Oktoberfavoriter

Det är redan sista oktober, och dags för mig att försöka hitta mina favoriter från månaden som gått. 

Bok: Läste precis ut en av mina all time favourites, "Cloud Atlas". Om jag inte ska räkna den för att den är omräkning så blir det "1Q84"-böckerna. Men jag tycker mer om "Cloud Atlas", så är det bara.

Film: "Jojo Rabbit". Den var kanske inte riktigt så tokbra som jag hoppades på, men bra ändå.

TV: "American Horror Story: Apocalypse".

Nagellack: OPI, Red my fortune cookie. Inte utan konkurrens.

Skönhet: Duscholja. Huden börjar bli den-kalla-årstiden-torr, så allt för att undvika obehag.

Extra speciell rolighet: Jag kan äntligen gå promenader med Jackson the dog igen! Som jag har längtat. 

Favoritinlägg: Hm. Något av alla bokinläggen, I guess.

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 4

Spoilervarning såklart.

Precis sett klart på den fjärde säsongen av "Girls". Har önskar ganska ofta att jag haft en skämskudde - ibland att gömma mig bakom, ibland att kasta på någon karaktär som behöver skämmas lite. 
Som vanligt tar säsongen vid en kort tid efter att säsongen innan slutade. 

Shoshanna (Zosia Mamet), Jessa (Jemima Kirke), Marnie (Allison Williams), Hannah (Lena Dunham
Bildkälla Hypable

Favoritavsnitt: 4x05 "Sit-in" Hannahs vänner försöker hjälpa henne i en kris när hon märker att alla gått vidare med sina liv när hon var borta i Iowa. Adam och Hannah talar ut om sitt förhållande.
4x07 "Ask me my name" Hannah börjar sitt nya jobb och går på en date med en kollega. Bland annat besöker de Mimi-Roses utställning, vilket inte uppskattas av Adam. Hannah och Mimi-Rose talar ut.
4x10 "Home birth" Marnie och Desi har en viktig spelning, men saker går inte som planerat. Ray kommer med råd. Shoshanna blir erbjuden ett jobb som innebär stora förändringar. Jessa, Hannah och Adam försöker förmå Caroline och Laird att inte föda sitt barn hemma.

Favoritkaraktär: Shoshanna av tjejerna, Ray av killarna.

Favoritpar: Näe. Ett fall av "everybody sucks here".

Bäst i säsongen: Jag tyckte om den här säsongen mer än de tidigare. Det känns aningen mer moget, vilket uppskattades. Och skönt att någon äntligen sade till Hannah att sluta vara så gränslös. Kanske särskilt med sina elever!

Värst i säsongen: Mimi-Rose. Tyckte så illa om henne från första stund att jag var tvungen att kolla upp hur länge hon skulle hänga med. Som tur är är vi av med henne nu. Sedan var hela den situationen ganska förskräcklig. Fy fasiken vad jag tyckte synd om Hannah där - och ville kasta kuddar på Adam.

Övriga kommentarer: Bättre den här säsongen, som sagt. Så pass att jag nog rasslar vidare. Det är ju bara två säsonger kvar.

Oktobers nagellack

Inte många dagar kvar av oktober nu och jag tror jag har målat på det sista lacket för månaden så då passar jag på att visa de jag bar. Nästan så att ordningen är återställd, för i oktober lackade jag på 6 olika lack. I den här ordningen:

H&M Beauty, Iced mint
Är vad det heter. Mintgrönt skimmerlack som gör att det ser nästan lite isigt ut. Skiftade över i guld eller gräsgrönt då och då, och det var inte en otrevlig syn.

a England, Tower of London
Mörkt grått hololack. Möjligen en aning brunt i lacket, eller så är det bara som holot lurade ögat. 

H&M Beauty, Roseraie
Gammelrosa krämlack. Jag stortrivdes i det här lacket, vilket jag blev lite förvånad över då jag först tyckte det såg lite tråkigt ut i flaskan. Blev roligare på, helt enkelt.

H&M Beauty, Indigo ink
Ett lack från samlingen är detta krämlack i mörkaste blått. Ser nästan svart ut ibland, men det blå finns alltid där.

OPI, Red my fortune cookie
Rusta-fynd nu i somras. OPI är bra på röda och det här är inget undantag. Lite åt tomathållet, och jag vill kalla formulan för crelly - inte en kräm och inte en jelly med en mix av de två. Kommer visst från Hong Kong-kollektionen som har massor av år på nacken.

a England, Lady Jane Grey
Stackars Lady Jane Grey. Nio dagar hann hon vara drottning innan hon avsattes, fängslades i Towern och sedan avrättades, bara 17 år gammal. Tidsepoker jag är glad att jag inte levde i, men historiskt sett är det intressant.
Lacket som bär hennes namn är lavendellila och har massor av holo. Jag hittade till och med en trött liten oktobersolstråle att fotografera det i.

"1Q84: andra boken" av Haruki Murakami

Gratulerar mig själv jättemycket att jag köpte hela "1Q84"-trilogin samtidigt så jag inte behöver vänta in någon bok, för här var det cliffhanger minsann! Inte för att jag direkt hoppade på den avslutande delen för det, men det känns bra att veta att den ligger där i tbr-högen (om två böcker är en hög) när jag känner att det är dags.

Bildkälla Goodreads

Juli - september 1984.
Efter framgångarna med boken "Luftpuppan" känner Tengo att han vanliga inrutade vardag håller på att luckras upp. En kväll ser han två månar på himlen och förstår att hans värld har ändrats.
I 1Q84 närmar sig Aomame sitt sista uppdrag för den gamla damen. Uppdraget visar sig dock vara svårare att utföra än vad hon först trott och hon ställs inför ett val.
Tengo och Aomame närmar sig varandra, men frågan är om det ens är möjligt för dem att mötas.

