Junifavoriter

Dags att säga farväl till månaden som bjussade på en känslomässig berg-och-dalbana för min del. Från stress till glädje och stolthet till sorg till glädje till lugn. Har känt mig skör och tunnsliten och längtat efter att kunna få koppla av mer. Känns som att det äntligen infunnit sig mer lugn och ro de senaste dagarna. 
Snart juli, då vi planerat en del kul på etapp ett av älskade makens semester. Innan dess junis favoriter, så klart.

Bok: "Mordet på kommendören" av Haruki Murakami. I sin helhet, då den är uppdelad på två böcker. Bok ett läste jag i maj, bok två hann jag precis klart med.

Film: Jag har inte sett mycket film alls i juni, och de jag sett har jag inte tyckt värst bra om, så jag passar på det den här månaden.

TV: "Stranger things". Längtar till imorgon då de två kvarvarande avsnitten kommer.

Nagellack: Faith från a-England.

Skönhet: Solskyddsfaktor! Hittat en trevlig i mousseform som jag smetar i ansiktet varje dag. Från EVY Technology.

Extra speciell rolighet: Med en student i huset, så givetvis min älskade lilla E:s studentdag. Min minsting, snart 19 år. Tiden har gått så fort. 

Favoritinlägg: Jag har varit borta mycket den här månaden, till stor del beroende på ovan nämnda stress, så jag har inte så många inlägg att välja på. Men jag gillar ju nagellack, och jag gjorde en sammanfattning av a-Englandkollektionen Burne Jones's divine allegories som är fin att se på.

Lacken i juni

Jag har faktiskt varit ganska duktig på att måla naglarna i juni, men inte lika duktig på att fotografera dem. Med tanke på att lådan med otestade lack är ganska tom, så har det blivit många repriser, och några av dem fotograferade jag inte den här gången av en eller annan anledning. 
Jag lackade om naglarna 6 gånger i juni, och två av dessa är skittels med tre lack var, så totalt 10 lack den här månaden. Som ser ut så här, i den ordning jag bar dem.

H&M Beauty, Shamrock'n'roll + Peppermint + Witching hour
Började månaden med en skittle i grönt. Alla tre är kräm, och ärligt talat älskade jag den manikyren. Känner att jag snart borde bära både Peppermint och Witching hour på egen hand.
Shamrock'n'roll är det mellangröna lacket, det som mest påminner om gräs, eller klöverblad om vi ska tro namnet. Peppermint är så klart det mintgröna i församlingen, och Witching hour det allra mörkaste. Tydligt grönt, men väldigt mörk nyans.

Pahlish, Polyjuice
Bilder från arkivet. Närmare bestämt från juli 2019, året då jag utnämnde just det här lacket till årets favoritlack. Den här gången åkte det fram för att jag ville ha ett lack som någorlunda matchade klänningen jag bar på E:s student, och en får leta ett tag innan en hittar den likheten. Den är nämligen vit med gula blommor, men även lila blommor. Och det här lacket är den där vinröda nyansen som drar åt lila. Dessutom med en gyllene kärna och aningen av holodamm. Fortfarande lika snyggt, ni får tro mig på mitt ord.

a-England, Faith
Ett av två helt nya lack den här månaden. Ljuvligt turkosa Faith med sitt holoskimmer gör ju exakt ingen alls ledsen. Jag tycker det här lacket riktigt skriker sommar. Tycker det påminner om poolhäng, turkosblåa hav och vita sandstränder. Inte för att jag ofta hänger vare sig vid pooler eller hav, men jag har väl sett bilder.

a-England, Love revealed
Det andra nya lacket för den här månaden. Blålila Love revealed, så klart med holo en masse.

a-England, Flaming June
Jag lovade mig själv redan när jag bar det här lacket första gången i mars (som bilden är från), att jag skulle lacka om med det igen i juni. Till midsommar blev det äntligen av också. Underbart hololack med en ovanlig färg för att komma från a-England - en gyllene orange. Samma färg som solen, kanske,

H&M Beauty, Red carpet + Ladybird + Well red
Sist ut är en skittle i rött, också den i enbart krämlack från H&M Beauty. För älskade maken valde den här kombon framför skimmervarianten han fick välja på.
Red carpet är en brunröd kräm, inte helt vinröd utan mer åt kastanjhållet. Ladybird är precis så nyckelpigeröd som en kan tro av namnet, och Well red hamnar nyansmässigt någonstans mitt emellan dem.

Det var junilacken det. Få se vad jag hinner med i juli. Har trots allt några lack på ingång, så några nyheter finns det chans till.

"Familjen Lambs hemlighet" av Lisa Jewell

Det var ju en jobbig liten värmebölja som kom och lakade ur mig allt intresse av att göra annat än att bara ligga still på en så sval plats jag kunde hitta och bara svettas. Men idag är det mulet, något svalare och jag har blivit lovad regn, så jag planerar att orka göra något annat än bara svettas. Blogga om senast utlästa bok, till exempel.

