tisdag 28 mars 2017

"Resan till mörkret" av Andrej Djakov

I november läste jag "Resan till ljuset" av Andrej Djakov, en bok man bör ha läst innan man ger sig i kast med "Resan till mörkret" då den har samma karaktärer och är en fortsättning på den boken.
För mig tog det oväntat lång tid att börja läsa den här boken, lite som ett resultat att det fanns så många andra böcker som pockade på min uppmärksamhet - samt att älskade maken hann först...

Bildkälla Goodreads
En katastrof utplånar kolonierna i Finska viken, endast några få sjömän klarar sig och tar sin tillflykt till St Petersburgs metro. De vill ha tag på de skyldiga, och sätter stor press på metrons befälhavare att hitta orsaken.
Stalkern Taran får i uppdrag att genomföra inspektioner för att hitta en möjlig gärningsman. När fostersonen Gleb försvinner ändras dock Tarans prioriteringar.

Vi börjar med det som är bra. Boken är lättläst. Det går på ingen tid alls att läsa den om man sätter sig ner en stund. Språket är inte tillkrånglat, och har man väl hittat rätt i terminologin så rasslar det på rätt så bra i lästakten, fastän att man kan fastna lite på vissa ryska ord och namn ibland. Stundtals kan det vara svårt att veta vem som är vem, eftersom många av karaktärerna kallas vid förnamn, efternamn och smeknamn beroende på vilket humör den som tilltalar är på. Det är tydligen vanligt i Ryssland, men för mig som inte är van vid det blir det lite snurrigt ibland. Huvudkaraktärerna är dock lätta att hålla ordning på, för där verkar det vara bara ett namn som gäller, och eftersom de är de viktigaste går det bra att bara skumma över namnen ibland.
Annars är det här en bok med väldigt repetitiv handling. Det gås en bit, slåss mot en mutant, gås en bit, slåss med någon oliktänkande, gås en bit, hamnar i en omöjlig situation, räddas mirakulöst, slåss lite, gås en bit. Skölj och upprepa. Det traskas också mycket på ytan i den här boken, och inte bara i metron. Ger upplägg för en hel massa överfall av konstiga mutanter. Alla blodtörstiga och har människa som favoriträtt.
En annan sak jag inte riktigt gillade var uppdelningen av boken. Nu är det en del för Taran, en för Gleb och en del som fokuserar på de båda. Eftersom de går förbi varandra nästan fånigt många gånger, men i helt skilda delar av boken, blir det lite hattigt med tidslinjen då. Som tur var tyckte älskade maken samma sak, så det är inte bara jag som är gnällig. Här hade jag hellre sett att de hade fått vartannat kapitel eller något liknande, så man slapp tänka bakåt för att få grepp om tiden. Det kändes också som att boken utspelades sig på betydligt mer tid än den vecka som det tydligen ska vara, mycket av det beror troligen just på detta hoppande på tidslinjen.

Om vi gör en liten jämförelse mellan de här böckerna och "Metro"-böckerna, så är det "Metro 2033" och polarna som är bäst. "Metro" utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem, "Resan till..." i St Petersburgs dito. De båda tunnelsystemen har ingen kontakt med varandra och de vet inte ens om det finns överlevande där, men de anar at det kanske möjligen finns det.
Ändå är livet i de olika tunnelsystemen märkligt k´lika varandra. I båda är patroner valuta, till exempel. Man kan ju undra hur två så skilda platser kom fram till just det betalningsmedlet. De äter och dricker ungefär samma saker också, där svampte verkar vara drycken nummer ett. Ungefär samma typer av fraktioner också - en allians, ett gäng religiösa fanatiker, superelaka veganer. Lite sådant där som sätter frågetecken i skallen på en.

Jag kände mig lite mätt på den här boken efter ett tag, och betyget blev därefter. "Resan till mörkret" får nöja sig med betyget 2/5.

Den här dagens olyckor tycktes inte vilja ta slut. Och nu kom Tjorty med flera dåliga nyheter på samma gång: attentatet, ultimatumet från sjöfolket på oljeplattformen, bråket mellan stationerna, där alla misstänkte alla... Vad måste ske för att konflikterna och de meningslösa offren äntligen skulle upphöra? Eller var de få överlevande fast beslutna att utplåna varandra? Vad hade de frihetsälskade öborna egentligen gjort för ont?
Frågor, frågor, frågor. Och för varje dag blev det allt svårare att förstå de vuxna och försvara deras handlingar. Detta absurda och meningslösa attentat var en besvikelse för Gleb.
Sjömännen på Babylon var inte ett dugg bättre än invånarna i Piter. Hämndens ansikte är förfärligt fult. Fanns det inga andra alternativ än att ge igen med samma mynt? Å andra sidan kunde man kanske inte förvänta sig överseende och förlåtelse - trots allt hade de i ett slag förlorat alla livsförutsättningar, sina hem och sina familjer...
När Gleb förstod hela vidden av tragedin stod han inte längre ut med människornas barbari. Mänskligheten hade inte förtjänat något bättre. Efter öarnas undergång var det bara att glömma en mer eller mindre dräglig framtid. En sådan fanns inte mer. Nu återstod bara det fruktansvärda och ovissa nuet. En utrotningshotad arts sista dödsryckningar...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.