Bok två tar vid precis där bok ett slutade, och det var väl kanske inte så oväntat. Vi kastas rakt in i handlingen igen, men viss information vi fick i första boken repeteras här, men invävd i texten på ett sätt som inte känns som att bara få en massa information dumpad i knät. Det är mer en känsla av repetition, och ingenting som känns störande om en som jag läser böckerna ganska tätt inpå varandra. 
Annars är det såklart samma uppbyggnad. Aomame och Tengo berättar i vartannat kapitel om sin tillvaro, i 1984 eller 1Q84. Berättelsen utvecklas såklart vidare, men det är liksom ingenting jag berätta vidare om utan att spoila första boken, så... Både Tengo och Aomame får en tydligare bild av sina liv, och ställsinför nya frågor - lite som det brukar vara. Det ska bli spännande att se hur Murakami knöt ihop den här säcken.
Jag kan dock konstatera att Murakami inte direkt vinner några priser på att skriva sexscener (eller kvinnor). Det blir som bäst lite skämskuddevarning och som värst direkta äckelkänslor. Kanske inte avsedd effekt, men det är den effekten dessa scener har på mig.

Men det är ju ändock så bra. Också denna andra bok fick betyget 4/5.

Säsongssammanfattning: The Mandalorian, säsong 1

Självklart spoilervarning.

Vi hoppade på det fina erbjudandet om Disney+ till ett inte tokhögt pris det första året. Främst för att vi vill se diverse serier (Marvel, Star Wars) och lite i största allmänhet för att se om det kan vara en skojsig kanal att lägga till även efter att året gått. 

En av de serier som vi (och med vi menar jag främst älskade maken) hade som ett måste att se var den vida omtalade "The Mandalorian".  En serie som utspelar sig i Star Wars-universumet, några år efter handlingen i "Return of the Jedi" och ungefär 25 år innan "The force awakens". 

Bildkälla Scifi Moviepage

Jag gör inte en vanlig sammanfattning den här gången, på grund av avsaknaden av romantik och för att säsongen hörde ihop på ett sätt som gör att det känns onödigt att dela upp den i favoritgrejer.
I "The Mandalorian" får vi följa en prisjägare som är en Mandalorian - inte ett folkslag, utan ett sätt att tänka. Han arbetar som prisjägare, och serien börjar med att han får ett uppdrag att hämta en varelse som finns på en avlägsen planet. Det visar sig dock att han inte är den enda prisjägaren utsänd på det uppdraget, men han är den som för varelsen, The Child (Baby Yoda), till uppdragsgivaren. 
Många av avsnitten är hyfsat fristående, men innehåller såklart den röda tråden med Mandaloriern och Barnet. Serien har hämtat mycket inspiration från så kallade spagetti-westerns och från samurajfilmer. Det märks tydligt på alla salooner och shoot outs i städer och olika utposter i ödemarken. Mandaloriern är vår ensamme hjälte som försöker fånga skurkar med alla tillåtna medel. Skillnaden är att han inte har någon damsel in distress att rädda, snarare blir han själv räddad ett par gånger av den här seriens kvinnliga huvudroll, chocksoldaten Cara Dune som hatar Imperiet.
Seriens teman förstärks av musiken komponerad i sann western-anda av svenske Ludwig Göransson, något han också vann en Emmy för häromsistens.

Vad tycker jag så? Så där, skulle det visa sig. Jag förstår inte riktigt hypen. Vissa avsnitt har jag haft jättetråkigt när jag har sett och tyckt att skådespeleriet varit överdrivet och konstlat i. Andra avsnitt har jag tyckt varit spännande, och i något fall riktigt roligt. Så är det lätt hänt att det blir lite humor när Jawas är med.

Säsong två har premiär (i varje fall i USA) 30 oktober, och jag kommer så klart att se även den. Slutavsnitten på säsong ett bjussade nämligen på en skurk jag är nyfiken på att se vad han kommer ställa till med för elände. Och så vill jag så klart veta mer om Barnet. Som om det har något namn...

Säsongssammanfattning: American Horror Story - Apocalypse

Spoilervarning på tv-inlägg.

Varför det tog mig nästan ett år att äntligen ta tag i att titta på säsong 8 av "American Horror Story" vet jag inte. För den var faktiskt riktigt bra. I sista stund skulle det visa sig, för den försvinner från Netflix 29 oktober.  

Åttonde säsongen har undertiteln "Apocalypse" och det är en sådan som inleder hela säsongen. De första avsnitten handlar om kärnvapenkatastrofen som drabbar världen, och de fåtal överlevande i en bunker. Sedan handlar det om hur vi hamnade där och vad som kanske kan förändra det som sker. Men påhälsningar i ett par av de tidigare säsongerna, främst "Coven" men också den allra första, "Murder house". Så det var en del kära återseenden, och flera av skådespelarna hade mer än en roll den här säsongen.

Bildkälla Pinterest

Favoritavsnitt: 8x06 "Return to Murder house" Madison och Behold beger sig till Murder House för att ta reda på så mycket de kan om Michael. Det de upptäcker gör att hotet från den blivande Suveränen visar sig vara större än de anat. De hjälper också flera av husets invånare till läkning.
8x10 "Apocalypse then" Häxorna förbereder sig för att en gång för alla möta Michael och försöka stoppa hans dåd.

