Marsfavoriter

Så är månadens sista dag här, vilket betyder att jag tänker lista mina favoriter för den månad som gått. En månad då jag har stängt av datorn flera gånger flera dagar i sträck och bara haft det lugnt och skönt. En månad då jag pillat med bloggens utseende också. Jag tror jag är nöjd nu, men man vet aldrig - kanske ändrar den där headern tusen gånger till innan jag känner mig nöjd-ish.

Jag har varit trött i mars, men det skyller vi på pollen och omställningen till sommartid. Den där omställningen av tid kommer aldrig vara en favorit. Jag har annat som är det.

Bildkälla Goodreads

Bok: Blir ni förvånade om jag säger att det är "The Raven King" av Maggie Stiefvater? Inte? Bra. För det är den. Egentligen hela "The Raven cycle", men eftersom jag läste serien både i februari och i mars så räknar jag bara seriens sista bok idag. Man bör läsa alla fyra böckerna, men bok två och fyra var mina favoriter. Kommer säkert läsa om dem snart. Eller läsa någon annan av Stiefvaters böcker.

Fic: Den jag läser nu är väldigt bra, och väldigt lång. Ska jag säga en jag läst ut så blir det "Apparecium" av bleepobleep. En Teen Wolf/Harry Potter crossover som var lite småcharmig.

Film: *suck* Det känns som att den här punkten kommer bli årets sorgepunkt för mig, för trots att mitt mål var ett biobesök i månaden så har jag inte klarat av det den här månaden - heller. Och just nu är jag faktiskt besviken på riktigt över det. Ska det vara så svårt? Tydligen.
Jag har så klart sett en massa på film, men ingen som jag tycker är värd att utses till en favorit. Inte ens "The Danish girl". Förstår inte varför den fick så många Oscars-nomineringar, ärligt talat.

Tv-program: Eh... pass? För jag har liksom inte sett på tv nästan alls den här månaden. Har inte riktigt haft orken att ta till mig de få serier jag tittar på, som inte är i hiatus just nu. Hamnade i en tappad sug när båda favoriterna "Brooklyn Nine-Nine" och "Lucifer" gick på superlånga uppehåll. Kom tillbaka!

Kläder: Min älskade svärmor gav mig ett hemligt paket häromdagen. I det låg det två scarves med rävmotiv. Jag älskar rävar! #ijustlovefoxes

Nagellack: Om ni anade på min nagellackssammanfattning i söndags att jag är väldigt förtjust i Emerald city från H&M Beauty, så anade ni alldeles rätt. Har bara sett det i butik, inte on-line.
Edit 170405: Nu har jag sett det on-line också. 😉

Upptäckt: Har lyckats upptäcka den där "inre rösten" flera gånger den här månaden. Sätter det i samband med ett dagligt intag av yoga-övningar och meditation.

Extra speciell rolighet: Plejaderna! Så klart. Även om boken var sådär, så är det alltid så trevligt att ses och prata med varandra. Jag bjussade på marble brownies och minisemlor. Det var också roligt, för det var gott!

Mitt eget favoritinlägg: Har jag något sådant den här månaden? Det är väl i så fall det där om tv-serier jag inte har sett. Än.

Bara en liten påminnelse

Fem tv-serier jag skäms över att jag inte har sett

Alltså nej - egentligen skäms jag inte ett dugg över att det finns tv-serier jag har missat att se. Varför skulle jag det? Det är bara så att Seriedrottningen lade upp en video på YouTube med just det namnet häromdagen, med ordet "skäms" i alltså, och jag tyckte det var en rolig idé att ta över själv.

Jag tittar ju en hel del på tv, och har alltid gjort, men självklart finns det vissa serier som jag helt enkelt missat att titta på, av en eller annan anledning. Jag kommer alltså inte ha med serier här som jag sett bitar av och sedan släppt för att de inte riktig var något för mig, men som "alla" tittar på (hej "Game of Thrones"), utan sådana där jag känner att jag verkligen borde ta tag i det där.
Man kan alltså säga som så att de här fem serierna ligger på min ska-se-lista. Eller borde hamna där.

Ingen ordning, bara fem serier jag "skäms" över att jag inte har sett.

Bildkälla Digital Spy

Downton Abbey.
Det är inte het lätt att försöka hålla sig spoilerfri från en serie som "Downton Abbey", men jag har gjort tappra försök ändå. Jag vet alltså inte mycket alls om den här serien mer än att jag vill se den. Faktiskt är det så att jag har velat se den sedan allra första början, men då drabbades jag av någon sorts glömska. Serien blev alltså bortglömd i tv-tablån av mig, och det kanske jag skulle kunna skämmas över, men orka.
"Downton Abbey har legat skyhögt på min jag-ska-se-dig-lista väldigt länge nu. När jag väl ska få tummen ur är det dock ingen som vet.

Bildkälla Earn This

Veronica Mars.
Innan jag kan titta på "Downton Abbey" har jag nämligen bestämt mig för att jag ska titta på "Veronica Mars". Det här är en sådan där serie där jag i allra högsta grad frågar mig hur jag har kunnat missa den. Jag tänkte alltså sluta missa den från och med nu, då det här blir mitt nya maratonprojekt. Ska bara ha lust att sätta mig och titta på tv först - något jag inte riktigt haft ett tag.

Bildkälla Memory-Alpha Wikia

Deep Space Nine.
Att jag som ändå kallar mig en trekker inte har sett ett enda avsnitt av "Deep Space Nine" känns ändå faktiskt aningen pinsamt. Det känns som att jag borde ha sett den, men det har helt enkelt inte blivit av. Det beror högst troligt på att jag ramlade in i Star Trek-träsket ganska sent, och då var jag upp över öronen kär i "The Next Generation" och "Voyager". Det låg liksom inte som prio ett att se ännu en Star Trek-serie just då, och så har det förblivit.
Jag har hört blandade omdömen om serien genom åren, men jag känner på det stora hela att det här måste åtgärdas. Ganska snart faktiskt.

Bildkälla MovieWeb

Orange is the new black.
Alla har sett "Orange is the new black" utom jag. Och jag vill verkligen se den. Flyttar upp den lite på ska-se-listan tror jag.

