Junifavoriter

Så fort de går, månaderna. Eller är det bara jag som tycker det?
Junis sista bloggdag idag, i morgon ligger datorlocket på, och som sådan är det dags för mig att visa upp vad som nått favoritstatus under månaden.

Jag fyllde år i juni, och Lilla E bakade den här fina tårtan åt mig med lemoncurd- och hallonfyllning, dekorerad med maränger som hon gjort själv. Jag har närt en konditor vid min barm!

Bok: Det verkar som att jag kommer hinna med 6 böcker i juni, men jag har lite kvar i den jag läser just nu så vi får se. Tror dock inte att jag kommer tycka om den lika mycket som jag tyckte om "Love, Simon" av Becky Albertalli.

Fic: "Running on air" av eleven7 har allt det där som jag gillar i en fic. Underbart språk, gott om vackra miljöer, insikt i persongalleriet, nära kontakt med sin huvudkaraktär. Nästan så man glömmer att man läser en Drarry-fic där auror-Harry söker efter en försvunnen Draco Malfoy.

Film: Jag var på bio i juni också! Meningen var att det skulle hinnas med två biobesök, men Lilla E och jag skjuter på att se "Love, Simon" till nästa vecka. Vad jag såg på bio var "Deadpool 2", men den är inte den jag tyckte var bäst under månaden. Det var "Call me by your name", som jag fick i födelsedagspresent precis som jag önskade mig. Underbar.

Tv-program: Jag har inte riktigt pallat med "The Handmaid's tale" den här månaden, så den ligger på is just nu. Har jag tittat på tv så har jag sett "Westworld" eller "Brooklyn Nine-Nine". Inte så superentusiastiskt dock. Börjar undra om tv-tittarsvackan någonsin kommer ge med sig. Ja, ja.

Nagellack: Katherine Parr från A England's Tudoresque-kollektion. Blå holoperfektion.

Skönhet: Den här månaden har jag varit flitig i mitt användande av Pixi Glow Tonic. Särskilt kvällstid, med ett gottigt serum ovanpå.

Upptäckt: Prövade att äta en Gorby-pirog för första gången på 15 år. Upptäckte varför jag slutade äta dem. För att de är asäckliga. Och jag får halsbränna av dem.

Extra speciell rolighet: Pågår just nu faktiskt, då mina svärföräldrar just nu agerar värd och värdinna åt ett jättetrevligt syskonpar från Sydafrika/USA/Storbritannien, som tillhör svärfars släkt. Verkligen supertrevliga människor, som i skrivande stund är och besöker platsen som deras anfader kommer från. Jag fick inte plats i bilen, så jag "slapp".

Mitt eget favoritinlägg: Jag passar på den. Känner att jag har haft en tråkig bloggmånad.

"Lament" av Maggie Stiefvater

Hela titeln på den här boken är egentligen "Lament: The Faerie Queen's deception", men det är det ju alldeles för krångligt att säga, så jag nöjer mig med "Lament", som kan översättas med 'klagosång'.

Bildkälla Goodreads

Deidre Monaghan är en begåvad musikelev, men i allt annat är hon rätt så alldaglig. Introvert och med bara en vän, säckpipespelaren James.
På sin 16-årsdag deltar hon i en prestigefull musiktävling med sin harpa och sin sång. Där träffar hon även Luke och snart börjar mystiska saker hända omkring henne. För Deidre är inte riktigt så vanlig och tråkig som hon trott, hon är en clover hand - en person som kan se feer. Och som sådan är hon i plötslig fara för Feernas Drottning. Även Luke visar sig vara en annan än den hon först trott.

Som vanligt när det är Maggie Stiefvater som skriver, så är språket väldigt vackert. Stilen är poetisk, och inte vara för att boken är full med feer, älvor och musikstycken, det är något som genomsyrar hela texten.
Men utöver det så tycker jag inte att det här är så himla tjosanhejsanbra som jag brukar tycka annars. För det första - ett triangeldrama. *suckar djupt* Jag avskyr verkligen triangeldraman. Uttjatad grej i Unga Vuxna-böcker, som jag gärna kan vara utan.
En annan sak som är vanlig är böcker och som jag gärna kan vara utan, men som tyvärr förekommer i "Lament", är det här med att huvudpersonen inte har någon aaaaning. Tydligen lever Deidre helt i det blå, för hon vet att hon är begåvad, men inte att hon är snygg. Hon vet att James är hennes bästa vän, men ser inte tecknen som finns där i typ neon på vad han verkligen känner. Hon vet att hon är alldaglig, för en inte helt snäll kvinnlig bekant säger det åt henne helt öppet, men hon har ändå både människor och övernaturliga väsen som försöker få hennes uppmärksamhet. Och så är hon lite allmänt korkad också. Hon vet att Luke är farlig, men det struntar hon i. Därför att han är så dreamy. Tydligen. *suckar djupt igen*
Jag tyckte även att intrigen var lite väl krånglig mellan varven. Lite för suddiga och diffusa motiv, lite för många olika typer av feer att hålla reda på. Boken lämnar dessutom en massa obesvarade frågor efetr sig. Främst undrar jag vad Deidres familj har för roll bland feerna, och jag undrar verkligen vad moster Delias motiv är. Jag fick liksom aldrig någon förståelse för varför hon var en sådan jävla satmara.

