torsdag 10 maj 2012

"Alla som vill får vara med!"

Jo, jag tänker gnälla lite till nu. Det ska väl märkas att man är närking, tänker jag.

Idag har jag tröstat och lirkat med en mycket ledsen 11-åring. Mutat honom rentutav. För att ens få honom att gå till skolan och inte skolka - som han hotade med. Allt på grund av en fotbollsturnering.

Så här är det - en stor hamburgerkedja sponsrar en fotbollsturnering för flickor. Den är helt frivillig. Lilla E är en flicka, och i hennes årskurs drog de ihop två lag. Resterande flickor är utkommenderade till fotbollsplanen som hejarklack. Lilla E är en av dessa resterande flickor. Inget av mina barn har någonsin varit intresserade av att utöva någon som helst sport. Det har till och med varit så att jag och älskade maken har tvingat dem till simskolan. Chilipojken har därför fått avsluta sin simskola nu, vilket han faktiskt jublat över.
I varje fall - hejarklack alltså. Hela dagen. Matsäck medtages. (Och hur rimmar det med att skolan ska vara kostnadsfri och tillhandahålla lunch varje dag? Va va va?) Har packat hela ryggsäcken med plättar, Festis, melon och regnkläder. Lilla E är dock vid gott mod och redo att jubla för varje mål.

Chilipojken däremot - han är inte riktigt lika glad. För nu har skolan bestämt att för att det ska vara rättvist för killarna så ska skolan ha en egen turnering idag, på skolområdet. "Alla som vill ska få vara med" står det i pappret jag fått hem. Problemet är ju bara det att Chilipojken verkligen inte vill vara med. För fem öre. Men i hans klass är de bara 7 killar, och då lagen ska vara 5-mannalag med två avbrytare, så är helt plötsligt hans möjligheter att bara vara hejarklack som bortblåsta. Han måste vara med, för att fylla laget. Helt plötsligt gick det alltså från "alla som vill ska få vara med" till "alla måste var med".

Milt uttryckt har han inte gillat det. I några dagar nu har han varit tjurig och tvär och i morse var han helt omöjlig. Vi fick truga i honom frukost, sedan gick han upp och lade sig igen och vägrade klä på sig. Först när jag skrev en lapp till hans lärare där jag bad dem hålla honom på bänken idag, gick han med på att klä sig och borsta tänderna.

Så vad hände med den där frivilligheten undrar jag? Den ursprungliga turneringen, den för flickorna, bygger ju på att bara de som vill ska vara med. Ingen ska tvingas. Övriga ska vara med och heja.
För pojkarna däremot blev det ett måste. I varje fall om man är en klass med få killar. Jag kan bara inte tycka att det är okej. Jag tycker inte heller att det är okej att jag ska stå för mat för ett av mina barn idag, för någonting som är helt utanför ordinarie skolplan. Jag tycker faktiskt inte ens att det är särskilt okej att den här hamburgersponsrade turneringen ska ske på skoltid.

"Alla som vill får vara med!" Och vill du inte ska du ändå vara med, på ett eller annat sätt. I stället för att ägna dig åt det skolarbete som egentligen var planerat den här dagen.

2 kommentarer:

  1. Jag känner sååå igen mig! Idrott var det värsta jag visste under mina första 18 år i livet, särskilt idrottsdagar. (inte själva rörelsen utan det sociala sammanhanget och pressen) Och för oss var det aldrig tal om nån frivillighet nånsin, allt var alltid obligatoriskt med skäll från lärarna om man inte var med. Ända upp till 8an försökte alla instanser att tvinga mig att vara med, men sen gav min mamma upp och skrev lappar eller sjukanmälde mig fast jag inte var sjuk (eller för att jag hade ont i magen vilket jag fick av blotta tanken på en idrottsdag)
    Jag tror inte på att ångra saker i livet, men är det något jag skulle vilja ändra på så är det att jag inte stod på mig och vägrade. Jag skulle vilja åka tillbaka i tiden och säga till mitt 13-åriga jag att jag inte BEHÖVER vara med på eländet och att det inte gör ett skit om folk blir sura eller rent av ger mig IG i betyg! Det var inte värt allt lidande och klumpar i magen att vara med för att nån sa att jag skulle.
    Jag hoppas att dina barn tar sig igenom skolans idrottspåhitt bättre än jag gjorde! Hälsa dem att de har mina fulla sympatier!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag avskydde också idrottsdagarna. AVSKYDDE! Helvetet på jorden liksom. (Sen var ju jag lite allmänt utstött också vilket inte gjorde saken bättre.)

      Chilipojken fick vara bollkalle idag, så det löste sig. Men jag ska hälsa. :)

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.