Bildkälla e-daily

Lost.
En annan serie som det känns som att alla har sett utom jag är "Lost". Först var jag inte alls intresserad av att se den, sedan ville jag verkligen se den, sen så hörde jag att serien slutade dåligt och/eller konstigt så jag bestämde mig för att hoppa över den. Funderar nu på om jag inte borde ge den en chans i varje fall. På pappret verkar det vara en sådan där serie som jag skulle älska, och jag kanske skulle bli en av de där få som älskar slutet. Ska fundera på det...

Du då? Vilka serien känner du att du har missat?

"Resan till mörkret" av Andrej Djakov

I november läste jag "Resan till ljuset" av Andrej Djakov, en bok man bör ha läst innan man ger sig i kast med "Resan till mörkret" då den har samma karaktärer och är en fortsättning på den boken.
För mig tog det oväntat lång tid att börja läsa den här boken, lite som ett resultat att det fanns så många andra böcker som pockade på min uppmärksamhet - samt att älskade maken hann först...

Bildkälla Goodreads

En katastrof utplånar kolonierna i Finska viken, endast några få sjömän klarar sig och tar sin tillflykt till St Petersburgs metro. De vill ha tag på de skyldiga, och sätter stor press på metrons befälhavare att hitta orsaken.
Stalkern Taran får i uppdrag att genomföra inspektioner för att hitta en möjlig gärningsman. När fostersonen Gleb försvinner ändras dock Tarans prioriteringar.

Vi börjar med det som är bra. Boken är lättläst. Det går på ingen tid alls att läsa den om man sätter sig ner en stund. Språket är inte tillkrånglat, och har man väl hittat rätt i terminologin så rasslar det på rätt så bra i lästakten, fastän att man kan fastna lite på vissa ryska ord och namn ibland. Stundtals kan det vara svårt att veta vem som är vem, eftersom många av karaktärerna kallas vid förnamn, efternamn och smeknamn beroende på vilket humör den som tilltalar är på. Det är tydligen vanligt i Ryssland, men för mig som inte är van vid det blir det lite snurrigt ibland. Huvudkaraktärerna är dock lätta att hålla ordning på, för där verkar det vara bara ett namn som gäller, och eftersom de är de viktigaste går det bra att bara skumma över namnen ibland.
Annars är det här en bok med väldigt repetitiv handling. Det gås en bit, slåss mot en mutant, gås en bit, slåss med någon oliktänkande, gås en bit, hamnar i en omöjlig situation, räddas mirakulöst, slåss lite, gås en bit. Skölj och upprepa. Det traskas också mycket på ytan i den här boken, och inte bara i metron. Ger upplägg för en hel massa överfall av konstiga mutanter. Alla blodtörstiga och har människa som favoriträtt.
En annan sak jag inte riktigt gillade var uppdelningen av boken. Nu är det en del för Taran, en för Gleb och en del som fokuserar på de båda. Eftersom de går förbi varandra nästan fånigt många gånger, men i helt skilda delar av boken, blir det lite hattigt med tidslinjen då. Som tur var tyckte älskade maken samma sak, så det är inte bara jag som är gnällig. Här hade jag hellre sett att de hade fått vartannat kapitel eller något liknande, så man slapp tänka bakåt för att få grepp om tiden. Det kändes också som att boken utspelades sig på betydligt mer tid än den vecka som det tydligen ska vara, mycket av det beror troligen just på detta hoppande på tidslinjen.

Om vi gör en liten jämförelse mellan de här böckerna och "Metro"-böckerna, så är det "Metro 2033" och polarna som är bäst. "Metro" utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem, "Resan till..." i St Petersburgs dito. De båda tunnelsystemen har ingen kontakt med varandra och de vet inte ens om det finns överlevande där, men de anar at det kanske möjligen finns det.
Ändå är livet i de olika tunnelsystemen märkligt k´lika varandra. I båda är patroner valuta, till exempel. Man kan ju undra hur två så skilda platser kom fram till just det betalningsmedlet. De äter och dricker ungefär samma saker också, där svampte verkar vara drycken nummer ett. Ungefär samma typer av fraktioner också - en allians, ett gäng religiösa fanatiker, superelaka veganer. Lite sådant där som sätter frågetecken i skallen på en.

Jag kände mig lite mätt på den här boken efter ett tag, och betyget blev därefter. "Resan till mörkret" får nöja sig med betyget 2/5.

Den här dagens olyckor tycktes inte vilja ta slut. Och nu kom Tjorty med flera dåliga nyheter på samma gång: attentatet, ultimatumet från sjöfolket på oljeplattformen, bråket mellan stationerna, där alla misstänkte alla... Vad måste ske för att konflikterna och de meningslösa offren äntligen skulle upphöra? Eller var de få överlevande fast beslutna att utplåna varandra? Vad hade de frihetsälskade öborna egentligen gjort för ont?
Frågor, frågor, frågor. Och för varje dag blev det allt svårare att förstå de vuxna och försvara deras handlingar. Detta absurda och meningslösa attentat var en besvikelse för Gleb.
Sjömännen på Babylon var inte ett dugg bättre än invånarna i Piter. Hämndens ansikte är förfärligt fult. Fanns det inga andra alternativ än att ge igen med samma mynt? Å andra sidan kunde man kanske inte förvänta sig överseende och förlåtelse - trots allt hade de i ett slag förlorat alla livsförutsättningar, sina hem och sina familjer...
När Gleb förstod hela vidden av tragedin stod han inte längre ut med människornas barbari. Mänskligheten hade inte förtjänat något bättre. Efter öarnas undergång var det bara att glömma en mer eller mindre dräglig framtid. En sådan fanns inte mer. Nu återstod bara det fruktansvärda och ovissa nuet. En utrotningshotad arts sista dödsryckningar...

Måndagsmotivation, del 22/?

Eftersom du redan vet alla nyttorna med att dricka vatten, så ska jag inte tjata. För du vet redan att vatten är bra på att hålla huvudvärken borta, att vatten hjälper magen att fungera som den ska och ger en klarare och friskare hy. Du vet redan att vatten hjälper immunförvaret och hjälper till att skölja bort toxiner ur koppen. Du vet redan att man behöver återfukta båda utsidan och insidan.
Jag tänkte bara påminna om att det är dags att dricka ett glas vatten nu. Det ska jag göra.
Skål!

