tisdag 21 mars 2017

"The Raven king" av Maggie Stiefvater

I lördags läste jag ut "The Raven cycle" och det var på vippen att jag bara gick in i "biblioteket" och tog fram den första boken i serien och började om direkt. Så bra tycker jag att serien varit.
Gillar man YA, vilket jag gör, så tycker jag absolut att man ska spana in den här serien. Vargarna i Mercy Falls är också en bra serie av Maggie Stiefvater, men jag tycker faktiskt att den här varit ännu bättre.

Bildkälla Goodreads
Ganseys mål att hitta Glendower närmar sig sitt slut. Tillsammans med Ronan, Adam, Blue och Noah har han sökt utmed kraftlinjen efter den plats där kungen ligger begravd, men tiden börjar rinna ut. Gansey vet att hans dagar är räknade. När Cabeswater, den magiska skogen, börjar förintas blir det mer bråttom än någonsin. Nu är det inte bara fara för Gansey, utan för allt det han håller av och allt det som Ronan drömt och håller av. Men stora uppdrag kan komma att kräva stora offer.

Det känns som att jag redan har sagt allt om vad jag tycker om den här serien i de tre andra inläggen jag skrivit. Det är ett vackert språk, det är många överraskningar, det är en underbar berättelse och jag vill inte säga farväl. Jag känner mig djupt involverad i de här kidsen och vill veta hur de har det. Det var så där så att jag behövde sätta mig för mig själv och bara titta ut genom fönstret en stund och inte tänka när boken var utläst. Det är en både glädjande och sorglig känsla, lite tom men ändå så full av någonting. Ni vet? Nej? Bara jag?
Nu verkar jag ha sådan tur att Maggie Stiefvater tänka skriva en trilogi om Ronan, drömmaren i de här böckerna. Men tanke på hur mycket jag tyckt om honom, strulpelle till trots, och hur pass intressant den karaktären är, så är det här nyheter jag välkomnar med varmt hjärta. Längtet är rätt så stort om jag säger som så.

"The Raven cycle" som helhet får självklart en lysande sol kring betyget 5/5, sådär som jag gör när något är lite extra bra. Även "The Raven King" får betyget 5/5.

When Gansey had gone to Wales to search for Glendower, he had stood on the edge of many fields like this, places where battles had been fought. He'd tried to imagine what it had been like to be there in that moment, sword in hand, horse beneath him, men sweating and bleeding. What had it been to be Owen Glendower, to know that they fought because you called them to?
While Malory had loitered on the path or hovered by the car, Gansey had strode to the middle of the fields, as far away as he could get from anything modern. He  had closed his eyes, tuned out the sound of faraway airplanes, tried to hear the sounds of six hundred years previous. The youngest version of him had borne tiny hope that he might be haunted; that the field might be haunted; that he might open his eyes and see something more than what he had before.
But he had not the slightest psychic inclinations, and the minute that began with Gansey alone in a battlefield ended with Gansey alone in a battlefield.
Now he stood there at the edge of the Virginia forest for perhaps a minute, until the very act of standing felt odd, as if is legs shook, though they didn't. Then he stepped in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.