 |
| Den här bilden av mig fick 23 "gilla" på FB och kommentarer om hur vacker jag (och bilden) är. Vad som inte syns är att jag redan hade gråtit en gång och innan dagen var slut hade jag hunnit med ett par gråtattacker till. Så bara för att jag ser lugn ut och säger att allt är bra, så betyder inte det att det är sant. Because... |
Ibland (ganska ofta just nu) så kan jag fundera på hur mitt liv hade sett ut om inte.
Hade jag vågat mer? Varit mindre ledsen? Vetat mer vad jag ville? Vågat stå upp för mig själv på ett annat sätt?
Hade jag haft lättare att säga nej, eller ja för den delen? Hade jag haft självförtroende? Hade jag själv tyckt att jag var vacker och inte "fel"? Hade jag varit mindre självkritisk, mindre benägen att ge upp och känna mig värdelös?
Hade jag känt mig bra? Som en bra mamma, fru, vän, syster, dotter?
Hade jag känt att jag har rätt att finnas? Vara jag? Vara stolt över mig själv?
Troligen.
Det låter ju konstigt att jag kan vara tacksam över någon enda liten sak gällande den mobbing jag var utsatt för under min grundskoletid, men det finns en sak. Jag är tacksam över att det var på 70- och 80-talet. Att det inte är nu, med sociala medier. När man aldrig är fredad.
Jag höll käften om min situation. Jag berättade inte för någon. Jag visste att hemma var jag (oftast) trygg. Det var skolan som var ett helvete. I dagens samhälle hade jag kanske inte varit trygg hemma heller. Och med tanke på att jag för första gången skrev i min dagbok att det kanske vore lika bra att jag var död när jag bara var 9 år, så är det tveksamt om jag hade levt idag om jag hade blivit hetsad även i den sfär som då var min trygghet. Om mobbingen hade hittat in i mitt hem, mitt rum, min fredade zon.
Efter avslutad grundskola trodde jag att jag kunde andas ut. Nu var det slut på att bli kallad diverse elakheter till och med på lektionstid. Att få lappar skickade till sig som berättade för mig hur värdelös jag var. Slippa bli slagen lite sådär i förbigående. Slippa att få vatten, mjölk, whatever "spillt" över kläderna i matsalen eller kafeterian. Jag trodde jag skulle bli fri. Jag trodde jag kunde få börja leva, börja andas. Jag hade fel.
Jag drabbades av depressioner. Och det är där jag är idag, men vet ni. Riktigt såhär illa har det inte varit förut. Jag har inte haft de här nivåerna av ångest förut.
Så ja - jag skriver inlägg om Dagens, tv, böcker och film. Lite lagom glättigt sådär. Jag jobbar på. Men vissa dagar är värre än andra och idag är det riktigt illa.
Idag är en sådan där dag då jag önskar att det där aldrig hade hänt mig. Att jag hade varit en annan än den jag är idag.
Att jag hade fått en chans att vara någon annan.
Men vännen, inte visste jag att det gick sååå långt tillbaka och att du blivit mobbad. Låter så hemskt!! Ingen människa ska behöva bli utsatt för det!! Blir sååå arg och ledsen när jag hör sånt! Jag har ju min bonusdotter som oxå blivit mobbad och som vi dragit igång med mobbningsteam/trygghetsteam. Så det är nog ganska bra nu, men jag är rädd att hon inte alltid talar om allt för oss här hemma. Hon har ju aspergers syndrom och ADD och är inte som "alla andra", men samtidigt ska man få kunna vara sig själv utan att behöva bli mobbad. Jag blir så ledsen att läsa det du skriver, hur du mobbats genom skolåren, och att du ville dö och inte verkar fått nåt stöd eller hjälp. Vågade du inte prata om det? Förstår ännu mer att du drabbats av dina depressioner nu.
SvaraRaderaHoppas så att du kan söka hjälp nu så att du kan få hjälp med allt du varit med om, så att du kan få börja din väg mot att få må bra och bli stärkt.
Kram på dig vännen! ♥
Jag funderade först på att skriva ett eget inlägg med svaren men inte idag i varje fall.
RaderaNär jag (vi) gick i skolan så existerade inte det här med trygghetsteam. Tyvärr. De gånger jag försökte prata med min lärare fick jag höra det gamla vanliga - de retades bara, det var bara pojkar som busade, "kärlek börjar alltid med bråk". You name it I heard it. Så till slut gav jag upp och höll tyst.
Självklart vågade jag inte prata om det, de gånger jag försökte var det kanske lugnt en dag eller två innan det blev värre än någonsin ett tag. Och det spred sig från min klass till parallellklasserna till hela skolan.