Bildkälla Memes

Bilden kommer förresten från ett mycket bra avsnitt från säsong fyra av "Doctor Who", som heter "Turn left". Så nu vet du det.

Månadens manikyrer - mars

Sista söndagen i månaden är det nagellacksdag här på bloggen. Eftersom det är hela fem dagar kvar på den här månaden räknar jag med att blir en eller två eftersläntrare som får visa upp sig i slutet av april. Ingen eftersläntrare från februari dock, så det här är bara mars-lack.

Betade av den senaste kollektionen från A England i mars. Som med det här gredelina hololacket Angel grace. Så himla tjusigt!

King Copethua kommer också från kollektionen Tennyson's romance. Lika holografiskt som lacket ovan, men här en svärtad grön. Very tjusigt!

The beggar maid är mer sparsmakat holo, i en grå bas som jag tyckte skiftade både i koppar och grönt. Väldigt vackert lack. Även det från kollektionen Tennyson's romance från A England.

På tal om vackra lack - missa inte den här godbiten! Emerald city från H&M Beauty är en underbar liten multikrom sak, som skiftar mest mellan smaragdgrönt och guld, men även med tydliga hintar av blått.

"Jag tycker du ska ha majsgula naglar" sade Lilla E en dag, och trodde antagligen att hon jävlades med mig. Jag plockade bara lugnt fram Corn maze från Model city, så var det gjort. Det är holo i det här lacket också, men ganska diskret och det ville som synes inte riktigt fastna på bild.
Jag köpte det här lacket för länge sedan och har faktiskt ingen aning om hurivida vare sig det eller märket finns kvar längre. Så är det med indie-märken.

Månadens bottennapp? Är man snäll så är Inside the ISABELLEtway från OPI mjölkchokladfärgat. Jag vet bara att jag inte tyckte om det. Alls. Hade det inte varit en del av ett minikit så hade jag aldrig köpt det.

Då tyckte jag betydligt bättre om syrénlila lacket I'm gown for anything, även det från OPI. En sådan där trivsamt lugnt nyans som känns vårig på något sätt.

Märkte ni att jag var borta några dagar i början på veckan? Inte? Bra. Det betyder att mina tidsinställda inlägg funkade som de skulle.
Då när jag inte var uppkopplad bar jag i varje fall det här lacket, I beleive in manicures som var en del av OPIs julkollektion 2016. Kollektionen heter "Breakfast at Tiffany's" och det här är just Tiffany-blått. Sådär så att det är konstigt att det här lacket inte fick kollektionsnamnet. Ljuvlig färg, som känns både pastellig och knallig på samma gång. Jag älskade att bära det.

Även Rich and Brazilian var en del av den där julkollektionen från OPI. En ljuvligt vinröd grej, med skimmer i lila och rött. Vampigt, om jag får säga det själv.

Cocktail lounge från Claire's, en sådan där prylaffär med lite allt möjligt krimskrams i, valdes av älskade maken på grund av namnet. Det är det jag pryder tassarna med just nu. Ett vinrött lack om man ser det lite på håll. Tittar man på det i lupp, vilket jag gjort, är det dock lila med rött skimmer. Känner att det var ett bra fynd av mig för en tia. Lite jobbigt att måla med bara, men man kan ju inte få allt.

Våffel-Dagens

Låt: Ingen särskild. Har nynnat lite på "Eine Kleine Nachtmusik" av W.A. Mozart om det gills.
Outfit: Leggins från Lager 157, linne, kjol och tröja från H&M.
Smink: CC creme från Lumene, blusher från Glossybox, ögonbrynspenna och ögonskuggor från H&M, ytterligare en ögonskugga från Nyx, mascara från Max Factor, läppstift från Idun minerals i färgen Jordgubbe.
Nagellack: Cocktail lounge från Claire's.
Doft: Rain från Marc Jacobs.
Smycke: Strassörhängen från Esprit.
Klocka: Superblingig sak från D&G.
Frukost: Chokladpannkakor, Earl Grey.
Fika: Våfflor med grädde och sylt, Anastasia-te från Kusmi. Lilla E och älskade maken hade fikat redo när jag kom hem från jobbelijobbet.
Middag: Pizza!
Pryl: Hårsnodd.
Träning: Inte än, men tänkte sätta mig och göra några snälla yogaövningar medan jag väntar på pizzan. En gång i månaden får man lov att lyssna på kroppen och ta det väldigt lugnt. Den gången i månaden är just nu för mig. Jag talar så klart om när man har mens.
Kvällsnöje: Älskade maken ska på galej, så det blir jag och barnen som hittar på något bus. Lilla E och jag planerar lite mys, få se om vi får med Chilipojken på det.
Att tillägga: Nä.

FredagsFilmen revisited: Hitchcock

I november 2012 undrade jag om det inte kunde vara trevligt att se en film om Hitchcock och hur filmen "Psycho" kom till. "Psycho" är för övrigt också med på min topplista, om ni undrade.
Filmen handlar alltså om Alfred Hitchcock och hans fru Alma Reville, deras relation och skapandet av en av de riktiga filmklassikerna - "Psycho".

Bildkälla 7em1

En film om en av mina favoritregissörer, med utmärkta skådespelare i ensemblen - kan det gå fel? Det kunde det inte. Jag fullkomligen älskade den här filmen. Den var kanske inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, jag gissade på en lite mer bakom-kulisserna-film, men det var större fokus på relationen mellan Alfred och Alma. Att Hitchcock var notoriskt jobbig för sina kvinnliga skådespelare är känt sedan tidigare, men här får vi se hur Alma reagerade på hans kontrollbehov och stundtals riktigt taskiga beteende. Kändes faktiskt lite befriande att filmen inte var en massiv hyllning till en man som blivit en legend. Han må ha gjort fantastiska filmer, men hans metoder var väl sisådär, kan vi säga.
Anthony Hopkins i titelrollen är dessutom stundtals kusligt porträttlik. Han till och med pratar som Hitchcock, på det där lite lugna och nästan släpiga sättet. Lite så att man behövde gnugga sig i ögonen ett par gånger för att kunna se herr Hopkins där bakom masken.