"Lament" fick betyget 3/5 av mig, men då alltså inte på grund av anledningarna ovan. Det är språket som gör det för mig. Det är en fröjd att läsa Maggie Stiefvaters texter med sitt poetiska och bildrika språk. 

BuJo för juli

Det är den tiden på månaden igen. Den tiden då jag sätter mig ner och gör ett gäng nya sidor i min Bullet Journal, de som ska följa mig i juli. Det gick till ungefär såhär.

Den här gången var det Coldplay på shuffle i högtalaren. Vald färg var olika nyanser i lila som jag matchade med washitejp med luftballongsmotiv.

Månadsuppslaget ser ut som så många månader förut. Helt enkelt för att det funkar för mig, och för att jag gillar det.

Ett av mina mest använda uppslag, men också det som ser tråkigast ut när det ännu är tomt. Nagellack, böcker, filmer och bloggidéer. Och luftballonger.

Vanekoll, humörskala och "En rad om dagen" är på riktigt det uppslag jag använder mest. Och som ser likadant ut månad efter månad. Återigen för att det funkar så  bra för mig.

Kassabok och braindump. Eftersom jag inte jobbar med min yogaverksamhet i juli så har jag inget eget för det kontot den här månaden. Men spara en liten slant tänker jag göra, så sparkontot får vara med på ett litet hörn.

Jag vet att det finns de som gör sina veckouppslag allteftersom under månaden, men jag gör alla mina på en gång. Anledningen till att ni får se uppslagen såpass långt in i månaden är att jag tyckte det här uppslaget blev snyggast.
Som ni ser har jag återgått till en vecka per sida, för jag fyller inte i så mycket varje dag att jag behöver ha en vecka per uppslag. Jag får väldigt mycket luft i mina uppslag. Så vi kör så här i juli och ser om jag får tuppjuck på det eller finner mig gilla det mer än vad jag kanske tror.

"Silkesmasken" av Robert Galbraith

När jag smittade hela släkten med en "ny" författare*. Läste själv "Gökens rop" av Robert Galbraith och gillade den. Satte den i händerna på älskade maken som slukade den och lånade ut den till sin mamma (tillika min svärmor) när hon åkte till Grekland. Hon slukade den, satte den i händerna på min svärfar som läser den just nu. Höll på att bli av med den dock, då min svärmoster (jo, det är ett ord) tyckte att hon kunde ta hand om den om. Dessutom vill nu min mamma läsa den.
Svärmor hade inte heller tid att vänta tills vi läst ut bok två om privatdetektiven Cormoran Strike, "Silkesmasken", utan köpte sitt eget ex. Vilket inte varit helt lätt eftersom den tydligen utgått som pocket(?). Älskade maken läser just nu den tredje boken, så jag väntar på den. Kanske inte supertålmodigt, men jag kan vänta. Har ju 12 andra böcker ligger i tbr-högen just nu.
Och man väntar på den tredje boken om man precis har läst ut den andra. Så klart.

Bildkälla Goodreads

Det har gått några månader sedan Cormoran Strike löste mysteriet med Lula Landrys död. Han har varit i ropet som privatdetektiv sedan dess, men mest får han uppdrag att avslöja personers otrohet - eller brist därpå. När hustrun till en halvberömd författare dyker upp på Cormorans kontor och ber honom söka upp hennes försvunne make, så tar sig Cormoran an fallet av ren nyfikenhet. Författaren Owen Quine har som vana att ibland försvinna några dagar, så till en början har hustrun inte varit orolig, men nu börjar pengarna i handkassan ta slut.
Jakten på Quine tar Cormoran in i författar- och förlagsvärlden. Författaren har precis avslutat ett manus där han i mindre smickrande ordalag behandlar ungefär alla han känner. Det finns alltså gott om misstänkta när misstanken kommer om att han inte försvunnit frivilligt.