Så jag vet varifrån mina depressioner kommer, vad som grundat dem och jag jobbar på. Och faktiskt är det så att bloggen fungerar terapeutiskt för mig. Jag skriver inte dagbok längre, men när jag skriver om det här får jag perspektiv och upplever en nivå av lättnad. Som att lyfta på locket på en kokande kastrull.
Sedan är det så att jag har förlåtit det som hände. Det går inte att ändra på och jag känner att jag kan gå vidare. Men jag är ju knappast så naiv att jag inte tror att det som hände (och tog sin början när jag var 7 år) inte har format den människa jag är idag och att jag högst troligt hade varit en annan person och haft en annan självbild om jag INTE hade varit mobbad. Och självklart önskar jag att det inte hade hänt mig, eller någon annan. Men verkligheten ser annorlunda ut.
Jag hoppar över alla empatiska bitar nu (även om jag självklart tänker dem!) och nöjer mig med det viktiga: Det är absolut dags att du tar kontakt med någon som kan hjälpa dig att bearbeta allt det här! Vänner och familj i all ära men till slut kommer man till det läget att man behöver professionell hjälp av någon som är utbildad. Du behöver inte gräva ner dig i allt som hänt om du inte vill, men en KBT-inriktad psykolog kan ge dig verktyg för att hantera det du känner nu. Det är inte meningen att du ska behöva gå runt och må så här när det finns hjälp att få. Och är den offentliga vården för långsam så vänd dig till den privata, det kanske kostar lite men det är det värt! Det är ju din hälsa och din livskvalitet det handla om, det är värt alla pengar i världen! Gör det för din egen skull, du förtjänar att må bra!
SvaraRaderaStor kram
I'm on it.
RaderaJag om någon vet hur det är att ha varit utsatt för hemska saker. Jag blev våldtagen som barn, mobbad och våldtagen flera gånger av min gymnasielärare. Man blir inte stabil om man har haft en jobbig uppväxt.
SvaraRaderaMen ... Varken du eller jag tjänar på att vara ett offer. Ja, du hade det svårt och ja, jag vet hur lätt det är att älta. Men, det är över nu! Du är inte deras offer längre. Du är en vuxen kvinna med förutsättningar att leva ett bra liv. Just nu låter du andra vinna över dig, du låter mobbingen fortsätta i ditt huvud.
Gör vad du behöver för att lämna det bakom mig. I mitt fall krävdes det en polisanmälan för att jag skulle kunna släppa det som har hänt mig.
Det jag ville få fram var att man måste lämna det förflutna bakom sig om man vill ha ett bra liv. Det gör ont och är svårt, men det är värt det. Det tog lång tid för mig att inse det, och jag har både självmordsförsök och ett långvarigt självskadebeteende bakom mig.
Det är möjligt att du betraktar denna kommentar som hård eller elak, men det är inte min mening. Jag hoppas att du hittar ett sätt att försonas med ditt förflutna. Alla förtjänar att må bra!
Min erfarenhet är att om man skriver att man inte menar att uttrycka sig på ett visst sätt så är man fullkomligt medveten om att man uttryckt sig på just det sättet, och på ett omedvetet (?) plan menar att uttrycka sig just precis så. Jag tycker kanske inte att du är "hård eller elak", men du är knappast empatiskt heller.
RaderaKänner du mig? Känner du mitt liv och min historia? Mer än det jag berättar här? Nej. Du känner inte min smärta och du kan ABSOLUT inte diktera hur jag ska hantera min situation och mitt mående.
Jag påstår inte att jag haft det värst, det är ingen tävling. Jag påstår att den mobbing jag var utsatt för har format mig och att den är "grundplåten" till mina depressioner. Därmed inte sagt att jag inte kan/har gått vidare för det har jag. Och det har gjort ont och det har varit svårt. Precis som det tar tid att komma ur en depression. Och jag är på väg. Men din kommentar fick mig verkligen att önska att jag hade lytt min första impuls och gjort det här inlägget till ett som inte gick att kommentera. Din kommentar hjälpte nämligen inte ett dugg, den gjorde mig arg.
Vill bara ge dig en kram. Hoppas av hela mitt hjärta att du ska få må bra för den dagen man kommer ut ordentligt på andra sidan är livet riktigt bra. Det är en sådan befrielse!
SvaraRaderaKram
Ska bara få bukt med den här jävla depressionen så löser det sig nog. Tack för kramen. Med tanke på kommentaren ovan så behöves den.
RaderaSå ja - jag blev ganska så skitförbannad över en av kommentarerna här ovan. Jag låter den dock stå kvar MEN jag kommer nu låsa detta inlägg för fler kommentarer. För jag vill inte ha fler likadana "duktiga" kommentarer om hur jag ska göra. Jag vet hur/vad jag ska göra. Jag är för fan inte dum i huvudet.
SvaraRadera