Självklart satte jag den här filmen i händerna på min i högsta grad Hitchcock-dyrkande svägerska. Hon älskade den också, av ungefär samma anledningar som jag älskar den. Så ja - nu kan jag tipsa om den på riktigt.

Tre tomma no. 29

Har haft en del förpackningar som känts lätta ett tag, och det visade sig att anledningen till att de var lätta var att de höll på att ta slut. Så kan det gå. Nummer 29 av Tre Tomma kommer här.

Kicks. Pure & Simple. Foaming face wash. Jag gillar löddrande ansiktsrengöringar, så är det ju. Kan kanske vara det där längtet efter lödder som fått mig att fundera på att börja med schampo igen, Möjligen. Pure & Simple har varit en trevlig rengöring och det doftar fräscht och gott, så det kanske blir ett omköp i framtiden. Just nu använder jag dock en annan som jag älskar, men man kan ju ha mer än en rengöring beroende på vad huden har för behov. Så ja - den här lille raringen ligger bra till för att hitta hem till mig igen.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Urtekram. Nourishing virgin coconut oil. Hand cream. Kom inte jag hem från affären med den här nyss? Och den är redan slut? Så tänkte jag när den här lilla tuben började prutta ut handkrämen. Men så tänkte jag efter lite. Det här är nämligen ingen stor tub, bara 75 ml att jämföra med de 125 ml som det är i den handkrämen jag brukar köpa. Dessutom har den stått i badrummet, vilket gjort att andra än jag använt den - ofta. Så ja, det var inte länge sedan den kom hem till mig, och nu är den slut efter att ha blivit flitigt använd.
Doften av kokos är mild och trevlig och inte alltför ihållande. Den sjunker in fort och är på alla sätt trevlig. Lilla E och jag har dock tänkt oss att testa fler varianter av Urtekrams handkrämer och sedan utse en favorit, så den här gången blev det inte omköp av just den här, utan en annan doft/funktion, men från samma märke.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Kicks. Glowing beauty. Exfoliating & Tingling mask. Jag älskar den här ansiktsmasken passionerat. Inte ens det där kittlandet/stickandet stör mig längre. Den här masken använder jag varje vecka, så ja - den är redan ersatt.
Doftar och ser ut som apelsinmarmelad, men jag skulle undvika att smaka på den. Tar bort döda hudceller. Huden känns som en babyrumpa efteråt. Prisvärd? Så jädra! Under femtiolappen på Kicks. Räcker länge.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Ny favoritlunch

Ibland så snöar jag fullständigt in på vissa maträtter. Just nu är det här min favoritlunch, så pass att jag äter den minst en gång i veckan, oftast fler.

Vad det är? Jo, en mycket enkel och mycket god kombination av fräst grönkål, stekt ägg, tomat, sriracha och en liten macka. Brukar bli en frukt som efterrätt också.

Gör som så: Strimla så mycket grönkål du vill ha. Fräs grönkålen i lite rapsolja, salta och peppra efter smak. Kålen är färdig när den blir blankt mörkgrön och börjar ta aningen färg. Lägg på tallrik.
Stek så många ägg du vill ha, salta och peppra. Allra godast blir det om gulan är rinnig tycker jag. Det är något med kombon grönkål och äggula som är mmmm. Lägg ägget på grönkålen. Skivad tomat och hårt bröd är gott till. Och så sriracha på ägget, tycker jag. Vill man inte slipper man så klart.

Tror jag vet vad jag ska äta till lunch nu. Det här var i söndags.

"The Raven king" av Maggie Stiefvater

I lördags läste jag ut "The Raven cycle" och det var på vippen att jag bara gick in i "biblioteket" och tog fram den första boken i serien och började om direkt. Så bra tycker jag att serien varit.
Gillar man YA, vilket jag gör, så tycker jag absolut att man ska spana in den här serien. Vargarna i Mercy Falls är också en bra serie av Maggie Stiefvater, men jag tycker faktiskt att den här varit ännu bättre.

Bildkälla Goodreads

Ganseys mål att hitta Glendower närmar sig sitt slut. Tillsammans med Ronan, Adam, Blue och Noah har han sökt utmed kraftlinjen efter den plats där kungen ligger begravd, men tiden börjar rinna ut. Gansey vet att hans dagar är räknade. När Cabeswater, den magiska skogen, börjar förintas blir det mer bråttom än någonsin. Nu är det inte bara fara för Gansey, utan för allt det han håller av och allt det som Ronan drömt och håller av. Men stora uppdrag kan komma att kräva stora offer.

Det känns som att jag redan har sagt allt om vad jag tycker om den här serien i de tre andra inläggen jag skrivit. Det är ett vackert språk, det är många överraskningar, det är en underbar berättelse och jag vill inte säga farväl. Jag känner mig djupt involverad i de här kidsen och vill veta hur de har det. Det var så där så att jag behövde sätta mig för mig själv och bara titta ut genom fönstret en stund och inte tänka när boken var utläst. Det är en både glädjande och sorglig känsla, lite tom men ändå så full av någonting. Ni vet? Nej? Bara jag?
Nu verkar jag ha sådan tur att Maggie Stiefvater tänka skriva en trilogi om Ronan, drömmaren i de här böckerna. Men tanke på hur mycket jag tyckt om honom, strulpelle till trots, och hur pass intressant den karaktären är, så är det här nyheter jag välkomnar med varmt hjärta. Längtet är rätt så stort om jag säger som så.

"The Raven cycle" som helhet får självklart en lysande sol kring betyget 5/5, sådär som jag gör när något är lite extra bra. Även "The Raven King" får betyget 5/5.