Vad säger man? Jag som inte alls brukar gillar genren "kriminalroman" älskar verkligen böckerna om Cormoran Strike och Robin Ellacott. För det första är de välskrivna, det är miljö- och personbeskrivningar som väcker både bilder och nyfikenhet hos mig. Det är även ett driv i texten, och även om det inte direkt är cliffhangers i slutet av varje kapitel så infinner sig ändå den där härliga känslan av att jag bara vill läsa vidare lite till. Boken är full med ledtrådar om vem som begått brottet, men ändå lyckas jag inte klura ut det långt på förhand utan det är först när jag verkligen fått det på pränt som jag kan pussla ihop ledtråd efter ledtråd och komma till samma slutsats.
Dessutom är det lätt att tycka om huvudkaraktärerna. De är komplexa karaktärer, med både goda och mindre bra sidor, vilket gör dem högst trovärdiga. Jag gillar även att boken inte helt fokuserar på Cormoran, utan att även Robin får komma till tals med sina tankar, känslor och åsikter. Det verkar kunna bli en fin vänskap/partnerskap det där.

Betyget på "Silkesmasken" blev 3,5/5. Det är en del frågor jag känner lämnas obesvarade, som hade höjt upp betyget ett halvt snäpp eller så. Det tappade en aning i slutklämmen, helt enkelt. Men de är bra de här böckerna, det är de. Ser fram emot del tre, som älskade maken säger är den otäckaste hittills.

*Bakom pesudonymen Robert Galbraith döjer sig J.K. Rowling. Eller som älskade maken sa, som aldrig läst Harry Potter: "Är de skrivna på samma sätt så förstår jag hypen".

Shoot an apple off my head-Dagens

Tittar lite på F1, om ni undrar vad jag håller på med.

Låt: "Clocks" med Coldplay.
Outfit: Ärmlös tunika från Top Shop, byxor från H&M.
Smink: Oftast inte på en söndag. Heller.
Nagellack: Lonesome George från Cirque. By the way - jag är medveten om att det är månadens sista söndag idag, och att jag i vanliga fall visar nagellack då. Men eftersom det är nästan en hel vecka kvar på juni så får ni tåla er till nästa söndag, som är julis första.
Doft: Woodsmoke and vanilla från FirebirdBathBody.
Smycke: Örhängen i trä från A salty shop.
Klocka: Inte idag.
Frukost: Te, chiapudding med smak av blåbär och lemoncurd som jag toppade med granola.
Fika: Rabarberpaj med glass och ett glas av Baileys iced latte. Var väl okej, men jag tror inte jag köper den igen.
Middag: Kommer bli kyckling med ugnsgrönsaker.
Pryl: Washi-tejp.
Motion: Ingen överväldigande.
Kvällsnöje: Så lite som möjligt.
Att tillägga: Nej. Känner mig nöjd så.

Tre tomma no. 56

Jag sa ju sist att jag nästan var i hamn med tre nya tomma förpackningar, och här är de. Ansiktsmasker den här gången också, men inte bara arkmasker. Bara nästan.

Berrisom. Peking opera mask, Queen. Redwine + adenosine.
Den här var jag snygg i, minsann! Det är nämligen en målad mask, med motiv, så att man kan ha maskerad med sig själv samtidigt som man maskar. Men även annars gillade jag den här masken. Bra passform (som räckte till över näsan!), bra med essens, och inte kladdig efteråt. Huden kändes rejält återfuktad efteråt. Samt att man var snygg också, då.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

MediHeal. Placenta revital essential mask ex.
Här blev jag aning rädd, ärligt talat. Placenta? Det är ju liksom livmoder...? *skrietemoji* Fast läser man noga på den lilla pamfletten som följe med så står det att det är "plant placenta". Vilket torde betyda att det är stamceller från växter. Helt plötsligt kände jag mig lugnare.
Hur som så har jag nu använt den, oavsett om det var livmoder eller växtstamceller i den - och jag gillade den faktiskt. Passformen var kanske inte den absolut bästa, upplevde den som ungefär två storlekar för liten för mitt ansikte, men det var gott om essens som inte kändes kladdig efteråt. Det fanns dessutom kvar essens i förpackningen som räckte bra till dekolletage och hals/nacke. Lite rinnig, om jag ska hitta något negativt att säga om själva essensen.
Plaståtervinning.
Betyg 3,5/5

Kicks. Drink up beauty. Instant moisture mask.
En kär vän i maskrepertoaren. Lätt att använda, doftar gott av gurka. Ibland använder jag den som sovmask också, vilket jag tycker den funkar utmärkt som. Har redan öppnat en ny tub.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

