lördag 12 oktober 2013

The Quarterback

Inlägget innehåller spoilers från de tre första avsnitten från säsong 5 av Glee (främst avsnitt 3 "The quarterback") så vill du inte veta ska du sluta läsa.

Bildkälla Tumblr
Okej. Jag har kanske hämtat mig nu. Högst troligt inte, men lite grann i varje fall.
Man kan kanske tycka att det är förvånande att jag inte har skrivit så värst mycket om Glee nu när säsongen har börjat och jag tjatade som fan om det innan säsongsstart, men... Det är tudelade känslor här.

Eftersom jag är hängiven Klainer är jag såklart glad som sjutton över utvecklingen mellan mina favoritgossar men det är ju så att Finns/Corys död ligger som en skugga över allt det andra. Trots all glädje känner jag ändå ett styng av saknad. För att Finn inte var med under frieriet av den anledningen att skådespelaren som spelat Finn är död. Kurt och Finn är ju "bröder" och eftersom Kurt är min favorit i hela serien så är hans relationer viktiga för mig och nu låter det som att Cory inte betyder något alls men det gör han. Han var en av de bärande för serien, även om Finn aldrig var min favorit. Men Furt var det. Och Cory...

Igår såg jag minnesavnittet för Cory och jag grät mig igenom hela alltet. Mer än en gång satt jag där och undrade hur mycket som var helt och hållet Lea, Chris, Darren, Mark, Jane, Naya, Amber, Cord och inte alls Rachel, Kurt, Blaine, Puck, Sue, Santana, Mercedes och Sam. Jag tror att väldigt mycket av det vi såg var tvättäkta sorg och inte spelat ett dugg. Så mycket i det här avsnittet berörde mig så djupt.
Som att det är inspelat ynka 1 månad efter Corys död. Hur orkade de? Hur orkade de ge oss fans ett så fint och värdigt avslut? Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för att man aldrig får veta hur Finn dog för det spelar ingen roll. Han är borta. Eller som Kurt uttryckte det:
Everybody wants to talk about how he died too, but who cares? One moment in his whole life. I care more about how he lived and anyone who has a problem with that should remember that he was my brother.
 Jag förväntar mig på sätt och vis att Glee kommer fortsätta vara spralligt och glatt, men jag förväntar mig också att alltid känna ett litet what if i situationer där jag vet att Finn kunde ha haft utrymme. Saker han kunde ha reagerat på. Som att hans "lillebror" förlovar sig. Eller att Rachel får sin drömroll. Sådant gör lite ont.

R.I.P Cory Monteith. You will be missed.

2 kommentarer:

  1. Såg också avsnittet igår kväll och precis som du grät jag mig igenom det hela. Jag kan bli blödig när det gäller tv/film men nu när man visste att de flesta känslorna var äkta och att han faktiskt är borta, på riktigt....det var jobbigt. Leas scen var det jobbigaste, låttexten var verkligen passande och jag förundras över hur stark hon är. Alla dem egentligen.....
    Jag kommer fortsätta titta på Glee men det kommer aldrig vara detsamma igen.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nope, kommer aldrig mer bli sig likt. Det gjorde riktigt ONT att se Lea. Så naket och ärligt.

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.