When Gansey had gone to Wales to search for Glendower, he had stood on the edge of many fields like this, places where battles had been fought. He'd tried to imagine what it had been like to be there in that moment, sword in hand, horse beneath him, men sweating and bleeding. What had it been to be Owen Glendower, to know that they fought because you called them to?
While Malory had loitered on the path or hovered by the car, Gansey had strode to the middle of the fields, as far away as he could get from anything modern. He  had closed his eyes, tuned out the sound of faraway airplanes, tried to hear the sounds of six hundred years previous. The youngest version of him had borne tiny hope that he might be haunted; that the field might be haunted; that he might open his eyes and see something more than what he had before.
But he had not the slightest psychic inclinations, and the minute that began with Gansey alone in a battlefield ended with Gansey alone in a battlefield.
Now he stood there at the edge of the Virginia forest for perhaps a minute, until the very act of standing felt odd, as if is legs shook, though they didn't. Then he stepped in.

Måndagsmotivation, del 21/?

Att unna sig något. Visst ska man göra det. Egentligen tycker jag inte riktigt om uttrycket att man "unnar sig". På något sätt förknippar jag det med att man gör något man vet att man inte borde och ursäktar beteendet med att man "unnar sig". Man bantar hela veckan, men "unnar sig" på lördagarna. Eller man "unnar sig" en kanelbulle till fikat. Fast man borde låtit bli. För egentligen ska man ju gå ner några kilo.

Bildkälla The Odyssey online

Att "unna sig" blir så lätt förknippat med dåligt samvete. Jag tycker man ska försöka låta bli att ha dåligt samvete. Det är helt enkelt så här - vi är alla mänskliga. Vi kan begå fel och misstag. Gör vi dem mot någon annan kan det finnas skäl att be om ursäkt och kanske ha lite dåligt samvete för det, men gör vi det mot oss själva - finns det fog för det där dåliga samvetet då?
Om du till 99% äter bra och hälsosamt och dricker alla dina glas med vatten och motionerar regelbundet - är det då verkligen så himla farlig med den där bullen? Eller en trerättersmiddag med väninnorna och ett par glas vin till det? Eller en flaska bubbel med din bff och en massa fnitter? Har du "unnat dig" då? Eller har du bara levt lite?
I morgon är faktiskt en ny dag. Om idag råkade bli annorlunda än du tänkt dig, kost eller hälsomedvetet, så är det faktiskt inte hela världen. Det kommer en ny dag imorgon att ta nya friska tag på. Eller så kommer det en ny stund alldeles snart. Och man får äta bullar, man får dricka vin, man får äta gräddig efterrätt. Men om man försöker minska midjemåttet så ska man inte göra det varje dag.
Man får ha en dålig dag och inte vilja gå till gymmet/jogga 5 kilometer. Man får känna sig omotiverad. Man får inte vilja. Men om man försöker få bättre kondis så finns det kanske anledning att göra ändå. Eller att göra det om en liten stund och inte precis just nu. Eller i morgon. I morgon funkar också. Det är när "i morgon" fortsätter att bli "i morgon" i all oändlighet som det blir problem.

Eller så väntar vi bara till 13 oktober allihopa när det är "Treat yo self"-dagen, så som den instiftades i utmärkta humorserien "Parks and recreation". Den serien kan du unna dig - utan minsta lilla dåliga samvete.

Söndagspromenad

Idag var älskade maken och jag ute på en riktigt härlig promenad i vårsolen. Det var kanske aningen kallare än vad vi först trodde att det skulle vara, men samtidigt var det så skönt att få frisk luft, dagsljusendorfiner och att hålla handen att det lätt var värt det att bli lite kall om benen. (Solen ligger fortfarande i lite fel vinkel på våra breddgrader +  att vi fortfarande klär oss ganska mycket, för att det ska kunna vara fråga om d-vitaminer. So sorry alla #dvitamin så här års så fort solen tittar fram.)
Och så fick vi se galet mycket fåglar också, som ofta är fallet så här års om man åker ut till Oset och promenerar, fågelnaturreservat som det är.
För övrigt: Oset = smultronställe. Så nu vet ni det. Ta bara hänsyn till djurlivet.

Och nu - bildspam!

Depeche Mode-Dagens

Låt: Ett helt album kanske? Depeche Mode släppte sitt senaste studioalbum "Spirit" igår, och eftersom jag, älskade maken och Lilla E är stora fans så har den spelats flitigt här hemma sedan dess. Singeln "Where's the revolution" släpptes förra månaden. Och ja - jag ska gå på konserten i maj.
Outfit: Klänning med en tiger på från H&M, blommönstrade leggins från Ica Maxi/My wear, stor kofta att gosa in sig i från Vila.
Smink: Nej alltså, jag är ju ledig idag...
Nagellack: Slitet nu så det åker av snart, men jag har fortfarande The beggar maid från A England på tassarna.
Doft: Kroppsoljan som jag fick ryggmassage med i morse. Ingen huvudvärk idag - yay!
Smycke: Jag har ju ringar på mig, det har jag. 
Klocka: Nej alltså, jag är ju ledig idag...
Frukost: Knäckemacka med kaviar och ägg, yoghurt med granola och granatäpplekärnor och självklart en kopp te. Idag startade jag dagen med English breakfast.
Fika: Earl Grey och en rad choklad med hasselnötter i.
Middag: Ska straxt ställa mig och försöka undvika att bearnaisesåsen skär sig. Till såsen blir det biff och frittar.
Pryl: Har skaffat mig en sådan där burk med lock som har ett sugrör i sig och som är utmärkt att dricka sitt vatten ur. Väl investerade 15 kronor må jag säga.
Träning: Promenad i vårsolen med älskade maken, och ett kortare yogapass för ryggen + en andningsmeditation. Dag 18!
Kvällsnöje: Chilipojken har flytt hemmet för kvällen, så vi tänkte titta på en film han ändå har noll intresse av att se. Det lutar kraftigt åt "The Danish girl".
Att tillägga: Läste ut sista delen av "The raven cycle" tidigare idag. På snudden att jag började om med serien direkt. Bokrapport kommer inom kort - ska bara smälta lite först.

FredagsFilmen: The Commitments

Idag är det Saint Patricks day, denna irländska högtid till helgonet Saint Patricks ära och för att högtidlighålla kristnadet av Irland.
Vi tittar närmare på en irländsk film i stället tycker jag. En av mina favoriter faktiskt, "The Commitments" från 1991 hamnar helt klart på min Topp-10 lista.

