Septemberfavoriter

September har varit en konstig månad för mig det här året. Allt har präglats av min pappas död och hans begravning för två veckor sedan. Det har varit svårt med det mesta, och jag har varit väldigt ledsen - så klart. Jag saknar pappa hela tiden, men vissa dagar kan nästan kännas normala. Tills...
Det är sådär så att det återigen känns som en utmaning att försöka hitta favoriter, men jag gör ett försök.

Bok: Jag älskar ju "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg, så är det.

Film: Vi skaffade Disney+ som premiärade i mitten av september, och har sålunda spenderat en hel del tid där. Jag gillade Moana/Vaiana bäst av de som vi hittills sett. Eller kanske "Doctor Sleep", som jag gillade mer än vad jag trodde att jag skulle göra.

TV: Jag har försökt komma igång med att titta på tv-serier igen, men jag har inte riktigt tokgillat något i september. Inte ens "The Mandalorian" - fast den har jag i och för sig bara sett de 4 första avsnitten av än så länge, så det kan ju komma att ändra sig.

Nagellack: Vilket ska jag ta...? Rött är ju trots allt min favoritfärg, så Red over heels från H&M Beauty.

Skönhet: En bra hårborste. Jag har tappat jättemycket hår den senaste tiden, för tredje gången i mitt liv, och när jag försöker ta hand om det jag har kvar är det skönt att borsta håret med en naturborste mellan varven. Även om den blir full med hårstrån, men det är en annan femma.

Extra speciell rolighet: Att få kokboken som min bror har ett recept med i. Sommarpresent på hans jobb, så inget som går att hitta i handeln, men han kom över några extra exemplar så att jag kunde får mitt eget ex och se hans namn i tryck. #stoltlillasyster

Favoritinlägg: Det här kanske.

Septembers nagellack

Det blir inte direkt rekord i antal burna nagellack den här månaden. Ett tag såg det till och med ut att bara bli två, men så lackade jag om naglarna i eftermiddags, så det blir tre. Antar att det här kommer gå ganska fort alltså.

 

a England, The Raven
Korpsvart som sig bör med det namnet. Holot blev i och med all den svärtan ganska diskret, men visade upp sig rätt så bra om ljuset lade sig rätt.

H&M Beauty, Red over heels

Ett helt vanligt rött krämlack. Jag kanske inte riktigt behövde det, men å andra sidan - kan en få för många röda krämlack?

OPI, Visions of love
Möjligen behövde jag inte det här heller, för jag är duktig på att köpa vinröda lack också. Just det här är en jelly, och jag hade kanske behövt något lager extra än de två jag hade på för full opacitet, men nu råkar jag gilla när den här typen av lack blir lite flammiga, så jag lät det vara så. Allt kladd beror på att mitt topplack tjocknat något förskräckligt. Behöver verkligen skaffa thinner...

"Gods of jade and shadow" av Silvia Moreno-Garcia

Att fantasyböcker ibland tar avstamp i mytologi är inget nytt. Däremot är det kanske mindre vanligt att denna mytologi är utomeuropeisk, som "Gods of jade and shadow" som tagit sin inspiration från mayansk mytologi. 

Bildkälla Goodreads

Cassiopea och hennes mamma bor i sin morfars hus, där de behandlas som tjänstefolk. Särskilt kusinen Martín ser Casiopea med oblida ögon och tar alla chanser han får att göra hennes liv svårt. Året är 1927 och jazzeran är i full gång, men trots att Casiopea helst skulle vilja dansa snabbt och köra bil, så är hon fast i huset med att polera golv och putsa skor och lyda morfaderns order.
En dag blir Casiopea bestraffad och hon öppnar då en ask, och befriar ur den en dödsgud. Han kräver Casiopeas hjälp med att hämnas sin fångenskap och att återta sin tron i dödsriket. 

Jag blev väldigt förtjust i den här boken. Den var inte svår att komma in i och läsningen flöt på bra. Jag hade god hjälp av ordförteckningen jag hittade längst bak i boken, där många mayanska ord fick sin förklaring, och där även vissa element i den bakomliggande mytologin förklarades. Och ja - självklart blev jag jättenyfiken på att läsa mer om just denna mytologi nu. Det känns som att denna tripp in i dödsriket bara var en liten bit av hela tårtan.

Det hände väl kanske inte direkt några oväntade saker. Det är en fantasy med ett uppdrag som ska utföras, och sådant har vi sett förr. Men miljön och tiden den utspelar sig i ger ändå något litet extra som skjutsar den  i rätt riktning bort från "jag har läst det förut". Vissa delar är förutsägbara, och jag kan se vad som troligen kommer hända ganska snart, men ändå är det spännande fram till sista stund. En och annan twist jag inte var beredd på fanns det också.

Mitt betyg på "Gods of jade and shadow" blev 4/5.

Det förekommer viss debatt om huruvida det här är en young adult-bok, men då Silvia Moreno-Garcia själv säger att den vänder sig till en vuxen publik så låter jag den stå som sådan. Fast enligt mig har böcker sällan en åldersgräns, det beror på mognad och vad en vill läsa. Och unga vuxna är väl ändå också vuxna...?

"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens

Det har knappt gått att röra sig i litteraturens rum det senaste året eller så, utan att stöta på Delia Owens roman "Där kräftorna sjunger", eller "Where the crawdads sing" som den heter i original.  Massor av veckor på bästsäljarlistor, älskad av kritiker och läsare - klart jag blir nyfiken.

Bildkälla Goodreads

Kya lever ensam i ett skjul ute i våtmarken, i samklang med naturen omkring sig, men skygg för människorna i den lilla staden i närheten.
När en av stadens unga män hittas död under oklara omständigheter, blir Kya snart misstänkt för att vara inblandad och en utredning dras igång. Men Kya är mer än den obildade enstöring folk i byn behandlat henne som, och snart träder sanningen om hennes liv fram.

En sak som den här boken fått beröm för är sitt vackra språk, och det kan jag verkligen hålla med om. Det ligger som socker över sidorna, och naturbeskrivningarna är fantastiska. Det märks att Delia Owens kan sitt ämne om djur och natur. Jag känner nästan hur jag också blir kompis med hägern och fiskmåsarna, som Kya tar hand om.
Och ungefär där sluter det för mig, för jag tycker att storyn är så urbota dum. Menar verkligen författaren på fullt allvar att jag ska tro på att ingen - ingen - bryr sig om att en liten flicka bor helt själv för att resten av hennes familj har övergivit henne. Att ingen försöker hjälpa henne på minsta lilla sätt. Förutom Jumpin' och Mabel med kläder och lite sånt, och Tate som lär henne läsa. För Kya har bara gått i skolan en enda dag, men hon lär sig ändå läsa så pass bra att hon kan lära sig vad alla djur och växter omkring henne heter på latin, till och med.
Hon blir lite som Ayla i "Grottbjörnens folk" - lite väl fantastisk och duktig på att göra allt. Som Wonder Woman, fast utan lasso och superkrafter. Och jag köper inte det. Alls. Dessutom var det inte alls svårt att lista ut någonting av händelseförloppet. Jag kände att det var en ganska ordinär bok efter någon sorts mall, men med ovanligt vackert språk. 