"Kebab" med vitlöksås

Egentligen är kebab mat, oftast kött, på spett. Och det här är mer köttfärsjärpar, eftersom jag inte ens visat en bild på ett grillspett för dem och sålunda inte borde kalla dem för kebab. Men när jag skriver upp den här maträtten på matlistan så skriver jag oftast bara kebab, för orka skriva köttfärsjärpar med kebabsmak.
Så nej, det är inte kebab i ordets riktiga bemärkelse, men det härmar smaken av kebab och är gott. Passar de flesta också, då de har mild smak. Extra hetta tillsätts med valfri hot sauce, mitt val är sriracha.
Man kan göra järparna på vilken färs man vill, säkert även på den formbara vegofärs jag har hört ska finnas nu. Men jag som äter kött använder mig nästan alltid av nötfärs. Whatever floats your boat.

Vitlökssås

2 dl tjock, naturell yoghurt
2 pressade klyftor vitlök
1 krm salt
½ krm svartpeppar

Gör såsen först så att smakerna hinner gifta ihop sig.
Blanda alla ingredienser och ställ såsen åt sidan.


Kebab

500 g färs (nöt, bland, fläsk, kyckling, vegetarisk)
1 gul lök
1 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar
1 tsk spiskummin
1 msk potatismjöl
3/4 dl mjölk

Finhacka löken. Blanda allt till en smidig smet. Forma till järpar (eller köttbullar, eller pannbiffar). Stek dem i smör tills de är genomstekta.
Servera med grönsaker, sås och bröd. Idag blev det tortillas, men oftast är det pitabröd. Eller kanske med klyftpotatis, om man vill det.

"Love, Simon" av Becky Albertalli

Kärt barn har många namn? I original heter den här boken "Simon v/s the Homo Sapiens agenda" och den har tidigare givits ut på svenska under titeln "Bara tre ord". Det här är dock en så kallad movie tie in, och boken har alltså fått samma namn som filmen, som för övrigt hade svensk premiär i fredags. Jag planerar att se den med Lilla E.

Bildkälla Goodreads

Simon är 17 år och går på Creekwood High School utanför Atlanta, Georgia. Han är homosexuell, men det är det ingen som vet om. Ingen mer än Blue, som Simon haft hemlig mejlkontakt med under en tid. En dag kollar Simon sin mejl på skolans dator och glömmer logga ut. En av hans klasskamrater hittar mejlen mellan Simon och Blue, vilket leder till att han utpressar Simon för att inte avslöja hans hemlighet - eller Blues.

Den här boken tyckte jag mycket om, och läste blixtsnabbt ut. Den vänder sig till yngre publik än mig, men jag gillar att läsa böcker riktade till alla åldrar så det är inget som jag är brydd över, mest en förklaring till varför det gick så fort att läsa den. Jag tycker ändå att den hade en mogen ton, även om språket i sig var lätt, och skulle nog mer klassa den som Unga Vuxna än 12-15 år som de gör på AdLibris. Men boken är bläddervänlig, har korta kapitel och är inte alltför lång. Helt lagom en lat dag i hängmattan, på ett litet ungefär.

Simon är så klart den centrala gestalten i boken, och vi får ta stor del i hans funderingar och känslor och hans underfundiga humor. Simon bor i en bullrig familj med två systrar, mamma och pappa och en kärlekstörstade Golden Retriver som heter Bieber. Förutom familjen är det vännerna som är de viktigaste personerna i hans liv, särskilt Nick och Leah som han känt länge, och Abby som precis flyttat dit.
Och det är lite så jag upplever den här boken, som en berättelse främst om vänskap, men även en portion spirande kärlek, och en turbulent upplevelse under en konstig period i Simons liv.
Det är mycket populärkultur, Oreos, mejl och sociala plattformar, samtidigt som Simon försöker komma tillrätta med sina känslor och hur han ska förhålla sig - till skola, vänner, familj och de nya situationer som uppstår.
Jag hann bli både lite arg, lite tårögd och lite aaaw:ig under läsandets gång. Lite hjärtknip sådär. För det är en väldigt fin berättelse i botten, och man vill liksom att de här kompisarna ska få må bra.

Det finns en kompanjonbok till den här, som kom i våras. "Leah on the upbeat" handlar så klart om Leah, en av Simons bästa vänner. Jag har hört att man bör ha läst "Love, Simon" innan, och det har ju jag gjort nu, så det finns inget som stoppar mig!

Mitt betyg på "Love, Simon" blev 5/5. För jo, jag älskar den faktiskt.

