"Ställ ut en väktare" av Harper Lee

Det tog emot att läsa den här boken för mig. Inte för att jag tyckte den var tråkig och dålig, utan för att jag har läst att omständigheterna kring bokens utgivande inte varit de bästa. Kanske. Om det jag läst stämmer. Mer om det längre ner.

Bildkälla Goodreads

Femtiotal i den amerikanska södern. Jean Louise Finch, Scout kallad, är 26 år och bor i New York. Hon reser till hemstaden Maycomb, Alabama för att spendera några veckor med sin pappa Atticus, samt andra släktingar och vänner.
Den spirande medborgarrättsrörelsen och de vitas kamp mot den har dock satt sina spår i den förut så älskade staden och bland de förut så älskade människorna. Resan hem blir en resa inåt, och Scout tvingas rannsaka sig själv och sina övertygelser.

"Ställ ut en väktare" är skriven innan den amerikanska klassikern "Dödssynden" ("To kill a mockingbird" på engelska) men blev alltså lagd åt sidan av Harper Lee. Den var nästan bortglömd under mer än 50 år, och Lee själv hade bestämt sagt att hon inte skulle skriva någon mer bok - allra minst om Scout och Maycomb. "Ställ ut en väktare" är nämligen en kronologiskt uppföljare till "Dödssynden" trots att den skrevs innan. Boken kan alltså ses som ett sorts utkast till det som senare blev romanen "Dödssynden".
Att boken överhuvudtaget gavs ut är även det en anledning att höja på ögonbrynen alltså. Lee ville inte ha den utgiven, och det finns spekulationer om att hon blivit påverkad av andra att ändå ge ut romanen. Hon var gammal och sjuk när boken kom ut, och dog mindre än ett år senare. Som sagt - det luktar lite illa om hela den grejen, och jag tänkte länge hoppa över boken på grund av just dessa anledningar. Sedan var den billig på bokrean, och nu sitter jag här ändå och har läst den.

Ångrar jag att jag har läst den? Ja och nej.
Nej för att jag tyckte den var bra skriven. Jag hade varit nyfiken på hur livet blev för Scout och de andra och nu vet jag, lite mer i varje fall. Trots att manuset lades åt sidan känns det tydligt i sitt utförande, med en tydlig början och ett tydligt slut. Kanske att det ändå känns aningen ofärdigt, som att Lee kom till en punkt där hon inte ville jobba med manuset mer, utan berätta en annan historia, vilket hon också gjorde.
Ja, för att boken gjorde mig lite ledsen. Dels omständigheterna kring utgivningen, och den lite dåliga känslan av att jag läser något som aldrig var ämnat för mina ögon. Dels för att karaktärer jag lärde känna i "Dödssynden" nu faller från sina pedistaler, och i vissa fall är tagna av daga. Dels för att jag känner att kritiken mot rasismen i den här boken faller platt. Den ursäktas till och med, i viss mån. Jag känner att i slutet av boken kan man liksom leva med att spotta lite på en färgad, något som var otänkbart i bokens början. Jenny säger "njaaaaa" om det.

Är den ändå läsvärd? Ja. Men man bör nog ha läst "Dödssynden" först. Inte för att det är nödvändigt för att förstå handlingen, utan för att jag inbillar mig att det ger mer så. Jag tror mitt betyg hade blivit lägre på "Ställ ut en väktare" utan "Dödssynden" i bagaget.
Mitt betyg blev 3/5.

Sedan Atlanta hade hon tittat ut genom restaurangvagnens fönster med en nästan fysisk förtjusning. Medan hon drack sitt frukostkaffe såg hon Georgias sista berg försvinna i fjärran och den röda jorden ta vid, och med den hus med plåttak belägna mitt på sopade gårdsplaner och på gårdsplanerna den obligatoriska järnörten omgiven av vitmenade däck. Hon log när hon såg den första teve-antennen på taket till en svart familjs omålade hus; allt eftersom de blev fler steg hennes glädje.
Jean Louise Finch brukade ta flyget ner, men inför sin femte årliga hemresa bestämde hon sig för att åka tåg från New York till Maycomb Junction. För det första hade hon trott att hon skulle dö sist hon satt i ett plan: piloten valde att flyga rätt igenom en tornado. För det andra skulle en flygresa innebära att hennes far måste stiga upp klockan tre på natten, köra sexton mil för att möta henne i Mobile och därefter arbeta hela dagen: han var sjuttiotvå nu och det kändes inte längre rätt.
Hon var glad att hon hade bestämt sig för att ta tåget. Tågen hade förändrats sedan hon var liten och hon roades av allt det nya: när hon tryckte på en knapp på väggen dök en fet sovvagnskonduktör upp som anden i flaskan, på hennes kommando fälldes ett handfat i rostfritt stål ut från en annan vägg och det fanns en toalett som man kunde lägga upp fötterna på.