Men. Den har ju trots allt det där vackra språket och de underbara miljöbeskrivningarna, och det är det som räddar upp betyget på "Där kräftorna sjunger". 2,5/5.

"All världens myter" av Neil Philip

Eller som den egentligen heter "All världens myter i text och bild" återberättade av Neil Philip. Han tar alltså inte cred för själva berättelserna, vilket stämmer bra för det är ju knappast han som skrivit mytologin från någonstans i världen, han har bara valt ut vilka han ville samla i den här boken.

Mitt ex har stått i bokhyllan väldigt många år, och jag gissar att jag köpt den på en bokrea någon gång för massa år sedan. Tänkte att det var dags att verkligen läsa den också.
Det här är en ganska kort bok, så jag hade egentligen inte behövt lägga den som en månadsbok, men nu gjorde jag så ändå. Jo, för det här var alltså boken jag valde som septembers månadsbok. Tänkte jag skulle läsa två berättelser om dagen, men det kändes ofta för lite så mest blev det fler, så jag läste ut den en massa dagar i förväg.
Jag gillar att boken inte bara tar upp de vanligaste grekiska och nordiska myterna, utan att mytologi och sagor från hela världen är med här. Allt från Grönland till Afrika och Australien, från Japan till Amerikas urinvånare - både i nord och syd. Däremot blir jag inte riktigt sams med indelningen, då jag ofta tycker att berättelsen inte riktigt passar in där Neil Philip valde att lägga den. Jag har grunnat på om det inte hade varit smidigare att lägga dem efter region, om inte annat för att det är lättare att komma ihåg vem som är vem då. Det går i och för sig att hoppa till nästa berättelse i ordningen, då de i flera fall har hänvisningar till nästa berättelse, eller vilken som var innan, men orka. Kan känna att det inte riktigt är mitt jobb att göra om indelningen... Som plus i kanten finns det ett "personregister" (gudaregister?) i slutet av boken, om jag någon gång behövde friska upp minnet. Hade där gärna sett fler och utförligare familjeträd över de mytologiska släkterna, för här var bara den grekiska och den nordiska mytologin representerade.
En annan sak jag inte alltid var sams med var illustrationerna. Det var ibland insprängda lite hur som happ i texten, vilket ibland störde mitt läsflöde. Dessutom med massor av bildtexter som även de stoppade upp. Lösningen blev så klart att först läsa berättelsen och sedan gå tillbaka för att kolla in bilderna och läsa bildtexter. Ibland illustreras berättelsen av fotografier, och där kunde vi även ibland få lära oss ett och annat om platsens historia, inte bara om mytologin. 
De tecknade illustrationerna tyckte jag om i all sin färgprakt, men det känns som att illustratören Nilesh Mistry inte riktigt var kompis med att måla hår. Särskilt skäggväxt såg ofta ganska konstigt ut. Allra bäst tecknande var djuren, både sådana som existerar och mytologiska djur.
Jag känner tydligt att jag inte riktigt är målgruppen här, utan snarare en nyfiken person i mellanstadieåldern. Men det finns som alltid saker att hämta även för nyfikna tanter som närmar sig 50-årsåldern.

Mitt betyg på "All världens myter" blev 3/5.

Oktobers bullet journal

Undrar hur många det är som håller på med bullet journal som gör som jag och inte har Halloween-tema i oktober. Nog för att mina valda färger är orange och svart, men här kommer inte finnas ett enda spöke, ej heller pumpor, häxor, monster, svarta katter, spökhus eller en enda liten fladdermus. Däremot massor av rävar.

Månadsuppslaget ser ut precis som vanligt och är egentligen alldeles för utrymmeskrävande för något jag knappast ens använder. Kanske mest som referenspunkt när jag gör veckouppslagen, vilken dag som är vilken och så. Samt att det alltid är trevligt med någon form av startsida.

Böcker och nagellack på ena sidan, pengar på den andra. Och en och annan kaxig räv. Som synes mer plats för böcker än nagellack, för jag har målat naglarna jättelite sista tiden, men läst som en liten furie.

En rad om dagen, vanorna och månadens bok. Jag har bestämt mig för ett hiskeligt långt läsprojekt som kommer sträcka sig över årets tre sista månader, och minst en månad (vet inte vilken än) 2021. Det är en bok jag länge velat läsa på grund av anledningar, men hittills inte orkat ta mig för därför att den är just precis så hiskeligt lång. Du kan säkert gissa vilken. Kan du inte det får du ge dig till tåls ett tag innan jag avslöjar något.

Alla oktobers veckouppslag, eftersom jag gör mina i ett svep. Orka försöka komma ihåg att sitta och göra nästa veckas uppslag i slutet av den jag är på. Inte jag. Småmissar här och där, men inte så att jag skäms för att visa dem.

"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren

Nostalgitrippen i bokhyllan fortsätter. Det är ju något särskilt med att läsa sin barndoms favoritböcker, väldigt välbekant och mysigt. Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst "Bröderna Lejonhjärta" vid det här laget, jag tror minsann att det är min favorit av Astrid Lindgrens böcker. En sak är i varje fall säkert, det är det finaste bokomslaget.

Bildkälla Goodreads

Karl Lejon bor med sin mamma och storebror Jonatan. Jonatan kallar Karl för Skorpan och berättar för honom om Nagijala, lägereldarnas och sagornas land, dit Skorpan kommer när han dör. För Skorpan är döende, och Jonatan kommer behöva leva utan sin bror.
När en eldsvåda bryter ut i huset är det dock Jonatan som dör först. Hans mod gör att han blir kallad Lejonhjärta. Och snart kommer Karl efter, till sagornas tid.
Men alla sagor är inte goda. I den vackra Körsbärsdalen är livet vackert, men i Törnrosdalen på andra sidan bergen har Tengil tagit makten och härskar med skräck och Katla.

Hon kunde det där med att skriva sagor, och att skriva så att det landar väl i olika åldrar. Som barn var jag helt uppslukad av spänningen, det på något sätt romantiska i att leva enkelt, få sitta vid en lägereld och tugga fårfiol och att ta hand om sina djur och mest bara vara. Men nu läser jag även in de där riktigt mörka stråken. Skräckväldet som Tengil styr med, hur han försöker sprida ut sin ondska. Och att det finns ännu ett liv bortom efterlivet, lite som ett sökande efter Nirvana.
Slutet kan jag dock så här idag känna att det kan vara känsligt att läsa för en person som är suicid till exempel, och det läggs ett väldigt stort ansvar på stackars Skorpan, som faktiskt bara är ett barn. Så även om slutet är ganska fint, att bröderna får fortsätta vara tillsammans, så lämnade det en lite klibbig eftersmak.
Döden är ett stort tema i den här boken helt igenom, och om det känns som ett svårt ämne så kanske välja en annan bok. Det är dock döden som inte helt igenom nattsvart - det finns ljus där. Det finns kärlek och hopp. Jag fann den ganska trösterik att läsa, även om just den här omläsningen skedde väldigt nära inpå min pappas död. En av buketterna vid begravningen hade texten "Vi ses i Nagijala", så inspirationen till att läsa boken fanns nära till hands.

Men ändå, jag älskar "Bröderna Lejonhjärta" och Ilon Wiklands illustrationer är så drömmande vackra - även när de skildrar något ganska otäckt.
Mitt betyg blev 4/5.

"Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie

Ibland har en tur. Jag hade "Americanah" låg i min kundkorg på Adlibris sida, när slumpen förde mig och älskade maken till en av stadens second hand-butiker. Jag kollar alltid in bokavdelningen i second hand-butiker, och det var ju tur att jag gjorde det den här gången med, för då behövde jag vara betala en tia istället för fullpris för en bok jag ändå ville läsa. 

Bildkälla Goodreads

Ifemelu och Obinze har varit ett par sedan tonåren i Nigeria. De bestämmer sig för att studera i USA, och Ifemelu flyttar dit först, Obinze har svårt att få visum, särskilt efter 9/11. Till en början håller de kontakten, men så småningom kommer tystnaden och de glider isär.
Obinze flyttar till England, men har svårt att få ett permanent uppehållstillstånd. Så småningom deporteras han tillbaka till Nigeria, där allt vänder. Han skapar sig en egen förmögenhet och bildar familj.
Ifemelu stannar kvar i USA. Hon får medborgarskap och driver en framgångsrik blogg om rasfrågor sedda med en en svart icke-amerikans ögon. Hon lever ett bekvämt liv med sin amerikanske pojkvän, tills hon bestämmer sig för att bryta upp och flytta tillbaka till Nigeria.

Kärleken mellan Ifemelu och Obinze är central i hela den här boken. De är varandras stora kärlek och dras till varandra genom avstånden och åren. Det här är ingen romantisk bok för det.
Jag tycker att den bra skildrar livet och hur olika det kan te sig. Jag tycker också om Ifemelus iakttagelser av amerikanerna och hur de hanterar rasfrågan. Faktiskt var det Ifemelus kapitel jag tyckte bäst om, särskilt när hon fortfarande befann sig i USA och hade diskussioner och blogginlägg med teman som känns brännande aktuella. Att de ses med hennes ögon, en svart person som kommer från Afrika och ser på rasismen med den utomståendes ögon, är mycket intressant och bitvis träffande. 
Obinzes upplevelser är förvisso intressanta de med, men på ett annat sätt. Det är mer desperation i hans berättelse. För mig var Ifemelu bokens huvudperson, och den jag brydde mig mest om.

Chimamanda Ngozi Adichie är mästerlig på att bygga upp miljöer och personer. Jag kommer på mig själv flera gånger med att tydligt se scener framför mig, som i en film. Och det är snudd på att jag känner doften av all mat som äts - det är så att jag önskar att det fanns en medföljande kokbok.
Däremot tyckte jag att boken kändes för lång. Det var en himla resa för att komma till ett slut som lämnade mig med en undran om det var en feltryckt bok och det fattades sidor. Det slutade så abrupt, så öppet. Ibland gillar jag öppna slut, men inte riktigt i det här fallet. Jag hade läst alldeles för många sidor som byggde upp till det där oavslutade slutet. Några stora känslor väckte den inte heller hos mig, som hennes genombrottsbok "En halv gul sol" gjorde - som du borde läsa om du inte redan gjort det.

Jag gillade "Americanah" mycket. Betyget blev 4/5

Soundtrack of my life

Skunk Anansie - Hedonism (Just because you feel good)

I hope you're feeling happy now

I see you feel no pain at all it seems

I wonder how you're doing now

I wonder if you think of me at all

Do you still play those same moves now

Or are those special moods 

For someone else

I hope you're feeling happy now

Just because you feel good

It doesn't make you right (oh no)

Just because you feel good

Still want you here tonight

Does laughter still discover you

I see through all those smiles

That look so right

Do you still have the same friends now

To smoke away your problems and your life

Oh how to you remember me

The one that made you laugh

Until you cried

I hope you're feeling happy now

Just because you feel good

It doesn't make you right (oh no)

Just because you feel good

Still want you here tonight

I want you

Just because you feel good

It doesn't make you right (oh no)

Just because you feel good

Still want you here tonight

I want you

Just because you feel good

It doesn't make you right (oh no)

Just because you feel good

Still want you here tonight

I want you

I wonder what you're doing now

I hope you're feeling happy now

I wonder what you're doing now

I hope you're feeling happy now

FredagsFilmen revisited: Downton Abbey

 Lite mer än ett år efter att jag skrev om filmen "Downton Abbey" så såg jag den. Inte på bio alltså, men Viaplay var vänliga nog att ha den strömningsbar, så så blev det. 
Tydligen finns det planer på en "Downton Abbey 2", men som vi alla vet så går det just nu lite si och så med filmproduktioner, så när en sådan kan tänkas dyka upp kan vi alltså bara spekulera i.

Året har hunnit bli 1927 och livet på godset Downton Abbey har fortsatt ungefär som vanligt. Mary har svårt att få finanserna att gå ihop och funderar på att sälja godset, men hon tvivlar på om det är det rätta att göra. 
Plötsligt får Downton reda på att godset ska få ett oväntat besök - Kungen ska besöka landskapet och vill övernatta på godset. En febril verksamhet uppstår. 