Soundtrack of my life

Florence + the Machine - Hiding

I think you hide

When all the world's asleep and tired

You cry a little

So do I, so do I

I think you hide

And you don't have to tell me why

You cry a little

So do I, so do I

Tell me I will be released

Not sure I can deal with this

Up all night again this week

Breaking things that I should keep

I know that you're hiding

I know there's a part of you that I just cannot reach

You don't have to let me in

Just know that I'm still here

I'm ready for you whenever, whenever you need

Whenever you want to begin

I know you've tried

But something stops you every time

You cry a little 

So do I, so do I

And it's your pride

That's keeping us still so far apart

But if you give a little

So will I, so will I

Tell me I will be released

Not sure I can deal with this

Up all night again this week

Breaking things that I should keep

I know that you're hiding

I know there's a part of you that I just cannot reach

You don't have to let me in

Just know that I'm still here

I'm ready for you whenever, whenever you need

Whenever you want to begin

I know I seem shaky

These hands not fit for holding

But if you let me

I will see you around

Tell me I will be released

Not sure I can deal with this

Up all night again this week

Breaking things that I should keep

Tell me I will be released

Not sure I can deal with this

Up all night again this week

Breaking things that I should keep

I know that you're hiding

I know there's a part of you that I just cannot reach

You don't have to let me in

I, I'm still here

I'm still here

Tre tomma no. 55

Jag ligger efter ganska så rejält med mina tomma inlägg. Faktiskt så är jag bara en ifrån att det blir en ny "tre tomma" i lådan, och den kommer jag fixa till redan ikväll. För när man bestämt sig för att räkna in arkmasker här, och jag har tecknat en Sheet Happens-prenumeration - då blir det en del arkmaskförpackningar att visa upp. Som de här tre.

Garnier SkinActive. Tissue mask Moisture bomb. Super hydrating & energizing mask.
Den här har jag dock köpt på Ica och inte fått med i en Sheet Happens-box. Blev inte kompis med den här riktigt. Passformen var riktigt dålig och jag tyckte inte om hur den doftade. Kändes bra klibbig långt efteråt också, så den lär jag inte köpa igen.
Plaståtervinning. Själva maskerna hamnar i det brännbara avfallet.
Betyg 2/5

Kocostar. Slice mask sheet. Watermelon.
Inga passformsproblem här inte. För den här masken kommer i små rundlar att placera var man vill. Hade svårt att få den att räcka till i ansiktet tyvärr.
Doftade kraftigt av syntetisk melon och lämnade efter sig en oljig känsla som var lite obehaglig faktiskt. Inget jag kommer beställa om av alltså, men kul idé med rundlarna.
Plaståtervinning.
Betyg 2,5/5

Etude house. Aloe. Soothing moisture.
Nu snackar vi! Den här gillade jag, särskilt efter en varm dag, och sådana har vi haft gått om här i Svärje på sista tiden - som ni vet. Härligt svalkande med massor av ganska tunnflytande essens. Fanns generöst med essens kvar i förpackningen, så det räckte till både nacke, hals och dekolltage - gillas. Lätt att placera och bra passform. Kan gärna få komma till mig igen.
Plaståtervinning.
Betyg 4,5/5

"Begravd jätte" av Kazuo Ishiguro

Precis utläst. Kan konstatera att jag och Svenska Akademin återigen inte är riktigt överens gällande vilka som ska få Nobelpriset. Jag har läst en bok av Kazui Ishiguro förut, "Återstoden av dagen" och jag gillade inte den heller. Så det är nog så att jag helt enkelt inte gillar sättet som Ishiguro skriver på.

Bildkälla Goodreads

500-talets England, en tid då Arthur och hans riddare förenat landet - sagornas tid. Här beger sig det åldriga paret Axl och Beatrice ut på en vandring för att besöka sin son i hans by ett par dagsvandringar bort. På färden träffar de både krigare, riddare och mytiska väsen. Men över landet vilar en dimma som gör att människorna glömmer bort saker, även det som ligger dem nära.

Det här var riktigt långtråkigt, om jag ska vara ärlig. Jag kom liksom aldrig in i boken. Känner ingenting vare sig för karaktärerna eller handlingen. Det är mest ett evigt vandrande, ett evigt pladdrande och ett evigt upprepande av orden "prinsessa" och "hon-drake". Fick lite nippran på det.
Det är en kort bok, 336 sidor, men det tog mig över en vecka att läsa den. Struntade i det flera dagar och när jag väl satte mig med den hade jag så trååååkigt att jag faktiskt somnat ifrån den ett par gånger. Så nix, nej - inte Jennys grej.