Bildkälla Alan Parker

Jimmy Rabbitte har en vision om att starta Irlands, och världens, hårdast arbetande band. Ett soul-band närmare bestämt. Han har öppna auditions i hemmet och efter en del jobb har han så lyckats skrapa ihop bandet The Commitments.
Men att vara manager för ett band med lika många viljor som medlemmar är inte helt lätt.

"Well like... Maybe we're a little white?"

"The Commitments" är lite av ett måste att se om du gillar soul, fantastiska röster (alla skådespelarna sjöng själva) och en överlag trevlig historia. För mig är det här en feel good-film och jag fullkomligen älskar den. 

Jag såg den med min pappa på Netflix för ett tag sedan, har du tur ligger den kvar där och ditt fredagsmys är räddat.

Tennyson's romance från A England

Ännu en sammanfattning av ännu en kollektion A England-lack. Men det här blir den sista på ett tag, eftersom jag nu äger och har provat samtliga lack från A England. Väntar på nästa kollektion nu, när den nu kommer.

Tennyson's romance är en kollektion om fem lack som är inspirerade av en dikt av Alfred Tennyson och en målning av sir Edward Burne-Jones. Läs dikten och se målningen på A England egen sida.
Den här gången sammanfattar jag kollektionen genom att visa lacken i den ordning jag tycker de är snyggast, med det tjusigaste först.

In robe and crown är så snyggt att jag ramlar av stolen lite. Mörkt vinröd holo med en dragning åt lila, svärtade kanter. Jisses amalia vilken godbit!

Angel grace har den där lila nyansen som jag gärna vill kalla för gredelin eftersom jag läste mycket Elsa Beskow när jag var barn. Och när barnen var små också för den delen. Hade jag fortfarande lackbloggat och matchat lacken hade jag gärna matchat det här med Tant Gredelin, med andra ord. Fullsmockad med holo, det ser mer splittrat ut på min bild än vad det är i verkligheten, snudd på linjärt då.

Jodå, det är holo i Shall be my queen också. Det är bara det att i januari när jag bar det så var det inte mycket sol att fotografera i alla dagar. Rosenröd eller kanske hallonröd. Hamnar likson mitt emellan rött och rosa, men aningen mer rosa i mina ögon.

King Cophetua är ett svärtat grönt hololack. Jag såg det mest som ett svart med en grön skiftning i, men den där gröna tonen var liksom där hela tiden. Även det här hade ett nästan linjärt holo.

The beggar maid har jag på naglarna just nu. En mellangrå nyans där jag tycker mig se skiftningar i både grönt och koppar beroende på hur jag vinklar naglarna. Det här har också holo, som vanligt alltså, men av det mer splittrade och diskreta slaget.

Den här kollektionen gillar jag! The beggar maid, som hamnar längst ner här, är väldigt snyggt och trevligt på alla sätt och vis det också.
Lägg där till att jag älskar formulan på A England över lag. De är lättlackade och många av lacken är one-coaters. Jag använder nästan alltid minst två lager lack ändå, för det är så jag rullar, och jag tror minsann att det är just två lager på alla de här manikyrerna. Om något av lacken verkligen behövde det där andra lagret så var det Angel grace.
Nu ser jag fram emot nästa kollektion från A England. Den kan tyvärr bli lite svårare att få tag på eftersom A England bara säljer inom Storbritannien på grund av deras postbestämmelser, och Edgy polish ska tyvärr lägga ner sin butik. De har lagertömning i butiken just nu, och i skrivande stund finns det en del fina A England kvar. Skynda fynda!

Tre tomma no. 28

Bara tomma från Kicks idag. Kan kanske bero på att jag har kommit fram till att jag älskar Kicks produkter. Bra och prisvärda grejer.

Kicks. Ready, set, Glow! Vitamin C Face tonic. Älsket på den här tonicen är enorm. Väldigt milt exfolierande med härlig apelsin/citrusdoft. Ibland använder jag den bara i t-zonen, ibland i hela plytet. En ny flaska står redan på badrumshyllan och väntar.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Kicks. Thirsty skin? Moisture Serum. Jag gjorde slut på den här lilla prova-på-tuben för två veckor sedan och har saknat den något fruktansvärt. Mitt nylle är törstigt på fukt just nu, och då har den här dryga lilla prylen varit fenomenal. Att använda innan dag/nattkräm, och det är så jag gjort. Jag har så klart skaffat en ny. Två veckor utan fick vara nog.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Kicks. Miracle worker. Face mask. Har lite tudelade känslor för den här. Dryg som 17 och himla användarvänlig då den bara tar 5 minuter i anspråk. Fast det är en lermask behöver den alltså inte stelna. Den rengör på djupet och huden blir så fin dagen efteråt. Det är bara det där med att jag har rätt så känslig hud... Lermasker är inte det bästa då, eftersom de kan vara uttorkande och irriterande, och jag har haft "lite" besvär av just rodnad och irriterad hud efter den här. Så jag har gillat den, men jag kommer nog inte köpa den igen. Fast man ska aldrig säga aldrig.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

"Morden på Mangle street" av M.R.G. Kasasian

"Morden på Mangle street" är visst den första delen i en serie om "Detektiven på Gower street". Jag betvivlar stark att jag kommer läsa övriga delar.

Bildkälla Goodreads

England 1882. March Middleton har precis förlorat sin far och beger sig till London för att bo hos sin hittills okände gudfar, den berömde detektiven Sidney Grice.
Sidney Grice lever ett inrutat liv med bestämda tetider och lika bestämda åsikter om det mesta. När March flyttar in rubbas dock tillvaron och det är inte ofta de två drar jämt. När ett bestialiskt mord inträffar tar sig Grice mycket motvilligt an fallet - eftersom March betalar. Hon är nämligen helt övertygad om den misstänkte gärningsmannens oskuld, medan alla bevis pekar på att han är den skyldige. Bevis som Grice gärna låter leda mannen till galgen.

