"Odysséen" av Homeros

Om det nu verkligen fanns någon Homeros, men nu är det Homeros som tillskrivits både "Iliaden" och "Odysséen" så då kör vi väl på det.
Utgåvan jag har är gjort på uppdrag av Svenska Akademien, och innehåller den klassiska översättningen av Erland Lagerlöf. Kanske en aning gammaldags i språket, men fullt begriplig.

Bildkälla Goodreads

Berättelsen om Ulysses (Odysseus) svårigheter att ta sig hem från kriget. 10 år efter krigsslutet så lyckas han så äntligen, men en massa list och gudars och gudinnors hjälp, att återse Ithaka som han lämnat 20 år tidigare.
Han har då råkat ut för cykloper, havsvidunder, dragit på sig ilska från Poseidon och Eos och hamnat i klorna på Kirke som gillar att förvandla karlar till grisar och Kalypso som vill ha honom till man.
Hemma på Ithaka lider hans hustru Penelope  och hans son Telemachos i konungens frånvaro. Huset invaderas av friare som vill ha Penelope till hustru (och komma åt titeln). De vägrar att ge sig av utan tär istället på husets resurser genom att äta sig igenom boskapen och dricka upp vinet.
Men man bråkar inte med en sådan som Ulysses...

Berättelsen är säkert redan bekant, att nosa lite på Homeros verk brukar kunna ingå i svenskaundervisningen när man pratar om litteraturhistoria, och det är också där denna saga har sin plats.

Min plan var att jag skulle läsa "Odysséen" och "Iliaden" som mina långläsningsböcker under november och december. Jag märkte dock snabbt att det ofta inte tar så mycket längre tid att läsa en sång (som kapitlen heter här) än att läsa givet antal sidor, så jag beslöt mig för en sång om dagen på båda böckerna i stället. Jag har alltså redan börjat på "Iliaden" (som har längre sånger, märkte jag) då varje bok innehåller 24 sånger.

Det märks att texterna är baserade på en muntlig tradition då de är nedskrivna i versmåttet hexameter. Det är ett versmått som ofta användes i så kallade epos, som berättade en lång historia. Det tar en liten stund att ställa om hjärnan till hexameter-rytmen, men när den väl är där går det nästan överraskande lätt att läsa. Den vana poesiläsaren har säkert mycket lättare att hitta takten. Så nej, jag tycker inte att det var värst svårläst, trots det ovana versmåttet och det gammaldags språket.
Det som eventuellt stoppade upp läsningen var det eviga uppradandet av namn, och det duger minsann inte bara med tilltalsnamn, utan det ska gärna påpekas vem som var pappa och någon liten käck beskrivning. Telemachos är "den vettige yngling", gudinnan Athena är "strålögd" och så vidare. Dessutom är det en massa repetitioner. Stor del av det sista kapitlet är en resumé av vad jag redan läst. På så sätt märks också den muntliga traditionen av. Stundtals kan det kännas långt och lite tjatigt, men jag är ändå glad att jag nu har läst "Odysséen" i sin helhet och i en mycket noggrann och bra översättning.

Mitt betyg på "Odysséen" blev 3/5.

Egentligen bör en kanske läsa "Iliaden" först, eftersom händelserna där föregår händelserna i "Odysséen". Det var även min plan. Men så drog bokleveransen ut på tiden, och blev till och med uppdelad, och då var det "Odysséen" jag fick först. "Iliaden" hann komma, men då hade jag redan bestämt mig så så fick det bli. Samt att jag har varit lite extra förtjust i "Odysséen" sedan jag var liten, och var och såg en pjäs om Odysseus irrfärder. Kunde nästan se scener från den pjäsen för mitt inre när jag läste, så man kan lugnt påstå att den gjorde ett starkt intryck på lilla Jenny