity on trying not to kill yourself. Depression is real. Just because you’ve never had it doesn’t make it imaginary. Compassion is also real. And a depressed person may cling desperately to it until they are out of the woods and they may remember your compassion for the rest of their lives as a force greater than their depression. Have a heart. Judge not lest ye be judged.
— Pearl

4 kommentarer:

  1. Finaste du, jag har själv varit nere kanske till och med och nosat på att vara deprimerad, men inte så här. Tack och lov. Jag har stor förståelse och medlidande med dig och alla andra som har det så här.

    Tyvärr så har större delen av vårt lands befolkning inte riktigt förstått än så länge hur djävulsk den här sjukdomen är.

    Jag skickar den största kramen jag bara kan uppbringa till dig och hoppas att den värmer lite i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den värmer rätt så bra ska du veta.

      Radera
  2. Oh tack, vilken bra text! Jag inser nu att jag under några år själv drogs med en mild depression utlöst av en akut sorg. Och nu vet jag hur dödande den här sjuksomen är, hur den dödar hopp, insikter, sunt förnuft och personlighet och viljestyrka. Jag har aldrig ryckt på axlarna åt denna sjukdom, aldrig fnyst åt den. Var finns det man kallar empati kan man fråga sig. Men nu vet jag vilken hemsk följselagare den är när den tar sig in i ens liv. Du vet inte vem jag är men jag skickar ändå en kram till dig och en stor vamr tanke till alla som slåss mot den här elaka jäkeln som kallas depression.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Nu började jag gråta men det är för att din omtanke värmer mig. Jag är på väg upp ur mitt hål den här gången, men jag vet att det finns risk att jag ramlar ner igen. Jag hoppas jag kan få hjälp och empati om/när det händer.

      Radera

Tack för din kommentar!

Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .