Plejaderna om "Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson

Lilla bokcirkeln har setts igen, denna gång hade jag valt boken och mitt val föll på "Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson. Eller "We have always lived in the castle" som den heter i original, och som jag var en av två som läste den - på engelska alltså.

Mitt val kom sig av att jag länge velat läsa mer av Shirley Jackson. Jag har sedan tidigare läst boken "The hauting of Hill House" som en av mina favoritfilmer, "The hauting" är baserad på (den från 1963, nyversionen från 1999 göre sig icke besvär). Shirley Jackson har även inspirerat favoritförfattare som Stephen King, och hon brukar räknas som en viktig författare inom skräcksegmentet. Det var alltså med förhoppningar om mysrys och övernaturligheter jag valde "Vi har alltid bott på slottet".

Bildkälla Goodreads

Merricat Blackwood bor med sin syster Contance och sin farbror Julian på familjens gods. De brukade vara fler i familjen, men en ödesdiger afton hamnade det arsenik i sockerskålen, som sånär utplånade hela familjen.
Constance frias för morden, och de tre kvarvarande Blackwoods bor nu isolerat i huset där generationer Blackwoods bott före dem. Merricat skyddar sin syster från nyfikna blickar och skvaller.
En dag kommer kusinen Charles på besök. Endast Merricat förstår faran med hans närvaro, och måste försöka rädda Constance innan det är försent.

Innan vi börjar vill jag bara säga ett par ord om den utgåva av boken jag läste. Det är den som syns här ovan, som jag köpte för att den har ett svidande snyggt omslag. Boken har också en introduktion av Jonathan Lethem. Läs inte den. Och om du gör det, läs den sist.
För den borde ha försetts med spoilervarning, då den avslöjar allt i förväg. Jag hade velat ha chansen att lista ut saker själv, men dum som jag var så läste jag introduktionen först. Jag läser ofta så nämligen, från bokens början till dess slut. Och den där introduktionen hade gjort sig bättre som ett efterord, minst sagt. Det borde vara förbjudet att lägga en text som avslöjar bokens handling allra först i boken.

Så värst mycket skräck bjuder inte "Vi har alltid bott på slottet" på. Det finna stämningar, och det finns en tragisk botten, och vissa saker är otäcka, men det är ingen skräck och inte minsta lilla övernaturligheter. Folk som beter sig konstigt och stört finns det däremot gott om, och det kan ju vara otäckt i sig, men inte så att någon av oss fick kalla kårar.
Med tanke på att det här är en ganska kort bok förekom även viss kritik för att tar så lång tid innan det kommer en vändning, den där grejen som sätter hjulen i rullning. Alla höll inte med om det, men det beror kanske på var en själv upplevde att vändningen kom. Jag upplevde den långt innan Charles kom in i bilden, för mig var hans ankomst vändning två. Men det är förvisso så att det länge byggs upp till ett klimax (vändning tre) innan det blir riktig action jackson. Och det är både lite småroligt, men framför allt väldigt sorgligt och tragiskt. Det är ju inte ett normalt liv de lever där i huset, så är det.
En annan sak vi diskuterade var åldern på Blackwood-systrarna. Merricat (som är berättaren) är 18 år, men hon beter sig som ett litet barn. Katastrofen skulle ha inträffat när hon var 12 år, och kanske har hon stannat lite i sin utveckling där, men i varje fall några av oss upplevde henne som yngre än så. Mycket av det som sker runt henne verkar hon uppfatta som en lek. Jag ser dock drag av allvarliga tvångssyndrom, då hon försöker styra skeenden med att begå vissa handlingar.

Det blev alltså inget mysrys den här gången, men det blev stämningar. Jag tycker att Shirley Jackson är bra på att bygga upp stämningar och bilder. Jag vaggades liksom in i Merricats sommarvärme, så att säga.

Betygen blev blandade, allt från 2,5 till 4 där jag var den som gav den där fyran. Medelbetyget blev 3,2/5.

Är jag fortfarande sugen på att läsa mer Shirley Jackson? Absolut! Passade på att beställa en samling med noveller när Adlibris hade Black Friday-erbjudanden. Jag är nämligen svårt sugen på att läsa "The lottery" som jag hört talas så mycket om.