Favoritkaraktär: Älskade att återse häxorna! "Coven" är och förblir min favoritsäsong. Så jag svarar Cordelia. Sarah Paulson är underbar i alla sina roller den här säsongen (tre) men Cordelia är ju häxornas Suverän och ungefär bäst.

Favoritpar: Känns helt omöjligt att utse något i den här säsongen. Gillade att återse Tate och Violet dock. Hur det nu gick med det i slutändan...

Bäst i säsongen: Självklart att återse häxorna, och att få återvända till Murder house en stund. Och vad hände där? Kände jag en liten aning sympati för antikrist? Bra skådespelare gör sådant.

Värst i säsongen: Det är värst vad media vill få skolios att vara ett handikapp. Det är det inte. Enligt E:s läkare så ger inte skolios ens mer ryggont än hos personer utan skolios. Men här är det "a disability" som det krävs käpp för. Hos en person som ändock är rak i ryggen och utan problem kan gå med 15 centimeter stilettklackar? Nope. (För övrigt har min mamma, jag och båda mina döttrar skolios och ingen av oss har hjälpmedel för det. Hjälpmedel kan annars vara korsett eller steloperation vid svåra fall.)

Övriga kommentarer: Det verkar som att "American Horror Story" lever en hotad existens på Netflix, så det är osäkert om/när jag kan lyckas få se "1984" som säsong 9 heter. Säsong 10 skulle haft premiär i dagarna, men en viss sjuka satte stopp för det och den är uppskjuten till 2021 som det ser ut just nu. Annars ser jag på IMdB att det tydligen är klart med nya säsonger fram till och med säsong 13. Hur jag nu ska kunna se alla dem, som sagt.

"Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe

"Tordyveln flyger i skymningen" såg först dagens ljus som radioteater för unga (går att hitta på YouTube visar en googling). Själv minns jag den från mellanstadiets gruppläsning. Jag tror inte att det var just min grupp som läste den, men det pratades mycket i klassen om att den var så läskig!  Lyllo den gruppen som fick läsa den, alltså. Jag läste den säkert på egen hand, men boken har faktiskt inte lämnat några stora spår hos mig, till skillnad från flera andra av Maria Gripes böcker. Jag har en hyllrad i biblioteket med nästan bara Astrid Lindgren och Maria Gripe, och bland dessa fanns alltså "Tordyveln flyger i skymningen" och det kändes som lämplig läsning så här i spooktober.

Bildkälla Goodreads

Av en slump hamnar Jonas, hans syster Annika och deras vän David utanför Salanderska gården där de bevittnar något mystiskt. När de sedan får i uppdrag att passa huset under några sommarveckor passar de på att undersöka vad det var de egentligen såg och hörde.
Huset är gammalt och bär på många hemligheter, och det verkar som att de är redo att bli avslöjade nu. De hör viskningar på kassettupptagningar, en dam spelar schack genom telefon och den ovanliga blomman de är satta att sköta verkar ha en egen vilja och visar dem på vägen. Snart finnar de ledtrådar till en av husets tidiga invånare och hennes liv. En berättelse om kärlek, stora tankar och en försvunnen egyptisk gravstaty.

Hallå, hallå! Jenny här!
Jo, det är så klart något visst med Maria Gripes böcker. De innehåller ofta magisk realism, och "Tordyveln" är inget undantag. Det blir en nästan förtätad stämning när jag läser om Jonas, Annika, David och deras upptäckter. Och det är ett spännande äventyr som innehåller det mesta. Mystiska filurer, tal om en förbannelse, underliga telefonsamtal, undangömda brev och en stor familjehemlighet som kommer i dagen. Det är även teman om massmedias inte alltid vackra roll i samhället, kvinnans roll i historien, och filosofiska tankar om naturen, själen och religion.
Men. Jag får liksom tuppjuck på vissa grejer. Som detta salmiakätande! Det blev gammalt ganska fort, kan jag avslöja. Samt Jonas och hans besatt av sin nya bandspelare, som han spelade in omgivningens ljud med, men inte utan att prata hela tiden - alltid med inledningen "Hallå, hallå! Jonas Berglund här". Blev så trött på det. Just leka radioreporter försvann lite i skymundan i bokens senare del, men salmiak åts det hela boken igenom. Till förbannelse. Kan knappast varit bra för blodtrycket på den där åldrande prästen...
Dessutom är jag något av en språkpolis, så när det står affärn istället för affären, eller bandspelarn istället för bandspelaren, eller säj istället för säg så blir jag en liten aning g-a-l-e-n.
Jag kan ju också tycka att de beter sig lite konstigt överlag. De får i uppgift att vattna blommorna på Selanderska gården, men förvandlar snart hela huset som någon sorts klubbstuga. De ränner i bygdens kyrka i tid och otid och drar sig inte för att vandra ner i gravkapellet upprepade gånger, kanske till och med med en kofot till sällskap. Och att Jonas, 12 år, har något sots direktnummer till en stor tidnings chefredaktör... Mnja. Vet inte om det känns så troligt. Eller att det inte är några problem, ens mitt i sommaren, att få tag på museipersonal med rätt expertis bara med en blinkning. 

Så ja, jag hade en hel del jag inte tyckte om med "Tordyveln flyger i skymningen". Men boken har ändå något visst. Kanske är det nostalgikänslan, kanske är det det mystiska äventyret. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag gav boken 3/5 i betyg.

Novembers Bullet Journal-sidor

Planer för november börjar formas och därför är det dags att göra sidor för sagda månad i min bullet journal, så att jag har någonstans att skriva upp dessa planer. 
Lite som vanligt har jag gjort novembers sidor grå, för det brukar ju hela månaden vara ändå. Svart och brunt hittade också in på sidorna, samt en wasshitejp med höstlövskänsla.

Månadsöversikt/startsida. Är för en gångs skull ganska nöjd med den, särskilt att jag lyckades räkna rätt och få in de där utstickarna både uppe och nere. Kan vara lite sisådär med utrymmet om jag inte tänker till lite extra.

Sidor vi ser varje månad. Böcker och nagellack, kassaboksblad...

... Månadens bok och vanorna, En rad om dagen.

Samt veckouppslagen. Eftersom det bara krävdes fyra sidor för novembers veckouppslag visar jag alla fyra. Jag gillar det här upplägget med en vecka per sida, precis lagom för mig.
Alla citaten den här månaden är från "Scorpio races" av Maggie Stiefvater som jag planerar att läsa om i november, bara för att boken börjar med ett novembercitat. Och för att den är väldigt bra.

Det var november det. Klurar redan lite på december, och har även börjat smida planer för 2021. Blir högst troligt en vinröd bullet journal nästa år.

"The haunting of Hill House" av Shirley Jackson

Om en liksom jag tittar på bokiga inlägg på bloggar, instagram och DuTub, så förstår en snabbt att i oktober så är det "spooky reads" som gäller. Det och pumpa/pumpkin spice förekommer så mycket att jag är trött på det redan en vecka in i månaden...
Men läsa en bok med spöken i? Kan jag väl. I varje fall om jag får chansen att läsa om en av favoriterna.

Bildkälla Goodreads

Hill House har stått där det står i 80 år, och kan stå i 80 år till. Dörrarna är alltid stängda, väggarna strävar uppåt och vad som än vandrar där - vandrar ensamt.
Hit förlägger doktor Montague en forskningsresa tillsammans med tre andra, för att ta reda på om huset verkligen är hemsökt, och hur det i så fall påverkar hans gäster. Hit kommer Luke, som en dag ska ärva huset, klärvoajanta Theodora och den försiktiga Eleanor, som en gång varit utsatt för en poltergeist. Snart har huset valt ut en av dem.

"Hill House" har länge varit en favorit hos mig, ända sedan jag redan som barn såg filmadaptionen från 1963 så många gånger att jag nästan kunde den utantill. Filmen har en underbart spöklik stämning och skräms på ett sätt som dagens skräck/spökfilmer sällan gör. Samma sak gäller boken som är favoritspökfilmens förlaga. Fast att jag vet exakt vad som kommer hända och det kommer gå så känner jag ändå kalla kårar flera gånger. Vissa avsnitt är lite läskigare än andra, om vi säger som så.
Boken är helt underbar. Språket är fantastiskt och vissa avsnitt och miljöbeskrivningar blir som att läsa poesi. För samtidigt som det är lite småläskigt och huset i sig skrämmer, så kan jag genom någon annans ögon ändå se det med Hill House som inte är fult och skrämmande, utan som snarare lockar. Huset har bestämt sig, och den som är offret faller allt djupare in i någon sorts galenskap. Det är lite skrämmande att se hur något som liknar en psykos drabbar en av husgästerna. Och kanske är det det som händer, kanske finns det inga spöken på Hill House...
Shirley Jackson räknas ofta som en av föregångarna av skräcklitteratur. Bland annat Stephen King sticker inte under stol med att han inspirerats av hennes texter, och det är något som syns tydligt. Bara hur han ofta lägger upp sina böcker, med kapitel som har underkapitel - finns här med. Men inte bara rent strukturellt, utan även temamässigt, kan jag se hur Shirley Jackson inspirerat andra författare. 

Eftersom det här var en omläsning för mig så lät jag "The haunting of Hill House" behålla sitt betyg från då, 4/5. Men jag har funderat på om det inte skulle höjas egentligen, för jag tyckte bättre om den den här gången, känns det som. Kanske till nästa omläsning.
 

Plejaderna om "Stål" av Silvia Avallone

Bokcirkelträff i pågående pandemi - ute på en altan, påpälsade till tänderna, med massor av te och absolut inte glass på menyn. Kan avslöja att jag inte är på topp idag, att sitta och frysa gör så med en. Så trots att diskussionerna var heta igår så var det ändå i kallaste laget. Tycker jag.

Boken som avhandlades var "Stål" av Silvia Avallone. En verklighetsnära Italiensk roman.

Bildkälla Goodreads

Francesca och Anna är bästa vänner - för alltid. De växer upp i samma fattiga kvarter i skuggan av stadens stålverk och drömmer om att kunna ta sig bort. Kanske till ön Elba som de kan se från hyreskomplexet de bor i. De är på gränsen mellan barn och vuxna, i sina växande trettonåriga kroppar. En väg bort eller en väg till förbannelse. 

