"Metro 2035" av Dmitrij Gluchovskij

Ännu en bokserie att lägga till handlingarna. "Metro 2035" är den avslutande delen i en trilogi som började med "Metro 2033". Gissa vad boken i mitten heter...

Bildkälla Goodreads

Böckerna utspelar sig dryga 20 år efter att en kärnvapenkatastrof utplånat allt liv på jorden. Kvar i Moskvas tunnelbanesystem, Metron, lever en människospillra kvar.
Där jäser konflikterna mellan olika falanger, och allt blir värre när en röta drabbar svampodlingarna och en svältkatastrof hotar.
Alla tror dock inte att det bara är i Moskva det finns överlevande. Kanske har någon överlevt någon annanstans? Artiom, som redan räddat Metron från undergång en gång, är helt övertygad om att det finns fler överlevare. Varje dag beger han sig till ytan för att försöka få radiokontakt med någon mer dräglig boplats. Men etern är tyst.

Även om det till viss del var ett öppat slut på den här boken så hoppas jag att det är över nu. Jag orkar inte riktigt med en "Metro 2036" känner jag. Jag har nämligen haft ganska tråkigt med den här boken. Dels uppskattar jag inte alls sättet den är skriven på. Det påminner mig om Hemingway, och jag gillar inte hans stil heller. Bland annat inleds hela boken med en dialog, där vi inte får veta vilka de olika personerna i samtalet är. Dialoger, både mellan en eller flera personer och inre sådana, är rikligt förekommande. Nästan lika vanligt som det evinnerliga traskandet mellan olika stationer för att luska ut saker eller avslöja saker. Och alla dessa namn! Fullkomliga namn (både för- och efternamn), smekformer på dessa och regelrätta smeknamn. En och samma person kan kallas vid tre olika namn, och jag orkar inte riktigt försöka hålla isär dem efter ett tag. (Just det rikliga användandet av namn i olika form har jag ofta jobbigt med när jag läser ryska böcker.)
Jag kallade den här boken för en Sisyfos-bok när jag diskuterade den med älskade maken. Vår hjälte, Artiom, jobbar hela tiden med att få svar på sina frågor och varje gång när han är nästan där, så ramlar han tillbaka till ruta ett igen. Han kan nå långt fram, men drabbas hela tiden av den ena underliga motgången efter den andra. Det blir en aning repetitivt, med andra ord.
Temat med böckerna är som hämtat ur den grekiska mytologin och klassisk grekisk litteratur, till och med kallas en av de viktigare karaktärerna för Homeros. För mig som samtidigt långläser "Odysséen" är det omöjligt att inte dra paralleller mellan Artioms vandringar i Metron och Odysseus försök att ta sig hem till Ithaka.
Det går att dra alla möjliga paralleller och slutsatser av de här böckerna, och de bjuder på intressanta samtalsämnen. Men! Där bok 1 i varje fall var lite småspännande, så känns bok 3 bara som traggel och elände. Jag orkar inte mer, var en ganska vanligt förekommande känsla. Jag funderade till och med på att lägga undan boken, men envis som jag är läste jag vidare. Även om det tog emot ibland och tog väldigt lång tid.

Mitt betyg på "Metro 2035" blev 1,5/5. Äskade maken gav den en trea.