Jag blev inte riktigt klok på den här boken. De superkorta kapitlen (71 + prolog och epilog på 334 sidor) samt den stundtals glättiga stilen, gör boken enormt lättläst. Hade det inte varit för stundtals väldigt detaljerade skildringar av kroppar och människor i förfall, så hade jag gissat att det här hade varit skrivet för en ung publik. Nu är den dock bitvis så pass släbbig att jag betvivlar att så är fallet. Ett tag befarade jag också att det var en steampunk-roman jag hade fått tag i, men avsaknaden av ångdrivna maskiner, goggels och parasoller räddade mig ur den fällan.
Däremot räddades jag inte från känslan av att gränsen mellan kärleksfull snegling och plagiat var väldigt suddig emellanåt. Eller obefintlig. Så till den milda grad att de två författare vars verk jag mest kan ana inspiration av, Edgar Allen Poe och Arthur Conan Doyle, nämns i boken på ett eller annat sätt. Är inte helt förtjust i det faktiskt.
Det är dock väldigt lättläst, på plussidan, samt att det går i en rasande fart att läsa - där är man hjälpt av de korta kapitlen så klart. Det är bara det här med handlingen...
Mordfallet är stundtals lite väl tillkrånglat och i slutet av boken går det så fort att det nästan blir svårt att hänga med i tankebanorna. Och nog för att jag är en tedrickare själv, men det var så mycket tjat om te och överbryggt te och kom med mer te, att jag nästan valde att gå över till kaffe för att få min koffeinfix. Illa.  Lägg där till att jag inte tycker om någon av huvudkaraktärerna, särskilt inte den ytterst självgode Sidney Grice. Det blir lite problem med gillandet av själva boken då.
Stundtals i boken förekommer det kursiverade avsnitt som speglar March Middeltons liv innan hon kommer till London, särskilt hennes liv i Indien tillsammans med sin pappa kirurgen och hennes kärleksintresse. De avsnitten kommer aldrig till något avslut, utan ligger mest där och glimtar lite om en bakgrund för henne. Jag hade gärna hoppat över dem då de tillför exakt ingenting alls. Varför inte göra en ordentlig prolog av det i stället?

Jag är alltså inte så förtjust i den här boken. Mitt betyg blev 2,5/5.

Jag letade mig enkelt fram till det monstruösa valv som kallas Norra portalen, där jag ställde mig för att vänta.
Det var bara oväsen och förvirring omkring mig, men det jag främst lade märke till var lukterna. Kombinationen av rök, hästdynga och otvättade kroppar bildade en överväldigande, vämjelig stank. Hundratals vagnar, från stiliga Broughamdroskor till små landåer, tävlade med enspann, omnibussar och varukärror om att kunna ta sig fram i det kaotiska vimlet på Euston Road, och med otaliga fotgängare i finkläder eller trasor som skyndade mellan dem och ropade åt varandra för att överrösta gatuförsäljarnas haranger.
En solkig flicka i skrynklig svart klänning stod lutad mot en pelare och såg sig förväntansfullt omkring.
"Är det du som är Molly?" frågade jag.
"Dra åt helvete", sade hon och snubblade iväg.
"Jag tolkar det som att du inte är det", ropade jag efter henne.
Jag väntade lite till och såg mig omkring. En gris hade bundits fast vid en dricksfontän, och en pojke i sjömanskostym försökte rida på den. Husen var sotiga och täckta av en grå dimma, för själva luften var smutsig. Jag kunde känna hur den klibbade mot huden.

I'm on the run to wherever you are-Dagens

Låt: "Land of a thousand words" med Scissor Sisters. Kan möjligen ha lyssnat på Ta-dah idag.
Outfit: Sammetsleggins och huvtröja från H&M, klänning från Monki.
Smink: Nix.
Nagellack: Angel grace från A England.
Doft: Vitlök.
Smycke: Inget förutom ringarna.
Klocka: Nix.
Frukost: Grön smoothiebowl med kokosflagor och pumpakärnor, kokt ägg och te.
Fika: Te, glass och kaka.
Middag: Kycklinggratäng med klyftpotatis, sallad, vitlöksstekta champinjoner.
Pryl: Honungsburk.
Träning: Yogapass för ryggen - dag 12! Promenad med älskade maken.
Kvällsnöje: Inspelat "This is us". Sånt jag och älskade maken gör på söndagar numera.
Att tillägga: Har haft en så gosig och trevlig söndag så det inte är klokt. Fler sådana dagar, tack.

Sol-Dagens

I bakgrunden - Tom Hardys rygg. Det tog mig 10 år att inse att jag hade honom på väggen. 😁

Låt: Ingen särskild.
Outfit: Rubbet från H&M. Byxorna är nya.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från Glossybox, läppstift från Clinique, ögonbrynspenna från H&M, mascara från Max Factor, eyeliner från IsaDora och en ögonskugga från Model co som åkte i soporna på grund av torr/smulig/fäller/glittrar som en sabla diskokula.
Nagellack: I'm gown for anything! från OPI.
Doft: JamesBond for Women.
Smycke: Örhängen i trä med triskele.
Klocka: Randig Lambretta Cielo.
Frukost: Chokladpannkakor med blåbär och lönnsirap, kokt ägg, Earl Grey.
Fika: Kaffe latte och kaka. Lilla E kan baka hon.
Middag: Det mammsen och pappsen bjuder på.
Pryl: Boettöppnare.
Träning: Yogapass för ryggen. Dag 11!
Kvällsnöje: Det mammsen och pappsen bestämmer. Mellorisk föreligger...
Att tillägga: Vårvärme idag. Däremot vet jag inte om jag vågar hoppas på att det blir vår nu. Det heter ju aprilväder av en anledning.

FredagsFilmen revisited: Dark Shadows

Även idag återvänder jag till en film som jag var nyfiken på back in the days, men som ännu var osedd. "Dark Shadows" från 2012. Nu är den sedd och jag har en uppfattning om den. 

Bildkälla Roger Ebert

Johnny Depp spelar vampyren Barnabas Collins. Eftersom han avböjde inviter från en häxa lade hon en förbannelse på honom och förvandlade honom till vampyr. Han blev dessutom levande begravd. 200 år senare blir han uppgrävd och bestämmer sig för att se hur det står till bland hans ättlingar. Inte så bra visar det sig. Han bestämmer sig för att hjälpa sina släktingar att återfå familjehedern och återupprätta familjens företag. Det är dock inte helt lätt att anpassa sig till år 1972 och samtidigt försöka hålla den där häxan ifrån sig.

Tim Burton och Johnny Depp var länge en oslagbar kombination, och så trodde jag att det skulle vara även denna gång. Jag hade fel. 

Jag har sett "Dark shadows" exakt en gång, och jag känner ingen brinnande längtan direkt efter att se den igen. Den står där i min samling Tim Burton-filmer, men ärligt talat har min kärlek till hans filmer mattats betydligt de senaste åren. Där jag förut hyllade honom till skyarna känner jag numera mest bara ett blaha. Inte för att jag inte uppskattar hans estetik, för jag gillar verkligen det där när man kan se på en stillbild från en film att det är Tim Burton, utan mest för att de filmer han gjort de senaste åren har varit så... tråkiga. Så pass att jag faktiskt inte har sett flera av hans senaste filmer, vilket kanske är konstigt med tanke på hur mycket jag egentligen älskar själva filmkonsten. Det är ju bara trevligt om filmkonsten har en bra handling också.

Jag trodde då att "Dark Shadows" skulle vara både rolig och trevlig att se på, med en underhållande intrig. Och håller man sig till trailern så är det riktigt lovande. I långfilmsformat - not so much. En film jag blev besviken på, helt enkelt.

"Blue lily, lily blue" av Maggie Stiefvater

Här kom den - transportstäckeboken i serien "The raven cycle". "Blue lily, lily blue" är inte riktigt lika jag-ramlar-av-stolen-spännande som de första två, och betydligt lättare att lägga ifrån sig. Inte dålig för det, bara inte så där jättespännande.

Bildkälla Goodreads

Blues mamma har varit försvunnen flera månader vid det här laget och ett nytt skolår tar sin början. För Blue på stadens high school, för Raven-pojkarna på privatskolan Aglionby.
En ny latinlärare ställer också till bekymmer, då han ligger bakom tidigare störande händelser, främst för Ronans och Mr. Grays del.
Samtidigt som Adam lär sig mer om sin roll som linjens och Cabewaters beskyddare, pågår sökandet efter Glendower och Maura. Det finns tre som sover på linjen. En att väcka, en att låta vila och en mitt emellan.

Språket är fortfarande otroligt vackert, och det händer en massa i den här boken som kommer komma till sitt avgörande i nästa bok - seriens sista del. Det är just det där uppbyggandet som kan vara lite tråkigt att läsa i en "mellanbok" och som just den här boken lider lite av. Det händer så mycket utan att det kommer till några ordentliga avslut. Förutom i vissa fall då, men de är set spoileralert på, så jag håller näbben. Rejält cliffhanger-slut dock, men jag valde ändå att läsa en annan bok innan jag hugger tag i den sista delen.

Maggie Stiefvater, böckernas författare alltså, har en gång twittrat om att hon skissat på en trilogi med Ronan som centralgestalt. Om ni undrar vad jag hoppas på alltså. Jag vet inte om jag är jätteberedd på att säga farväl till det här gänget nämligen, men jag kanske känner annorlunda när jag läst klart serien.

Mitt betyg då? Blev av medelslag den här gången. 3/5.

His thoughts churned up inside him, silt clouding a pool of water. Humans were so circular; they lived the same slow cycles of joy and misery over and over, never learning. Every lesson in the universe had to be taught billions of times, and it never stuck. How arrogant we are, Adam thought, to deliver babies who can't walk or talk or feed themselves. How sure we are that nothing will  destroy them before they can take care of themselves.  How fragile they were, how easily abandoned and neglected and beaten and hated. Prey animals were born afraid.
He had not known to be born afraid, but he had learned.
Maybe it was good that the world forgot every lesson, every good and bad memory, every triumph and failure, all of it dying with each generation. Perhaps this cultural amnesia spared them all. Perhaps if they remembered everything, hope would die instead.

What I eat in a day #12 - Yogaklass

Idag är det internationella kvinnodagen och jag ska leda ett yogapass för ett gäng fina tjejer. Tänkte att det skulle vara med fokus på just kvinnohälsa idag, eftersom vi tjejer är värda att ta hand om oss själva.
Förra onsdagen ledde jag också ett yogapass, för jag gör det på onsdagar nämligen. Och jag passade även på att dokumentera vad jag åt under dagen. Då såg det ut såhär.

Frukosten fastnade bara i mobilen, om formatet ser annorlunda ut. Det var en smoothiebowl med smak av jordgubbe och ananas som jag toppade med kokos, pumpakärnor och chiafrön. Earl Grey i koppen och en d-vitamin. Stora J gav min vitaminburk en rosett i julas, och den får följa med när jag byter burk numera på grund av gulligt.

Till lunch lagade jag zucchiniplättar som jag avnjöt med lite rostat surdegsbröd samt fräst grönkål och en tomat. Jag blev så mätt att jag nästan låg och kved lite. Jag dricker alltid massor av vatten under dagen, men det är inte ofta vattenglasen fastnar på bild. Det här gjorde det.

Jag hann som synes tugga i mig halva äpplet innan jag kom på att jag skulle fotografera det. Eftersom jag inte var värst hungrig efter min rejäla lunch blev mitt eftermiddagsfika inte mer än så här, ett äpple och en kopp te. Man måste ju inte pina i sig mat om man är mätt i magen liksom.

Kvällsmaten bestod av en morots- och linssoppa. Till det hade jag bakat naan som jag lade lite ost på. Och ännu ett vattenglas! Undrens tid och allt det där.

När vi kom upp ur yogastudion, för den är belägen i min källare = nära till jobbet/"gymet", så hade Lilla E gjort dadelbollar som jag kunde bjuda på. Åt tre stycken själv också, och fler än så fick jag inte av den här omgången. Dadelbollar är poppis hemma hos oss och försvinner fort.

Tog en kopp te av slaget kvällsro till mina dadelbollar. Utmärkt avslut på en utmärkt dag. Hoppas den här onsdagen blir lika härlig.