Mitt betyg blev 1/5. Sämst hittills under 2018.

Plejaderna om "Ull" av Hugh Howey

Det bidde visst en liten bloggpaus. Välbehövlig, för jag har haft ett par kassa dagar. Passade på att rensa och katalogisera min nagellackssamling. 876 lack har jag att hålla reda på. Eller som Lilla E sa: "Bara 124 kvar till tusen!"

Innan denna oplanerade bloggpaus trädde i kraft så träffades min bokcirkel för att diskutera senaste lästa bok, "Ull" av Hugh Howey. Fast jag valde att läsa den på engelska och då heter den "Wool". Även den bok jag utnämnde till majs bästa bok.

Bildkälla Goodreads

I en avlägsen framtid har Jorden förgiftats och gått under. De få överlevande bor i en gigantisk underjordisk silo. Silon är noga uppdelad, och det finns många regler att följa. Bryter man mot dessa regler kan man i värsta fall få uppleva det alla undrar över - hur det är på utsidan.

Det här är en dystopi - om livet efter Jordens undergång. Hur en liten människospillra försöker överleva utan att någonsin få uppleva utsidan av silon. Vissa orkar inte ens bry sig om att promenera uppför all trapporna för att se utsikten från det översta planet.
Silon är 140 våningar djup. Vi saknade någon sorts karta över hur silon var uppbyggd, samt att det hade varit spännande att få veta hur många som bodde där. Vi ville veta lite mer om de som bor i silon, men som inte är huvudpersonerna i berättelsen.
Här ser vi tydliga klass-skillnader mellan de olika våningsplanen och de olika yrkena. Vi ser hur den riktiga makten ligger på ett oväntat ställe, och hur straff kan utdelas tämligen godtyckligt. Vad brukar sådant förtryck kunna leda till, när det avslöjas? Just det.

Det här är en ytterst bläddervänlig bok. Det fanns gott om fiskekrokar utspridda i texten, som fångade in en och drev en vidare i läsningen. Det var spännande och boken hade ett visst driv. Däremot en liten varning för att den ibland kändes lite för mycket cliffhanger-ish. Alla kapitel måste inte sluta spännande så att man känner att man måste läsa "bara ett kapitel till" för det är svårt att någonsin komma till den punkten att man känner att man kan sluta för dagen då.
Jag, som har läst dem, kände igen vissa element från "Metro 2033", "1984" och "Brave new world". "Ull" är däremot sin egen bok, och även om man har en del frågor kvar när man läst klart, så kändes boken ändå välskriven och spännande. Min största fråga var hur sjutton de fick i sig d-vitamin? En sådan där liten detalj som ofta förbises i dylika dystopier, och som driver mig till vansinne. Jag menar - de bor ju ändå under jord?

"Ull" fick rätt så höga betyg. Som lägst hamnade det på 3,5 och högsta var 4,5. Medelbetyget hamnade på 3,9/5.
Mitt personliga betyg är 4/5.

Förutom bok så pratade vi om katter, värmebölja, mens och diverse krämpor. Vi är som en bunt tanter som träffas, med andra ord. Vilket är precis vad vi är!

FredagsFilmen: Deadpool 2

When it rains it pours. Eller - när Jenny väl går på bio så gör hon om det efter bara några dagar. För i tisdags var jag och älskade maken på biodate för att se "Deadpool 2", filmen jag ville se mycket hellre än "Solo" som vi var på mindre än två veckor innan.

Bildkälla Polygon

Omständigheter i Wade Wilsons liv gör att han har tröttnat på att leva. När han lär känna Russel, en ung mutant med ett trasigt liv, bestämmer sig Wade/Deadpool för att skydda Russel till vilket pris som helst. Russel önskas nämligen död av en hitman från framtiden. För att skydda Russel skapar Deadpool X Force - könsneutralt namn och mycket bättre än X Men.

Cheesus begeesus vad jag skrattade åt den här filmen. Storyn är kanske inte direkt Oscarsmaterial, men herreguuuud - ibland vill man bara garva, och det får man här. Mycket överdriven action, mycket under bältet-humor, mycket blod och avhuggna kroppsdelar. What's not to love?
Jag kanske till och med tyckte att den var roligare än ettan, om jag tänker efter. Bara pastischen på Bond-förtexterna fick mig att garva så jag kved, och sedan fortsatte det så.