Det här är inte en feel good. Det är en stundtals väldigt jobbig text om ett par flickors uppväxt i ett fattigt Italien präglat av sexism och en underordnad kvinnoroll - kort sagt ett patriarkat. De är måhända inte medvetna om att det är i ett patriarkat de lever, men de ser ju hur männen i deras omgivning behandlar sina kvinnor - med förakt. Enda sättet att ta sig fram är att vara snygg, för då kanske en man tittar på dig, men samtidigt är det absolut ingen fördel att vara snygg för då får du inte vara ifred. 
Det är pappor som slår, män som håller på med kriminella saker, unga män som knarkar för att orka både jobba långa skift på stålverket och festa hela nätterna, och pojkar som inte kan förmedla sina känslor.
Det är kvinnor som tar lugnande mediciner för att orka bli slagna (för utan en man är du ingenting), kvinnor som kanske egentligen vill skilja sig mes som om och om igen förlåter sin make, kvinnor som låter sig utnyttjas för att åtminstone synas för en stund, och flickor som kanske helst vill kyssa andra flickor.
Det blir konflikter i sådana miljöer, och dessa drabbar våra huvudsakliga karaktärer Francesca och Anna ganska hårt. De är tretton år när boken tar sin början, fjorton där den slutar, och under detta år får de gå igenom mycket - både roliga saker men kanske mest väldigt tragiska saker. En väg ut kan vara utbildning, men det ska visa sig att inte heller det alltid är lätt, särskilt inte om ens bästa vän inte går i samma klass. De har sin stabilitet och trygghet hos varandra snarare än hos sina familjer, och när de skiljs åt så går det illa.
Vissa delar av boken är direkt obehagliga att läsa, och det är en stor triggervarning för sexuellt utnyttjande av barn här. Redan första sidan bjuder på en ganska obehaglig scen som gränsar till att vara incestuös. Frågan uppstod hos mer än en av oss om det var en pedofilibok, för vissa scener var väldigt obehagliga. Som ett förhållande mellan en trettonåring och en tjugotreåring... Hon är ett barn!
Boken är dock väldigt välskriven. Vissa avsnitt kunde kännas lite röriga, men oftast gick det snabbt att reda upp vems blick vi såg scenen från. Och när det inte var lika lätt kände vi att det kanske var meningen. 
Det här var en bok jag hade väldigt svårt att sätta betyg på. Den är välskriven, och jag uppskattade den, men jag tyckte inte om den alls vid flera tillfällen. Jag tyckte den var jobbig att läsa, helt enkelt för att ämnet var jobbigt. Å andra sidan så satt den här boken kvar i mig länge, och jag har tänkt på den flera gånger sedan jag läste ut den. Det må vara tragiskt, men det är väldigt bra berättat. Att tycka om något behöver inte alltid vara förknippat med en varm känsla, kom vi fram till. Fast jag vet inte om jag verkligen tyckte om den, eller om det bara är så att jag kan se att det här är bra litteratur.

Betygen hamnade på skalan mellan 2,5 och 4, medelbetyget blev 3,5/5. Jag landade till slut på betyget 3/5.

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 3

Spoilervarning härmed utfärdad.

Det gick visst snabbare än vad jag trodde att se klart på den tredje säsongen av "Girls", även om det är det längsta med 12 avsnitt. Men så går det ganska snabbt och liksom av bara farten att titta på ett avsnitt till när de är under halvtimmen långa. 
Säsong tre tar vid en tid efter att säsong två slutade. 

Adam (Adam Driver), Marnie (Allison Williams), Shoshanna (Zosia Mamet) Ray (Alex Karpovsky)
Jessa (Jemima Kirke), Hannah (Lena Dunham)
Bildkälla Den of geeks

Favoritavsnitt: 3x07 "Beach house" Marnie har bjudit in tjejerna till hus hon lånat av en av sin mammas kompisar. Meningen är att de ska återanknyta till varandra, men när Hannah träffar Elijah och bjuder in honom stääs saker på sin spets.
3x12 "Two plane rides" Adams Broadwaypjäs ska ha sin premiär. Hannah får stora nyheter men vet inte hur hon ska svara på dem. Shoshanna står inför en kris.

Favoritkaraktär: Av de på bilden - Shoshanna (igen).

Favoritpar: Tyckte faktiskt att Hannah och Adam var riktigt gulliga med varandra den här säsongen. Det ändrar sig nog snart...

Bäst i säsongen: Väldigt roligt att se Patti LuPone bjussa på en så bitskt version av sig själv. För jag hoppas att hon inte är fullt sådär nedlåtande i verkligheten. 

Värst i säsongen: Caroline var ju bra jobbig alltså...

Övriga kommentarer: Mindre naket den här säsongen, även om det som alltid förekommer. Tror jag kommer fortsätta varva "Girls" med andra serier, bara för att det är skönt att så att säga rensa paletten mellan varven.

Oktobers tomma förpackningar

Det kommer vara idel favoriter idag bland de fyra förpackningar jag har tömt sedan sist. Saker vi sett förut, och kommer se igen.

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Min hud (och älskade makens) har redan sörplat i sig en flaska av min favoritlotion. Självklart ersatt med en ny likadan. Börjar dock känna mig lite stramig i huden på grund av den tiden på året, så borde kanske komplettera med en som är lite rikare i formulan. Kanske.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad dagkräm. Oparfymerad.
Vet ni vad som är ganska typiskt? Jo, att tro att det finns mer kvar i en tub kräm än vad det verkligen finns, och den tar jätteslut dagen efter att du varit i butiken där favvisen säljs. Kan ha hänt mig med denna här. Alltså använder jag just nu diverse dagkrämer jag fått som prov från hitan och ditan, tills jag kommer iväg och kan köpa på mig den här igen. Längtar.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad ögongel. Oaprfymerad.
Jag var inte lika oförberedd när den här tog slut, men gjorde ändå av med ett varuprov på en annan ögonkräm innan jag öppnade den nya tuben som står på plats i badrummet. 
Betyg 5/5

N.A.E. Naturale Antica Erboristeria. Shampoo bar. Repairing. Dry hair.
Det kan vara så att kärleken till den här schampokakan har avtagit något. Numera upplever jag den nämligen som någorlunda kliig, och det är en känsla jag inte älskar i hårbottnen. Just nu har jag precis samma i duschen, men funderar på att testa något annat. Men jag älskar ju så att den kommer i en pappförpackning, så att jag slipper plast hela jämra tiden.
Betyg 4/5

En enda av dessa förpackningar till pappersåtervinningen. Resten till plasten. Tyvärr.

Soundtrack of my life

 

The Cure - Lullaby

(I spy with my little eye)

(Something beginning with S)

On candy stripe legs the spiderman comes

Softly through the shadow of the evening sun

Stealing past the windows of the blissfully dead

Looking for the victim shivering in bed

Searching out fear in the gathering gloom 

And suddenly! a movement in the corner of the room

And there is nothing I can do

When I realize with fright

That the spiderman is having me for dinner tonight!

Quietly he laughs and shaking his head

Creeps closer now

Closer to the foot of the bed

And softer than shadow

And quicker than flies

His arms are around me and his tounge in my eyes

"Be still be calm be quiet now my precious boy

Don't struggle like that or I will only love you more

For it's much to late to get away or turn on the light

The spiderman is having you for dinner tonight"

And I feel like I'm being eaten

By a thousand million shivering furry holes

And I know that in the morning

I will wake up in the shivering cold

And the spiderman is always hungry...

(Come into my parlour)

(Said the spider to the fly)

(I have a little something here)

"A god in ruins" av Kate Atkinson

För några år sedan läste vi "Life after life" (Liv efter liv) i Plejaderna, och jag tyckte mycket om den. Därför blev jag glad när det visade sig finnas en kompisbok till den, "A god in ruins", som handlar om Ursulas lillebror Teddy.  

Bildkälla Goodreads

Teddy Todd är stridspilot under andra världskriget, med många bombflygningar över Tyskland på sin meritlista. Efter kriget gifter han sig med sin barndomskärlek och lever med henne i Yorkshire. Men det är svårt att släppa taget om upplevelserna från kriget, frågan är om det ens går.

Ärligt talat hade jag svårt för den här boken. Jag upplevde att den var svår att komma in i och jag hade bitvis så tråkigt att jag somnade ifrån boken. Särskilt den första halvan var jobbig, med sin hoppande tidslinje och ett evigt beskrivande om bombflygningar. Det händer liksom ingenting, samtidigt som saker händer. Det var ett långsamt och liksom luddigt tempo i boken.
Precis som i "Life after life" är det ingen rak tidslinje här. Vi går tillbaka flera gånger. Hoppar från barndomen till tiden efter kriget och sedan tillbaka till kriget. Inte ens inom de daterade kapitlen håller sig texten till "sin" tid, utan blickar både bakåt och framåt. Med ett stort och bitvis förvirrande persongalleri gjorde det att jag upplevde läsningen som ganska rörig.
Ungefär halvvägs in i boken lyckades jag dock få ett någorlunda grepp om boken, och jag kände att det här kanske inte var så dumt trots allt. Sedan kom slutet.
Jag hade hört talas om en stor twist i boken, och jag anade vad den kunde vara men hoppades att jag hade fel. Jag hade inte fel. Det lämnade mig med en känsla av meh. Varför läste jag ens den här boken om den nu skulle sluta som den gjorde? 
På plussidan är att det känns väldigt verklighetsförankrat, och det märks att det ligger mycket research bakom boken. Som en ren skildring av livet som stridspilot under brinnande krig så är den säkert utmärkt, men tyvärr stannar ju inte boken där.

Så nej. Det här uppskattade jag inte. Betyget på "A god in riuns" blev 2/5.

Säsongssammanfattning: Gotham, säsong 5

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Gjorde ett avbrott i "Girls" genom att titta på den sista säsongen av "Gotham". Och så var vi av med den. Hela den här sista säsongen har gått ut på att försöka sammanföra Gotham med fastlandet efter att broarna sprängts, något som fastlandet inte är så pigga på eftersom det är så mycket skurkar i Gotham... Väldigt konstigt resonerat, tyckte jag. Hann bli hyfsat trött på ordet "reunification" också. Älskade maken frågade mig efter ett tag varför jag fortsatte titta, och det undrade jag med mellan varven. Antagligen för att jag är envis, och det här var en kort avslutande säsong, med bara 12 avsnitt. Den här säsongen har undertiteln "Legend of the Dark Knight".

Barbara Keane (Erin Richards), Eduardo Dorrance/Bane (Shane West), Edward Nygma/Riddler (Cory Michael Smith), Alfred Pennyworth (Sean Pertwee), Oswald Cobblepot/Penguin (Robin Lord Taylor), Lee Tomkins (Morena Baccarin), James Gordon (Ben McKenzie), Bruce Wayne (David Mazouz), Lucius Fox (Chris Chalk), Jeremiah Valeska/Joker (Cameron Monaghan), Harvey Bullock (Donal Logue), Selina Kyle (Camren Bicondova).
Bildkälla

Favoritavsnitt: 5x07: Ace chemicals. Jeremiah tvingar Bruce att återuppleva mordet på sina föräldrar.
5x11 "They did what?" Gordon samlar ihop sina forna fiender i ett försök att rädda Gotham. Nyssa kidnappar Barbaras nyfödda barn.

Favoritkaraktär: Kör på i invande hjulspår och säger Alfred.

Favoritpar: James och Lee, i brist på andra.

Bäst i säsongen: I stort sett ingenting. Kanske att det är slut nu. 

Värst i säsongen: Detta ständiga överspel. Sedan hade det varit kul att inte känna att det här var en tv-serieversion av "The Dark knight rises". Och kanske inte rippa Tom Hardys version av Bane rätt av? Hela vägen ner till hur han pratar?

Övriga kommentarer: Snipp snapp snut, så var denna saga slut. 