Bildkälla Goodreads

Tjugofem år tidigare kallades polisen till ett hus i London. Där hittar de tre döda kroppar, och en jollrande bebis i ett av sovrummen. De andra barnen som ska ha bott i huset är alla försvunna.
Nu, 25 år senare, får Libby veta att hon är arvtagerska till ett övergivet hus i det fashionabla området Chelsea i London. Huset bär på hemligheter. Det som en gång skedde där är fortfarande en gåta, och Libby beslutar sig för att försöka ta reda på vad som hände egentligen. Samtidigt bevakas hon från olika håll.

En utmärkt liten bok att bryta en lässvacka med. En ganska ordinär spänningsroman, som tar med en på ett gäng oväntade loopar. Lättläst och snabbläst, med korta kapitel och många mini-cliffhangers som gör att en gärna fortsätter att läsa.
Boken är skriven i tre olika perspektiv. Libby försöker lista ut vad som hänt, i Frankrike försöker en kvinna ta sig tillbaka till England efter flera år på flykt. Och så Henry, som berättar om vad det var som hände den där dagen då en baby övergavs i ett hus fyllt med lik, men också vad som hände i flera år innan dess, och till slut kulminerade i tragedi. Vissa saker som händer (och hände) känns ganska förutsebara, medan andra kom som överraskningar, eftersom författaren fört mig bakom ljuset. Sanningen uppdagas allteftersom Libby får reda på mer saker, men helt säker känner jag mig aldrig. Ända in i slutet. Någon är lite moraliskt grå, så att säga.

Jag kommer inte springa benen av mig för att läsa fler av Lisa Jewells böcker, men jag är inte främmande för att läsa fler om de kommer i min väg. 
Mitt betyg på "Familjen Lambs hemlighet" blev 3/5.

FredagsFilmen: Beast

Idag är det midsommarafton och det firar  vi genom att ta en titt på en film som inte handlar om midsommar ett enda dugg. (Nej, jag tänker aldrig se filmen "Midsommar" på grund av anledningar.)
"Beast" utspelar sig på sommaren i varje fall.

Bildkälla Folkets bio

Moll bor med sin kontrollerande familj på ön Jersey. Hon är hårt hållen av mamman, särskilt efter en händelse i hennes ungdom. 
När hon träffar den mystiske Pascal faller hon handlöst, och en stor passion uppstår. När han blir misstänkt för den serie av mord som hänt på ön försvarar Moll honom till vilket pris som helst.

Det här är inte en snuttepluttig film direkt, men både jag och älskade maken blev överraskade av precis hur brutal den var. Inte visuellt kanske, men psykologiskt. Det är en thriller som borrar sig in, och när eftertexterna börjar rulla satt jag där med en känsla av att jag hade blivit förd bakom ljuset. Det kändes inte självklart att det skulle sluta som det gjorde, eller att det som uppdagades ens var sanningen.
Jessie Buckley är helt fenomenal som Moll, men så hon det i ungefär allt som jag har haft nöjet att se henne i. 
Du kanske inte vill se den midsommarafton, men jag rekommenerar en titt ändå om du får chansen.

Sett på tv: Obi-Wan Kenobi

Älskade maken är ett stort fan av Star Wars, och något han sett fram emot extra mycket är den här serien som vi precis tittat klart på. "Obi-Wan Kenobi" handlar så klart om just Obi-Wan Kenobi, och tar sin plats ungefär 10 år efter händelserna i "Revenge of the Sith", den tredje episoden i Star Wars-sagan.

Bildkälla m3

Det är Ewan McGregor som återvänder till rollen som Obi-Wan. Här lever han ett lugnt och tillbakadraget liv på Tatooine, där han döljer sina jedi-förmågor och håller ett vakande öga på den unge Luke Skywalker. Men när en gammal vän behöver hans hjälp beger han sig bort från Tatooine för första gången på 10 år. På sitt uppdrag möter han en spirande motståndsrörelse, och en oväntad fiende. 

Vad jag hade hoppats på - en lite mer jordnära serie, där vi fick följa Obi-Wan i hans liv på Tatooine. Hur han på avstånd såg Luke växka upp, och hur han blev den glada eremit vi möter i den allra första Star Wars-filmen, "A new hope" (episod fyra). Istället fick jag en serie där han befann sig på ungefär alla planeter utom Tatooine, där han hamnade i den ena situationen efter den andra, och ständigt avslöjade sig som en jedi, trots att han är en av galaxens mest eftersökta jedis. Serien täppte till en del luckor i ursprungstrilogin, men öppnade upp för flera andra. Dessutom blev det aldrig direkt spännande eftersom jag liksom vet hur det går för de olika karaktärerna, då de flitigt förekommer i filmer som utspelas efter den här serien. Det var inte dåligt, men mer visuellt snyggt än spännande. Sista avsnittet bjussade dock på en scen som gjorde det värt hela besväret. Inte för att det var ett besvär, men. 

Värd att se? Absolut. Men jag tror att den har mest att ge till de som sett annat material. Det vill säga, de redan inbitna fansen. Och hans fru.