På det hela var filmen ungefär vad jag förväntade mig. Lite ekonomiska och politiska problem för folket i de fina salongerna, lite gnabb och viss förtrytelse hos tjänstefolket. Men det är ju ganska underbart bara just därför. Det uppstår vissa situationer, och dessa får sin lösning under filmens gång - så klart. Men den öppnar också upp för den där utannonserade andra filmen. Bland annat undrar jag fortfarande om det är något mer än vänskap mellan Mosley och Baxter. Samt att det verkar kunna vara bröllopsklockor på gång både en och två gånger. Kanske tre?

Tomma i september

Sedan sist har jag tömt ett gång saker som ska sorteras som plastförpackning, men även hittat en pryl långt in på en badrumshylla, lite bortglömd sådär, som helt enkelt blivit dålig och därför ska kastas i vanliga brännbara soporna. Avskyr när det händer...

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Jag kan leva utan den här kroppslotionen, men jag gör det helst inte. Ersatt med en ny lika samma, som en gör med favoriter.
Betyg 5/5

Burt's bees. Cucumber mint.
Köpt enbart av nyfikenhet på hur gurka och mint skulle kännas på läpparna. Helt okej skulle det visa sig, men inte en av de stora favoriterna. Nu när den här är tömd och till och med urskrapad, är den alltså ersatt med en annan, men från samma märke.
Betyg 4/5

H&M. Brow perfector. Espresso.
Förr kallade jag mig ögonbrynsfåfäng, men det har till viss del gått över. Smidigheten i en ögonbrynsgél tycker jag däremot fortfarande om, så det är med lite sorg i hjärtat jag tvingats inse att den här är ohjälpligt slut nu. Extra synd för att den inte finns kvar i H&Ms sortiment längre. Sökandet efter en ny ögonbrynsgél är härmed inledd.
Betyg 4/5

LdB. Oil infused. Macademia oil. Lotion.
När det kommer till parfymerade kroppslotions är jag väldigt kräsen, men en som min näsa pallar med är den här från LdB. Om den inte stått för länge i badrummet och härsknat alltså... Kan tänka mig att köpa igen om det krisar, men å andra sidan tydligen inte den jag dras till i första hand.
Betyg 3,5/5

Nuud. The carefree deodorant.
Jag trodde att jag kanske inte skulle fortsätta med Nuud efter att den här tuben var tömd, men så bestämde jag mig för att jag förtjänade att ha det bekvämt i armhålan i fortsättningen också, och skaffade ett par nya förpackningar. De är inte billiga, men de är dryga. Använder en ärtstor klick i väl rengjord armhåla 2-3 gånger i veckan, beroende på hur svettig/varm jag blivit. Vill helst inte vara utan.
Betyg 5/5

Kicks. Glowing beauty. Exfoliating & tingling mask.
Döm om min förvåning när jag skulle använda det sista lilla av min älsklingsmask igår kväll, och det visade sig att det stod en tom tub där och lurades. Jag misstänker E...
Den här apelsinmarmeladdoftande favoriten finns tyvärr inte att få tag på längre, så jag får väl leta upp en ny mask att tycka lika mycket om, antar jag.
Betyg 5/5

"Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg

Att addera till listan: Böcker jag läser om för att jag är på nostalgiskt humör - "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg. Jag läste den för första gången under min gymnasietid, och jag tackade faktiskt min svensklärare för att hon satte den i händerna på mig. Det var ögonblicklig kärlek, och den kärleken har inte sinat, trots alla omläsningar.

Doktor Glas har sin mottagning i Stockholm kring förra sekelskiftet. Bland patienterna finns pastor Gregorius och hans unga hustru. En dag får Glas besök av Helga Gregorius, där hon förklarar sin avsky för sin man. Glas försöker hjälpa henne på vad sätt han förmår.
Här föds många tankar och grubblerier om kärlek och avsky, men även moraliska frågor kring liv och död. Förtjänar alla livet, och kan det någonsin vara rätt att döda någon - ens för att rädda en annan?

Det här är ingen lång bok, straxt under 200 sidor, och det tog mig några timmar i söndags att läsa den. Lättläst liten pryl alltså. Å andra sidan så är det här även en bok som förtjänar att läsas ganska noga, att ge sig själv tiden att ta in orden riktigt ordentligt. För det är också en bok att tänka på, som berör ämnen som är aktuella ännu idag, bland annat frågorna om abort och dödshjälp. Det såg annorlunda ut rent lagligt på den tid boken skrevs (den kom ut första gången 1905) (tror jag), men tankarna kring dessa ämnen är ständigt aktuella. Annars handlar boken i sig till stor del om att Glas försöker rättfärdiga att han vill begå ett mord...
Boken har ett alldeles underbart språk. Det är stundtals väldigt poetiskt, och det finns många passager i texten som jag älskar att läsa om bara de. Det känns ibland som att läsa en vacker dikt, och att den här boken hittade rätt in i mitt 18-årshjärta är inte alls svårt att förstå om jag tänker på vem jag var då, och till viss del fortfarande är.
Jag har som sagt läst om den här boken många gånger sedan den där första, drabbande. Och varje gång jag läser om den hittar jag något nytt som talar till mig. Det beror mycket på vad som händer omkring mig just då, och vilken humör jag är på. Just den här gången var det förstås tankarna kring döden som kom fram tydligast för mig.
Boken bjuder också på vackra skildringar av Stockholm under en varm sommar. Jag kan riktigt se för mig hur Stockholm glittrar som en stjärna i sommarnatten, och jag kan höra Doktor Glas röst beskriva för mig vad det är jag ser. Inte illa, om en betänker att det här var för ett tag sedan.

Som ni förstått så fullkomligt älskar jag "Doktor Glas", och betyget blir såklart därefter - 5/5.

"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

En kanske inte så oväntad effekt av min pappas bortgång är att jag känner mig väldigt nostalgisk. Jag vill liksom tillbaka till det där bekväma och trygga som jag hade med honom. Och en av de sakerna är att jag vill läsa något välbekant.
Den enda tänkbara boken i min tbr-hög ("Americanah") lockade inte alls när jag läst ut "Mansfield Park", utan jag tittade istället på mina barndomsböcker där i bokhyllan. Astrid Lindgrens böcker var så klart en viktigt del i min barndom, så att jag valde en av hennes böcker låg inte så långt borta. Och en av mina favoritböcker av henne är "Mio, min Mio", så den blev det.

Bildkälla Goodreads

Bo Vilhelm Olson är ett barnhemsbarn som bor hos tant Edla och farbror Sixten på Upplandsgatan i Stockholm. Han är ett olyckligt barn, som helst vare sig ska synas eller höras. 
En kväll hittar han en ande i en flaska, och det visar sig att anden kommit för att föra Bo(sse) till hans fader konungen i Landet i fjärran. 
När han kommer dit blir han Mio, älskad son till konungen. Han får vänner, en vacker häst och ger sig av på äventyr i det vackra landet. Men där finns också ett land där mörkret alltid råder. I det landet härskar riddar Kato, med sitt hjärta av sten. Enligt sägnen är Mio den ende som kan befria landet från riddar Katos ondska.

Det här är så klart en snabbläst berättelse. Astrid Lindgren skrev ofta sagor, och "Mio, min Mio" har alla välkända sagobegrepp, särskilt tänkte jag på alla upprepningar. Åldersgruppen boken riktar sig till är inte min, men jag hittar saker att älska även med mina vuxna ögon. Där jag som barn drogs med i fantasierna kring Landet i fjärran, med sina gröna ängar och ändlösa sommardagar, ser jag idag andra saker. Jag drabbas av att boken faktiskt är ganska sorglig. Bo/Mio jämför ofta sitt nya liv med det han levde förut. Många av de han tyckte om från tiden innan Landet i fjärran, kommer utseendemässigt igen i hans nya tillvaro - även om det såklart inte är just de personerna utan några helt andra. Till och med i slutkapitlet av boken jämför han dock och undrar om de överhuvudtaget saknar honom där i Stockholm.
Jag kan inte heller riktigt komma över att det känns som att Bo dör för att kunna komma till Landet i fjärran och bli Mio. Mycket i bokens symbolik talar för det. Astrid Lindgren drog sig inte heller för att skriva om barn som på ett eller annat sätt for illa, och hur deras fantasivärldar blev deras räddning. Döden var ett tema hon använde flera gånger i sina böcker, och hon gjorde det bra.
Texten flyter på fint, och jag får fina inre bilder av Mios värld. Mycket av det kan vi så klart även tacka Ilon Wiklands fina illustrationer för, som här förekommer i riklig mängd.

Barnet i mig älskar "Mio, min Mio" och jag gav den betyget 4/5.

"Mansfield Park" av Jane Austen

Alltså. Jag trodde jag hade läst alla Jane Austens romaner, men tydligen hade jag bara köpt "Mansfield Park" och ställt in den i bokhyllan oläst. Antingen det eller så har jag glömt bort den alldeles. Nåväl, nu har jag läst alla Jane Austens romaner. 

Bildkälla Goodreads

Fanny kommer som ung flicka till sin moster och hennes familj. Hon växer upp tillsammans med dem, och finner mest gemenskap med kusinen Edmund. Fadern reser till Antigua i affärer och blir borta länga. Under hans frånvaro förlovar sig äldsta dottern med arvtagaren till ett närbeläget gods. Men så kommer syster och bror Crawford till Mansfield, och vänder upp och ner på tillvaron. Brodern flörtar med alla - främst med redan förlovade Maria, och Fanny ser till sin sorg hur Edmund faller för den vackra Miss Crawford.

Bitvis var det här en ganska tråkig bok. Allra tråkigast hade jag när de höll på med sin pjäs, men det var också en sorts kulmen på tristessen för sedan blev det åka av.
Minus för att jag hade svårt att hålla isär flera av karaktärerna, särskilt när de skiftade i namn så ofta att jag ibland inte riktigt hängde med på om det var en av kusinerna eller någon utomstående. Och hur många gånger glömde jag bort att det ens existerade en kusin som heter Julia och var tvungen att tänka efter vem det var när hon nämndes? Mer än en, kan jag intyga.
Dessutom har jag lite (eller mycket) svårt för det nära släktskapet mellan Fanny och Edmund, som (spoiler alert) är den här bokens kärleksintresse, då Fanny - vår hjältinna, är kär i honom ungefär hela boken. Han kallar henne till och med för syster vid ett tillfälle! De har ju trots allt växt upp tillsammans.
Allt detta till trots så gillade jag ändå boken. Andra halvan sträckläste jag nästan, för det var då det började hända grejer, skandaler och annat. En och annan mobbarperson som fick vad de förtjänade. Lyckliga slut där det fanns fog för det, inte så lyckliga på andra håll. Och så är det ju ändå en Jane Austen vi snackar om. Samma charm och lite bitska blick på sin samtid som vanligt. Och vikten av att få gifta sig av kärlek, för annars kan det bli tokigt minsann.

"Mansfield Park" är inte en av Jane Austens bästa böcker, men jag gillade den ändå, efter en knackig början. Mitt betyg blev 3,5/5.

FredagsFilmen: Doctor Sleep

För många år sedan ställde Stephen King frågan till sina fans vad de helst ville ha - en ny bok i "The dark tower"-serien eller en andra bok om Danny Torrence från "The shining", och det var ju lite som att välja vilket barn jag älskar mest. Hur som haver skrev han båda två, och fortsättningen på "The Shining" blev "Doctor Sleep". 
Nästan lite självklart blev sedan boken "Doctor Sleep" till en film med samma namn. Jag blev lika delar spänd på resultatet som till viss del skeptisk, då jag misstänkte att filmen "Doctor Sleep" skulle bli en uppföljare till Stanley Kubricks "The Shining", som förvisso är en sjusärdeles bra film, men inte direkt följer boken, till skillnad från vad boken "Doctor Sleep" gör. Duh! Jag råkar dessutom veta att Stephen King himself inte direkt är jätteförtjust i Kubricks film, som adaption sett. Och jag kan hålla med - det är inte riktigt hans bok i filmformat vi får. 
Med det i bakhuvudet satte vi oss hela familjen och tittade på "Doctor Sleep" förra helgen, nu när den så påpassligt finns att se på Netflix.

Bildkälla Medium

Danny Torrence har växt upp till en man, som hemsöks av sina mardrömmar. Händelserna på Overlook har inte lämnat honom ifred och för att handskas med dem självmedicinerar han med droger och alkohol. 
Han når sin botten i en liten stad i Maine, där han får hjälp att ansluta sig till AA och tar olika ströjobb. Bland annat jobbar han på ett hospice, där han snart blir känd som Doctor Sleep, då han hjälper patienterna när det är dags för dem att dö.
Genom sin Shining kommer han i kontakt med den unga flickan Abra, vars Shining är väldigt stark. Så pass att hon snart hamnar i blickfånget hos en grupp varelser som livnär sig på just Shining. Nu svävar Abra i fara och Danny är den enda som förstår hennes dilemma och kan hjälpa henne.

Evan McGregor spelar vuxna Dan Torrance på ett väldigt bra sätt. Lite lågmält, men bestämd där det behövs. Även Kyleigh Curran som Abra är lysande i sin roll, och Rebecca Ferguson är utmärkt som skurken Rose the Hat. 
De har även lyckats bra med att följa handlingen i boken. Det är bara i slutet det blir annorlunda eftersom Kubricks film slutade väldigt annorlunda mot Kings bok, men de har jobbat bra med att behålla både bokens handling och den föregående filmen som förlagor. Dessutom förlitar den här filmen sig inte på billiga trick som jump scares - det är mer otäckt på riktigt. Vissa scener är väldigt läskiga, annars är det mest en känsla av spänning. 
Har du svårt att se hur barn far illa är det här inte en film för dig, men annars kan jag varmt rekommendera den. Jag tror inte ens du behöver ha sett "The Shining" innan, men en titt på den ökar såklart förståelsen för "Doctor Sleep" och mycket av det som sker i bild. Vissa bitar från "The Shining"  kommer tillbaka i "Doctor Sleep" både i tillbakablickar från Danny och i miljöer. Det finns massor av Easter eggs för den som orkar leta.

Bildlös-Dagens

Låt: Adagio av Thomaso Albinoni.
Outfit: Grå tröja (som katten rev ett hål i så hej då), svart linne, vinröda mönstrade byxor. Allt från H&M från förra året eller äldre.
Smink: Inte idag.
Nagellack: Är mellan lack just nu.
Doft: Lite svettigt.
Smycke: Förlovnings- och vigselringarna.
Klocka: Casio LAW-20.
Läser: Månadsboken just nu är "All världens myter i ord och bild" sammanställda av Neil Philip. Annars har jag lite kvar i "Mansfield Park" av Jane Austen. Är sugen på att läsa Astrid Lindgren sedan, lutar åt "Mio min Mio".
Frukost: Earl Grey-te, honungs-Cheerios med mjölk. Jag häller i flingorna först, om någon undrade.
Fika: Earl Grey, kardemummaskorpa med smör.
Middag: Teriyakilax med ris, gurka och avokado.
Pryl: Wokpanna.
Motion: Yogapass för energi. Sjukgymnastikövningar.
Kvällsnöje: Klappa katt.
Att tillägga: Hade tänkt att jag skulle ta en bild till det här inlägget, men så glömde jag det och nu är det mörkt och jag har tagit på mig pyjamas så.... 

Poe's tale från a England

Det var länge sedan a England släppte en ny kollektion. Jag tror vi kan "tacka" det däringa viruset för det. Å andra sidan betyder det att jag hann shoppa ifatt mig på min önskelista, och jag har numera återigen alla a Englands lack - utom Manderlay, men det har jag ju ändå gett upp på.

Adinas kollektioner har ofta inspiration från konst och brittisk historia. Den lilla kollektion om fyra lack vi tittar närmare på idag är inget undantag. Edgar Allan Poe levde ett tag i England under sin uppväxt, och hans berättelser med ofta skrämmande undertoner lever kvar än idag, bland annat anses han vara skaparen av deckar-genren.
Ett av hans mest berömda verk är dikten "The raven" som ligger till inspiration för kollektionen Poe's tale. Som jag har visar i den ordning jag bar dem. Jag har ingen egentlig favorit, men Lenore är onekligen väldigt fin.

Nevermore är det ord korpen säger till diktens berättare. Ett ganska varmt rött lack, där jag inte fick ner holot i kameran för fem öre. Eftersom jag älskar rött så är det här i mina ögon ett väldigt fint lack.

Pallas har fått namn och färg från den marmorbyst som historiens korp flyger upp och sätter sig på. Här snackar vi regnbågar! Och är det sådana en är ute efter så är det just Pallas en bör satsa på från den här kollektionen, för här framträdde de tydligast.

Lenore är namnet på den älskande som aldrig kommer tillbaka. Väldigt mörkt blålila, som synes svärtade det i kanterna. Jag tror minsann att det här är min favorit från kollektionen. Regnbågarna var fina här med, men som vanligt ville de inte riktigt ner i kameran.

The raven är döpt efter hela dikten och dess korp är är som sådant så klart korpsvart. Det finns holo där, men av det mer diskreta slaget. Och det här är verkligen jättesvart, det var nästan som att få svarta hål på fingertopparna. Och svart är notoriskt svårt att få holoeffekt i, så jag lyfter på hatten åt att det lyckades så pass bra som det var här. 

"Bara lite till" av Simona Ahrnstedt

Så där ja. Nu är jag ifatt med Simona Ahrnstedts böcker, lagom tills hon kommer ut med en ny senare i höst. Kändes bra att jag lyckades klämma in "Bara lite till" innan sommaren försvann helt, för det här känns ärligt talat väldigt mycket som en hängmattebok, eller i mitt fall - sitta inomhus under en filt, för det är så jag läser nästan alla mina böcker.

Bildkälla Goodreads

Stella har precis brutit upp från ett förhållande efter att ha kommit på sin pojkväns otrohet. Bostadslös, arbetslös och pojkvänslös beger hon sig från Stockholm till Laholm för att försöka sälja marken hon fått i arv, och för att förhoppningsvis få veta lite mer om sitt ursprung.
Granne med hennes ruckel bor ekobonden Thor, som är väldigt bra på att kyssas, visar det sig.

Som vanligt bygger Simona Ahrnstedt snabbt upp miljöer och karaktärer att bara försvinna in i. Som att bädda ner sig bland mjuka kuddar och täcken. Det är varmt, gosigt och hemtamt - feelgood helt enkelt. Kapitlen är oftast ganska korta och riktigt bjuder in till att bara läsa vidare, så det är en snabbläst bok också. Inget krångel eller någon bökig intrig att traggla runt i. Det är helt enkelt flicka möter pojke, tycke uppstår, någon typ av förhinder, en eller ett par svinpälsar får vad de förtjänar, lyckligt slut där flicka och pojke får varandra. Det är liksom det som är konceptet i en feelgood. Stoppar vi in en del sex också så blir det raskt en feelgoodromance, och det är precis vad vi har här. Och jag gillar så klart, för det gör jag oftast. Men...

Det är ju knappast Stella på omslaget, kan vi börja med, då Stella beskrivs som en ganska mörkhyad halvindier. Och går inte allt lite väl lätt? Från att ha varit någon som folk tittat snett på till att bli hela Laholms älskling. Stella blir något av en Mary Poppins, fast med en magisk symaskin. För allt går visst att lösa med att hitta rätt klänning åt en trulig tonåring eller en surtant.

