"Djupa ro" av Lisa Bjärbo

Det kommer bli en massa bokinlägg de närmsta dagarna, så om det är det tråkigaste du vet är det dags att titta bort nu. För jag tänker börja dessa inlägg med att skriva om vad som blev sista boken jag läste under 2018, "Djupa ro" av Lisa Bjärbo.

Bildkälla Goodreads

Fyra vänner ses igen under en sommarvecka. De har alla lämnat den sömniga småstad de vuxit upp i för att söka sig nya äventyr. Men nu ses de igen, för att begrava sin vän Jonathan som hittats drunknad vid badplatsen Djupa ro.
De samlas för att begrava Jonathan, för att minnas, och för att överleva.

Det satt långt inne men där var den, bästa boken under 2018. Jag blev helt tagen av den. Den kröp in under huden på mig på ett sätt som gjorde att jag inte klarade av all läsa den i det rasande tempo jag hade kunnat läsa den i. Den är inte svårläst, den har korta kapitel, men ämnet och Davids (huvudpersonens) känslor gjorde att jag var tvungen att ta det ta det långsamt. Hinna sätta mig in i och fundera. Jag älskar böcker som väcker känslor, och det gör "Djupa ro".
Igenkänningsfaktorn var hög. Sådär var jag också under mina första skälvande steg in i vuxenlivet. Jag känner igen tankebanorna, hur man hänger upp sitt liv på vissa skeenden, platser och personer och sedan förtvivlan när de visar sig inte hålla genom hela livet. Känslan av att vilja bryta upp och ändå stanna kvar. Viljan att utforska det oupptäckta men ändå vilja ha kvar det bekanta. Ambivalensen.
Och sorgen. Herregud. Som den genomsyrade sidorna. Att inse att man kanske inte visste tillräckligt om en person man kallat sin närmsta vän. Att inte veta hur man ska agera. Kan jag göra så här? Får jg skratta? Får jag vara lycklig? När jag samtidigt är ledsen och befinner mig i djup sorg.
Där spelar titeln in, "Djupa ro". Som i att ha alla dessa djupa känslor, och att försöka finna ro i det. Fastän att platsen för det drabbats av en ofattbar händelse.
Ja, ni ser ju. Jag blir helt svamlig av hur mycket den här boken påverkade mig. Den är så vackert och kärleksfullt skriven att det var omöjligt för mig att inte dras med. Jag kan känna sommarvärmen, jag kan känna sorgen och hoppet som ändå finns däri. Karaktärerna var så levandegjorda att de kändes som gamla vänner, även den avlidne Jonathan.

Mitt betyg på "Djupa ro" blev såklart 5/5.
Det här var den första boken av Lisa Bjärbo som jag läste (förutom min vegetariska bibel "Megavego"), men absolut inte den sista.