Tips - sitt kvar till allra sista delen av eftertexterna för då har de skalat av musiken på ett dramatiskt stycke som spelas under en maffig slagsmålsscen så att man hör vad de sjöng. Och det var ungefär hur roligt som helst! Missades av alla i salongen utom mig och älskade maken. Stackars alla de andra.

"Det förlorade barnet" av Elena Ferrante

Så. Nu har jag läst den sista delen i Neapelkvartetten och har i och med det läst ut min tredje bokserie för i år.

Bildkälla Goodreads

Böckerna är skrivna som memoarer eller biografier över två väninnor vars liv alltid har varit tätt sammanvävda. Då de är skrivna i jag-form och bokens jag heter Elena precis som författaren (pseudonymen), så är det lätt att tro att det här är just memoarer. Troligen är de dock till största delen fiktiva,  även om det verkligen känns som att de i åtminstone viss mån är baserade på verkliga händelser. Språket, miljöbeskrivningarna och själva närheten till det omfattande persongalleriet gör att det här känns väldigt äkta. En fröjd att läsa, helt enkelt. I varje fall för mig.

Böckerna kretsar kring väninnorna Elena Greco och Lina Cerullo, Lila kallad av författar-alter egot. De växer upp tillsammans i samma fattiga kvarter i Neapel som präglas av efterkrigstidens stundtals hårda verklighet. Här finns facister, kommunister och den ständigt närvarande camorran, maffian i Neapel.
Båda väninnorna är begåvade, men då de båda kommer från fattiga familjer är det bara Elena som ges möjlighet att studera vidare. Lila blir kvar i Neapel i hela sitt liv, och när hon försvinner i den första bokens inledning, så gör hon det utan att lämna några spår efter sig. Hon har suddat ut sig så fullständigt att det är som att hon aldrig ens existerat.
Det är som en följd av detta som Elena sätter sig ner för att skriva ner sin och Lilas berättelse, för att Lila inte ska lyckas sudda ut sig själv, och alltid leva kvar i skriven form.
I den här avslutande boken har Elena och Lila blivit äldre, de har barn och ansvar gentemot sina familjer, och jag upplever det som att det är här deras liv vävs samman allra tätast.

Det här kändes som ett väldigt sorglig bok. Eftersom man lärt känna många karaktärer genom de fyra böckerna, och de alla åldras tillsammans, så är det självklart att många dör. Men det är sorgligt på ett annat sätt, det känns som att vare sig Elena eller Lila någonsin är lyckliga utan att de drabbas av sorg om och om igen. De jagar lyckan var och en på sitt sätt, men når inte fram. 
Samtidigt blir jag inte klok på Elenas och Lilas vänskap. Det känns som att det pågår en ständig tävling mellan dem - om allt. Ibland verkar de älska varandra innerligt, för att i nästa stund verka hata varandra med samma passion. Ibland blir deras liv så tätt sammanflätade att man undrar om det verkligen är två olika personer man läser om, eller samma person och två olika möjliga vägar denna person kunde ta genom livet beroende på de möjligheter hon har fått. Det är lite "Sliding doors" över det, en känsla av "tänk om".

Jag gillade den här sista boken, även om jag hade lite svårt att komma in i den till en början. Jag gillar att de är skrivna som en enda lång löpande text från den första boken till den sista. Jag uppskattar även att varje bok inleds med en presentation av persongalleriet, som fungerar som en sorts resumé.
Mitt betyg på "Det förlorade barnet" blev 4/5 och jag ger även serien i sin helhet betyget 4/5.

National-Dagens

Poser som uppstår när älskade maken kommer farande med kameran när man inte riktigt är redo.

Låt: Ingen särskild.

Outfit: Haremsbyxor och tröja från H&M.
Smink: *skakar på huvudet*
Nagellack: Inget. Har beslutsproblem där, och känner inte riktigt för något just nu.
Doft: Moroccanoil hårolja.
Smycke: Nej.
Klocka: 20:10
Frukost: Ostmacka, yoghurt med granola, te.
Fika: Kladdkaka med grädde. Kaffe med mjölk.
Middag: Grillad kotlett med potatiskroketter. Ett glas vin. Eller två.
Pryl: Svensk flagga.
Motion: Långpromenad med älskade maken. Som slutade med att vi promenerade rakt in i en bilträff av något slag. Älskade maken blev mycket glad.
Kvällsnöje: Läsa vidare.
Att tillägga: Glad nationaldag!

Ord jag är lite trött på att höra just nu

Ibland hörrni. Ibland vill man bara täppa för öronen med typ Karlssons klister för att slippa höra vissa ord och uttryck. Eller för den delen sticka ut ögonen med en glödhet gaffel för att slippa läsa dem. Jag kan bli tuppjucksgalen på vissa ord, sådär så jag inte pallar att läsa vidare artikeln/boken eller whatever eller så att jag byter kanal eller helt enkelt bara slutar lyssna.