FredagsFilmen revisited: The perks of being a wallflower

I morgon är det World mental health day. Det finns massor av filmer som behandlar mental ohälsa, på mer eller mindre lyckade sätt. En av de filmer som brukar omtalas för hur väl den porträtterar just detta är "The perks of being a wallflower". 
Jag var lite nyfiken på den här filmen i mars 2013, även om jag inte visste ett dugg om den då, mer än att den var baserad på en bok av Stephen Chbosky och att Emma Watson var med i den. Nu har jag sett den, och blivit överraskad av hur mycket jag faktiskt tyckte om den.

Bildkälla SF Anytime

Charlie har spenderat sommaren på en psykiatrisk klinik. Nu ska han börja sitt första år på high school, men är orolig för att bara bli sedd som den där killen som varit på psyket. Han lär känna några äldre elever, Sam och hennes styvbror Patrick, som tar honom under sina vingar.

Filmen har en del allvarliga teman och bör kanske ses med viss försiktighet. Men den är också väldigt fin, och visar på vikten av riktiga vänner. 
Det var ett ganska bra tag sedan jag såg den, men jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den och blev väldigt sugen på att även läsa boken, något jag ännu inte kommit till skott med. Var beredd med näsdukarna, och var även förberedd på en och annan (kanske) oväntad twist som i vissa fall kan vara rätt så obehaglig. Tread carefully.

Nobels litteraturpris 2020

Nästan så jag hade glömt bort det där med Nobelpriset i litteratur i år - också. Helt enkelt för att det inte är lika roligt efter alla Akademiens dumheter de senaste året, men också för att det här året har varit sjusärdeles trist och tråkigt på alla sätt och vis. 

Just precis nu när jag skriver det här är det inte tillkännagivet vem som får det, men jag tror tyvärr inte på  Joyce Carol Oates i år heller. Eller Haruki Murakami. Eller Margaret Atwood. Men nu tar jag reda på hur det blir...

Bildkälla Sydsvenskan

Men en kvinna blev det, och en amerikan. Jag har inte läst något av poeten Louise Glück, för jag läser sällan poesi, men just nu känner jag mig ganska nyfiken på att ta mig en titt på denna författare. Känns ju roligt att jag känner det, för jag har för länge sedan gett upp hoppet om att läsa något av varje Nobelpristagare, helt enkelt för att jag inte är värst intresserad. Men lite poesi kan jag nog lyckas klämma in. Någon gång.

 

"Madicken" & "Madicken och Junibackens Pims" av Astrid Lindgren

Den här veckan har jag spenderat tillsammans med Madicken, som mycket möjligt kan vara min favoritkaraktär av alla Astrid Lindgrens sagofilurer. Det var alltså ett kärt återbesök på Junibacken. Mina exemplar av böckerna hade min ömma moder skrivit i, så jag vet att jag (tydligen) köpte "Madicken" i oktober 1979, och sedan fick jag "Junibackens Pims" i julklapp från mamma och pappa samma jul.

Båda böckerna handlar såklart om Madicken och allt hon tar sig för under två år i en liten svensk stad. Eftersom de nämner att det pågår ett krig så borde handlingen ligga under 1910-tal, vilket gör Madicken och Astrid lika gamla. Så är Madicken också baserad på en av Astrids nära vänner, Anne-Marie Fries, men det avslöjade inte Astrid förrän efter väninnans död 1991.
Madicken bor i huset Junibacken, som ligger precis vid ån, med mamma och pappa, lillasyster Lisabet och pigan Alva. I grannhuset Lugnet bor familjen Nilsson, och Madicken ska gifta sig med Abbe som bor där, eller ingen alls. Abbe är den tonåriga sonen till den alkoholiserade farbror Nilsson och hans prövade hustru tant Nilsson. För att försörja sig säljer tant Nilsson de sockerkringlor som Abbe bakar, medan hans far ligger på sofflocket.
I de här böckerna börjar Madicken skolan, hon får en fiende som så småningom blir en vän, hon har utflykt, leker Moses i vassen, antar utmaningar, blir jagad av tjurar, åker hölass, firar jul och påsk, klättrar högt, får ett till syskon och mycket, mycket mer. Och det är liksom så härligt! Jag bara älskade att spendera de här timmarna med Madicken och Lisabet, och jag gjorde en riktig tidsresa tillbaka till en tid utan det mesta som jag är vad vid idag. Visst kan det kanske vara en idealiserande bild av "förr i ti'n", men samtidigt förekommer här sociala orättvisor, och mycket av det Astrid jobbade för hela sitt liv syns tydligt här. Det här med att ta hand om varandra, oavsett hur mycket pengar en har. Madicken agerar utifrån vad hon förmår, och är mycket givmild där hon kan. Hon har ett gott hjärta, helt enkelt.

Mitt betyg på båda böckerna blev 4/5. Om vi ska räkna in nostalgifaktorn så blir betyget ännu högre - så klart.

"1Q84: Första boken" av Haruki Murakami

Jag har upptäckt så fina pocketutgåvor av Haruki Murakamis böcker. Dessa har jag bestämt mig för att införliva i min bokhylla, och samlandet har redan börjat. Först ut blev "Kafka på stranden" och när jag lade upp den på Instagram fick jag uppmaningen att läsa "1Q84-trilogin", så den hamnade i kundkorgen nästa gång jag beställde böcker, och nu har arbetet med att läsa dem inletts - så klart med den första boken först.