Dessutom tycker jag inte så vidare värst om slutet. I vanlig ordning är det hon som ger upp sina livslånga drömmar, helt utan kompromisser. Och varför? För någon hon haft mindblowing sex med i två veckor? Jag köper inte riktigt det. Det blir ett lyckligt slut, och jag har inget emot det, men jag hade gärna sett att Stella fått följa sin dröm och sedan fått ett lyckligt slut, och att Thor faktiskt hade fått anstränga sig lite för att hålla förhållandet vid liv, mer än att ge henne orgasmer stup i kvarten. Det känns som att sexuell attraktion blandas ihop lite väl lättvindigt med den STORA kärleken, och då känner jag bara - nope.

För den skull tycker jag ju inte illa om "Bara lite till", den blev bara inte den favorit som jag inledningsvis hade hoppats på. Särskilt inte som vi för en gångs skull lämnade Stockholm.
Mitt betyg på "Bara lite till" blev mesta möjliga medel, 3/5.

"Vid korsvägen" av Kevin Crossley - Holland

Bok två i trilogin om Arthur heter "Vid korsvägen". Nu har jag alltså bara en bok kvar att läsa, men jag är en sådan där som oftast inte läser böcker i serier på ett bräde. Jag har en tendens att bli jättetrött på att läsa samma sätt att skriva på i mer än två böcker på rad nämligen, något jag märkte när jag för många år sedan läste "Liftarens guide till galaxen" - en serie jag tröttnade på så pass mycket att jag faktiskt aldrig har läst ut hela serien. Kanske ett projekt för 2021?
Men nu handlade det absolut inte om att spränga Jorden för att ge plats åt en intergalaktisk motorväg. Böckerna om den här Arthur utspelar sig under medeltiden, men också i sagornas och legendernas England.

Bildkälla Goodreads

 Arthur har lämnat barndomshemmet och begett sig till godset Holt där han är väpnare åt Sir Stephen. De förbereder sig för att dra ut i korståg, men innan så kan ske behöver Arthur träna, få en stridshäst och en rustning och hjälpa till i bestyren på gården.
Samtidigt söker han sanningen om sitt ursprung, och försöker förlika sig med att hans far är en ondskefull man och att han alls inte vet vem hans mor är. 
I stenen ser han hur Arthur samlar sina riddare omkring sig, deras äventyr och kärleksliv, och ser hur de speglar det som sker i hans eget liv.

Jag tyckte bättre om den här boken. Mycket för att de olika världarna, den i verkligheten och den i stenen, inte flöt ihop på samma sätt som i förra boken. Då var det lite rörigt, men här hamnar jag inte i de där funderingarna på vem som är vem och i vilken värld vi befinner oss. Sedan är jag fortfarande inte målgrupp för den här boken, men jag uppskattar den ändå, särskilt då att friska upp minnet med berättelser om Kung Arthurs riddare.
Boken innehåller även många historiska fakta. Om hur livet på ett gods kunde vara, hur folk levde och vad de gjorde, hur högtider firades och vilka straff som kunde utdelas vid begångna brott.
Boken är väldigt lätt- och snabbläst. På straxt under 400 sidor ryms 101 kapitel av varierande längd, de flesta bara någon sida. Det bäddar för ett snabbt tempo  och en bläddervänlig bok. Väl värd att ägna några lästimmar här och där, i mitt tycke.

Jag tyckte som sagt bättre om den här andra boken i trilogin (som påstås vara fristående men jag tycker nog det är bäst att läsa dem alla tre i ordning).  Mitt betyg på "Vid korsvägen" blev 3/5.

Augustis bokhög

En av många saker jag har fått från min pappa är kärleken till att läsa. Mamma läser också, men de flesta av mina läsminnen har jag med pappa. Trippar till biblioteket, både det lokala och det stora inne i stan. Jag minns att det var han som för första gången satte en Hemingway i min hand (tycker fortfarande inte om) och också den första Stephen King-boken (en kärlek som består). Han läste mycket i många olika genres och det är en vana som smittat av sig på mig. Att öppna en bok är att öppna en värld. Tack pappa för den gåvan.

I augusti hann jag läsa 10 böcker (eller 9 3/4 gällande "Steglitsan") vilket är ett rekord. Jag hade ett läsflyt utan dess like, även om det var ett par dagar där då jag inte kunde läsa alls. Det flyter fortfarande på ganska bra, men jag tror inte jag slår nytt rekord i september.
Augustis alla böcker presenteras här, som vanligt i ordningen uppifrån och ner.

"Blood of elves" av Andrzej Sapkowski är den första boken i Witcher-serien, som har två prequels som jag kanske borde ha läst först... Lite som att läsa en novellsamling. Sammanhängande kapitel, men ändå skilda från varandra. Saknade böcker i serien är snart på väg hem till detta hus. Betyg 3/5.

"Den tysta patienten" av Alex Michaelides. Lite thriller hann jag med också, här en debutroman med många twister. Spännande och lättläst, men jag känner igen det från annat. Betyget blev ändå 3,5/5.

"Allt eller inget" av Simona Ahrnstedt är den av hennes böcker i modern tid jag har tyckt bäst om hittills. Här hamnar vi i reklambranschen. Mycket kroppspositivism på ett finkänsligt sätt. Betyget blev 4/5.

"Den magiska stenen" av Kevin Crossley-Holland är första delen i en trilogi som utspelar sig i England under medeltiden, men som även tar in mycket av berättelserna om Arthur och hans riddare kring runda bordet. Lite rörig emellanåt. Jag gav den betyget 2,5/5.

"Get a life, Chloe Brown" av Talia Hibbert är en romance med tema av fiender till vänner till älskare. Jag gillade den, men kände att det stundtals grova språket blev lite för mycket för mig. Betyget fick ändå bli 3,5/5.

"Pow wow" av Tommy Orange var mitt val till Plejadernas senaste bokcirkelträff. En episodisk bok som hade vunnit på att skala ner persongalleriet något. Den hade ändå något att säga. Medelbetyget från Plejaderna blev 2,5/5, mitt personliga betyg var 4/5.

"Kafka på stranden" av Haruki Murakami var en omläsning för mig och jag valde att låta den behålla sitt betyg på 5/5. Jag kände kanske att jag inte tycket riktigt lika bra om den den här gången, men den har ändå något visst. Ett lysande exempel på magisk realism, som lämnar måna frågor obesvarade.

"Dotterns berättelse" av Armando Lucas Correa kämpade i motvind redan från början då den utspelar sig under andra världskriget, en era jag är väldigt trött på att läsa om. Så klart en sorglig berättelse, men samtidigt lite rörig och skummade bara lite på ytan. Betyget blev trots det 3/5.

"Geografins makt" av Tim Marshall var min månadsläsning för augusti. En mycket intressant bok om geopolitik som förklarar både historiska och nutidspolitiska skeenden i världen genom geografi. Vissa bitar kunde kännas lite daterade, då politik verkligen kan vara färskvara emellanåt. Jag gav den betyget 3/5.