Som de här, vissa ganska nya - andra har hängt med läääääänge.

• GDPR. Jo, jag vet - skitbra intregritetsskydd och så där. Men tar det aldrig slut? Trodde det kanske skulle mattas av lite när lagen trädde i kraft, men det verkar tuffa på med outtröttlig kraft. Min inbox tackar dock för att den får vila lite nu när alla "inför GDPR"-mail slutat ramla in.
• På tal om att tuffa på - det nya favoritordet bland svenska politiker verkar vara "höghastighetståg". Och som jag är trött på det ordet. Ska skjuta ordet "höghastighetståg" med en liten kanon laddad med knallpulver och torkade gula ärtor, tror jag minsann. Dessutom verkar svenska politiker ha hängt upp sig lite extra på att de här höghastighetstågen ska ta oss från Stockholm till Hamburg på 5 timmar. Varför just den destinationen? Hur måna procent av Sveriges befolkning är intresserade av just den resan? Vore det inte intressantare med tågresor inom Sverige? Säg - Kiruna till Göteborg eller så.
• Solkysst. Så fort solen börjar värma minsta lilla i det här landet så börjar reklam och tidningsartiklar tjata om att den och den produkten kan hjälpa mig att få en "solkysst" look. Och jag får liksom sådana där nervösa ryckningar i ögonlocken av ordet "solkysst". För det första tycker jag att det låter fult i största allmänhet, för det andra blir jag inte "solkysst" - jag blir lätt solbränd. Alltså lätt och lindrigt brännskadad. "Sollkysst" jo pyttsan. Solen pussas liksom inte...
• Beslut. Inte när det står för sig, för då är det ett väldigt bra ord. Men när tidningarna använder det i rubrik efter rubrik om en eller annan b-kändis, då kan jag slå bakut av irritation. Dens kärkleksbeslut, En annans barnbeslut, Ännu ens bostadsbeslut och Ytterligare någons familjebeslut.
  Fint - bestäm er för saker ni. Men måste jag tvingas läsa om dem?
• Ångest. Även det när det används fel. Jag kan bli squickad på riktigt av folk som säger sig ha beslutsångest när de har svårt att bestämma sig, beslutsproblem säger jag själv. Eller söndags/måndags7/lut på semestern-ångest när vad man egentligen tycker är att det är lite skönt att vara ledig och lite tråkigt att gå tillbaka till jobbet efter denna ledighet. Har man riktig ångest över sitt jobb bör man absolut söka ett nytt.
  Och vad är då riktig ångest? Undrar bara den som haft turen att aldrig drabbas, och jag hoppas ni slipper det i fortsättningen också, för det är ingen dans på rosor. Det är ett sinnestillstånd som präglas av stark rädsla, nervositet och oro, men som inte beror på någon riktig fara eller ett riktigt hot. Att se vargen när vargen inte är där, typ. 

Sådär ja. Nu har gnällt klart. Vad som satte igång denna tirad? Ordet i mitten... 

Vad jag läste i maj

Jag har haft dagar i maj då jag inte läst mycket alls. Ändå lyckades jag få ihop till 7 lästa titlar. 3 av dem läste jag på en dag och är väl mest böcker med konstverk och lite text, men ändå - 7 titlar.
Och här är de, i ordningen uppifrån och ner som är hur jag läste dem.

"The regulators" av Richard Bachman aka Stephen King. En kompanjonbok till "Desperation" av samme författare. Betyg 3/5.

"Den som stannar, den som går" av Elena Ferrante. Bok tre i Neapelkvartetten, jag har precis börjat på den avslutande delen. Betyg 3/5.

"Grace" av Anthony Doerr. Den dög, men läs hellre "Ljuset vi inte ser" om du är nyfiken på författaren. Betyg 3/5.

"Wool" av Hugh Howey. Den här boken har jag läst för Plejadernas skull och vi har inte haft vår träff än så jag säger inte värst mycket mer än att det här är den första boken av tre i samma serie och jag har de andra böckerna på min önskelista just nu, så kan ni gissa själva. Samt att den var maj månads bästa bok för mig.

"Ur varselklotet"; "Flodskörden"; "Passagen" av Simon Stålenhag. Som fantasieggande bilderböcker för stora barn. Fick betygen 3 eller 4/5.

Och så en bonusbild på en söt katt som låg och sussade under bordet när jag tog bilden av böckerna.