"Patria" av Fernando Aramburo

I december hade Adlibris en tävling på Instagram där en lycklig vinnare kunde vinna ett litet bokpaket åt sig och en vän. Jag hade turen att vinna den tävlingen åt mig själv och min ena BFF, och en av de böcker som dök upp i det bokpaketet var den här - "Patria" av Fernano Aramburo.

Bildkälla Goodreads

Två kvinnor, Bittori och Marin, var en gång bästa vänner. Vilket ledde till att deras familjer stod varandra mycket nära. Nu är de båda bittra fiender, sedan de hamnat på olika sidor i den baskiska konflikten. När Bittoris man Txato, blir ihjälskjuten av ETA ökas konflikten på ytterligare.
Många år senare går den baskiska separatiströrelsen ETA ut med att de ska lägga ner vapnen. Samma  dag bestämmer sig Bittori för att återvända till hembyn som hon lämnade när hennes man mördades. Hon söker försoning med det förflutna. Men går det att leva sida vid sida med de som ville se hennes man död? Går det att förlåta och gå vidare?

Till att börja med - jag har aldrig läst en bok tidigare som innehåller så många av bokstaven x. De är överallt, x:en. Främst i namn, och jag förstår att det har att göra med baskiskan. För det här är en i högsta grad baskisk bok. Jag får inse att jag egentligen inte vet mycket alls om vad den där konflikten mellan basker och spanjorer gått ut på, hur ETA uppstod och varför, vad de vill uppnå. För mig var ETA något otäckt som dödade och skrämde. Terrorister. Inte helt olikt IRA. Och de har ju verkligen lagt ner vapnen nu, de också. Går en annan väg för att nå sitt mål om ett fritt Baskien. Så ja, jag har suttit och läst på och tittat på kartor för att se var exakt berättelsen utspelar sig. Jag älskar när böcker gör så med mig som läsare - lär mig nya saker och gör mig nyfiken, vetgirig. Jag älskar också böcker som berör, och det gör "Patria".

Ämnet är bitvis svårt och tragiskt, vilket gör att den inte är fullt så lättläst som man kan luras att tro av de korta kapitlen (125 stycken på 650 sidor). Det är även hopp i tidslinjer och mellan karaktärer. Stilen kan gå från att berätta i tredje person till första person i samma mening. Det är skrivet på ett talspråkligt sätt, med stakningar och avbrutna meningar och tankegångar. Även på ett tankebanemässigt sätt, med samma avbrott och förkortade tankar som jag upplever i mitt eget sinne. Det är ett befriande sätt att läsa på, men stundtals kan det även vara lite förvirrande. "Patria" är kanske inget för den ovane läsaren, men vi andra har mycket att hämta i den här berättelsen, som absolut inte har en rak tidslinje att berätta ifrån, även om den hela tiden strävar framåt.
Boken berörde mig mycket. Jag har tänkt på den även när jag inte läst den. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan i takt med att karaktärerna drabbats av olika öden. För även om grunden är en sprucken vänskap mellan två kvinnor, på grund av att de hamnar på olika sidor i en konflikt, så är det inte bara Bittori och Miren som drabbas utan även deras familjer. Det är flera vänskapsband som avbryts, och många av dessa fyller mig med sorg.

"Patria" är en ganska så fantastisk bok i mina ögon, och jag är så glad att jag vann den här så att jag fick möjlighet att läsa den. Det hade jag aldrig gjort annars, då den inte är den typen av bok jag normalt söker mig till. Vad jag hade missat!
Mitt betyg på "Patria" blev 5/5. Länge låg det på en fyra, men när jag satt och grät mig igenom de sista kapitlen var det bara att inse att en bok som berör mig så mycket förtjänar det högsta betyget jag kan ge.