"Steglitsan" av Donna Tartt är alltså boken jag nästan hann läsa ut i augusti. Jag väljer dock att räkna in den här, för det mesta blev läst då och jag hade hunnit läsa ut den augusti om jag inte hade haft de där oläsbara dagarna när pappa dog. Känns också sådär att läsa en bok med så mycket död i sig, när min egen pappa avlider mitt i läsningen av boken. Lite väl långrandig då och så, men hon kan det här med att skriva och att bygga en berättelse - det märks. Betyget blev 3,5/5.

"Steglitsan" av Donna Tartt

Om jag ska vara riktigt ärlig så läste jag ut "Steglitsan" i september. Jag kommer dock räkna den som en augustibok, för jag hade hunnit läsa ut den i augusti om inte... Trots allt läste jag allt utom de sista sisådär 50 sidorna i en bok på 784 sidor i augusti, så jag tycker inte jag fuskar så alldeles jättemycket.

Bildkälla Goodreads

Theo Decker överlever bombattentatet som tar hans mammas liv. Då hans pappa övergivit familjen flyttar han in hos en vän och dennes familj. Genom åren försöker han finna en ny mening med livet och han dras ständigt till en målning av en liten fågel, en målning som drar in honom i de kriminella konstkretsarna.

Donna Tartt ger ut sina böcker sällan, och har vad jag vet bara kommit ut med de tre böcker jag har läst i år; "Den lille vännen", "Den hemliga historien" och så denna - Pulitzerprisbelönade "Steglitsan". Eftersom jag har läst alla tre det här året så är det lite självklart att jag jämför dem. De är alla rätt så omfångsrika rent textmässigt. Jag tänker Dickens, utan att för den dels skull ha läst så mycket Dickens, och tydligen är det så att just "Steglitsan" har jämförts med Dickens med sina teman om föräldralösa barn, sociala skillnader och en viss återanvändning av namn och teman. Skulle jag säkert se om jag läst mer Dickens som sagt. Men det jag tänker mest på i den jämförelsen är att det är så många ord. Vissa passager känns som att de finns där enkom för att fylla upp sidor, och det händer att hon upprepar sig och säger samma sak mer än en gång fast vid olika skeenden i Theos liv.
Hon kan skriva. Hon kan ge liv åt miljöer och karaktärer och så sakteliga föra historien framåt, men ibland tar det så hiskeligt lång tid på så omständliga vägar att jag tröttnar på att läsa om det. Och det är kanske lite synd på en så pass intressant berättelse - egentligen. Jag blir bara lite trött på att se Theo liksom utanför sitt eget liv, hur han bara följer med och gör vad folk säger åt honom. Det enda han verkar ha kontroll över är sitt eget missbruk, och hur pass mycket kontroll kan en person ha över ett missbruk egentligen? Jag kan bara komma på en enda karaktär i "Steglitsan" som jag finner sympatisk (utom den på vissa sätt helgonförklarade mamman) och det är Hobie. Alla andra känns som att de har någon sorts agenda av mer eller mindre tvivelaktigt slag.
Jag ser även det som något av ett tema i Donna Tartts böcker, hur hennes karaktärer hamnar i någon sorts spiral som drar dem neråt. Ett fel fattat beslut leder till fördärv, kanske inte alltid för vår huvudkaraktär, men absolut för de som kommer i deras väg.
Dessutom var det, av helt personliga skäl, väldigt jobbigt att just nu läsa en bok som centrerade sig så pass mycket kring död. Särskilt en (eller flera) döda föräldrar. Men det är ju jag det, det anade ju inte jag när jag började läsa boken att jag skulle förlora min pappa mitt i läsningen.

Jag hade mycket jag tyckte om med "Steglitsan" men stundtals var den lite väl lång och tråkig. Jag gav den ändå betyget 3,5/5.
Vill du läsa bara en av hennes böcker rekommenderar jag "Den hemliga historien".

Plejaderna om "Pow wow" av Tommy Orange

I söndags träffades Plejaderna för att prata om senaste boken, som den här gången var vald av mig. Jag har velat läsa Tommy Oranges bok "Pow wow" sedan jag först hörde talas om den när den kom ut för några år sedan, och har alltså tålmodigt väntat på att den skulle komma ut på pocket så att jag kunde får diskutera den med min kära lilla bokcirkel.

Bildkälla Goodreads

Många är på väg till Big Oaklands Pow wow för att delta i festligheterna. Några för att återknyta till sin familj, en annan för att träffa sin pappa för första gången, någon annan för att uppträda i traditionell dans. Och ännu någon som för med sig annat än gemenskap och heliga traditioner.

Vi var rörande överens om att det här var en ganska spretig historia. Det är många personer som har sina egna perspektiv, och vissa av dem är med bara på några få sidor. Det var stundtals svårt att få grepp om persongalleriet och hur de olika personerna hörde samman, om de nu ens gjorde det. Boken hade mycket den ville säga och kanske för få sidor att göra det på. Ändå känns det som en ganska viktig bok, som kanske hade vunnit på att tajta till persongalleriet något och möjligen ge sona karaktärer mer kött på benen. Det verkar också som att boken kanske skulle vinna på att sträckläsas, som jag gjorde, eftersom jag var den som tyckte bäst om den och också den som hade minst problem med persongalleriet. Vi hade också gärna sett mer bakgrund på vissa av karaktärerna och kanske lite mindre av bara misär, som det kändes nu, och även den sida av myntet där det gått bra. Nu var det mycket missbruk, hemlöshet och fattigdom, som förvisso är en del av hur livet ter sig för många ursprungsamerikaner än idag. 
Det känns även som att författaren förväntar sig att vi som läser ska ha en massa förhandsinformation. Kanske har en amerikansk läsare det, men för mig som svensk känns det att det blir stora luckor i förståelsen ibland. Men som en av oss sa: hur mycket kan vi själva om vår egen ursprungsbefolkning, samerna? Inte så mycket kanske... (en kunskapslucka att fylla).
Hos mig växte de där kunskapsluckorna nyfikenhet, och jag läste flera artiklar på Wikipedia om både det ena och det andra - Thanksgiving, Alcatraz, historiska skeenden, helig mark, traditioner.

På det hela taget är det en bok som är värd att läsas, men det är ingen munter historia. Den har något att säga och är välskriven, men lite spretig och bitvis svår att få ett bra grepp om. 
Betygen skiftade från 1,4 hela vägen upp till 4, där jag gav den där fyran som lyckades dra upp medelbetyget till 2,5/5.