Bildkälla Goodreads

Aomame sitter fast i en bilkö på en motorväg i Tokyo på väg mot ett viktigt möte. Taxichauffören uppmanar henne att ta en nödtrappa ner från motorvägen och att sedan ta sig vidare med tunnelbana. Men under klättringen ner händer något, världen skiftar och Aomame upptäcker att hon inte längre är i sitt vanliga 1984, utan snarare i en parallell verklighet, som hon kallar 1Q84.
Tengo arbetar som lärare i matematik, men gör också skribentuppdrag för en litterär tidskrift samtidigt som han skriver på sina egna romaner. Hans vanliga inrutade liv blir omskakat när han får i uppdrag att skriva om ett manus som en tonårsflicka har skrivit. Arbetet med hennes text upptar snart alltmer av Tengos liv.

Boken berättas i två olika perspektiv, dels Aomames och dels Tengos. De lever sina olika liv och gör olika saker och upptäcker olika saker, men de har gemensamma beröringspunkter och det känns som att de är på väg mot ett möte.
Jag hade fått för mig att "1Q84" skulle vara en svår bok, men den var inte alls svår vare sig att komma in i eller att fortsätta läsa, snarare skulle jag säga att det gick lite oväntat snabbt att läsa den. Det är inte svårt att hålla isär de olika perspektiven eftersom de berättas i vartannat kapitel. Karaktärerna känns grå hela bunten, alla har de konstiga saker för sig och den magiska realismen är tydlig genom texten. Jag kan känna efter ett tag att det är väldigt mycket tuttar och sex, nästan som en sorts fixering. Jag har tänkt på det förut när jag läst Murakami, det är sådär så jag funderar på om det är han som är lite... hmmm... överentusiastisk, eller om det är en kulturell skillnad, eller om det är översättningen som gör det. Hur som, så får det mig ibland att känna mig bortkopplad från texten. Jag behöver pausa ögonen från alla bröst i tajta tröjor och allt knullande, helt enkelt.
Ändå är det något som hela tiden driver på och får mig att läsa vidare, för det är ju inte dåligt direkt - bara inte till 100% i min smak hela vägen (men när är det det å andra sidan?). Jag känner dock att det här är en berättelse i tre olika böcker, för slutet på den här första boken känns inte alls avslutad, bara som en början. Och jag blir inte klok på vart vi är på väg, min nyfikenhet är väckt, och jag gissar att bok två snart är i min hand den också. 

Mitt betyg på den första "1Q84" blev 4/5.

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 2

Sedvanlig spoilervarning när det kommer till tv.

Var det i juni jag såg säsong 1? Ooops. Kom visst av mig lite. För jag började titta på säsong två redan då, men så gjorde jag tydligen andra saker och "Girls" hamnade i skymundan. Men nu har jag i varje fall tittat klart på andra säsongen, som tar vid straxt efter att den första slutade.

Marnie (Allison Williams), Jessa (Jemima Kirke), Hannah (Lena Dunham), Shoshanna (Zosia Mamet).
Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 2x03 "Bad friend" Marnie blir hembjuden till Booth Jonathan för att titta på hans konst. Hannah och Elijah provar kokain för första gången, för att Hannah ska få en upplevelse att skriva om. 
2x04 "It's a shame about Ray" Hannah har en middagsbjudning för sina vänner som går lite fel. Jessa möter för första gången Thomas-Johns föräldrar, och deras äktenskap sätts på prov.

Favoritkaraktär: Jag tycker att alla i den här serien är ungefär lika svåra att tycka om. Möjligen att Shoshanna är minst irriterande. Tror jag tycker sämst om Marnie.

Favoritpar: Fanns det något annat än Shoshanna och Ray?

Bäst i säsongen: Att det är så kort avsnitt gör att allt berättas på ett snabbt och tätt sätt som jag uppskattar. Det är inga långt utdragna story arcs, utan det går ganska rakt på sak och bara berättar.

Värst i säsongen: Tröttnade efter ett tag på allt naket. Och så tycker ju jag att knark är dåliga saker, så att det testas olika substanser hit och dit är ingenting som tilltalar mig direkt, även om det blir roliga avsnitt av det.

Övriga kommentarer: Jag har inte börjar titta på säsong tre än, och sitter just nu och funderar på om jag ska klämma in något annat emellan. Får se.

Septembers gedigna bokhög

Jag slog två läsrekord i september. Dels flest antal utlästa böcker på en månad, där augusti bara fick regera i en månad - i september läste jag 11 böcker. Samtidigt som jag läste ut den där elfte boken slog jag också mitt rekord i antal utlästa böcker på ett år. Förra rekordet låg på 72 böcker, och jag har nu läst ut 73. Det är så att jag börjar tro att jag kanske ska kunna hinna med 100 böcker under 2020 när allt kommer omkring.
Stor bokhög den här gången alltså, så det är väl bäst att vi sätter igång. Uppifrån och ner - precis som vanligt.

"Vid korsvägen" av Kevin Crossley-Holland är andra boken i trilogin om Arthur. En serie som blandar saga och historia på ett fiffigt sätt. Betyget blev 3/5.

"Bara lite till" av Simona Ahrnstedt är precis som förväntat en mysig feelgood med sexiga inslag. Däremot tröttnade jag lite på Stellas Mary Poppins-egenskaper, och den blev inte den nya favorit jag först hoppades på. Betyget blev även här 3/5.

"Mansfield Park" av Jane Austen har jag mixade känslor för. Första halvan var ganska tråkig, men det blev åka av i den andra halvan. Jag hade dessutom svårt för kärleksintresset här. Men Austen har ändå sin charm, så betyget blev 3,5/5.

"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren var en del av mitt nostalgitrippsläsande i september. Äventyr och spänning i ett spännande sagoland, jo jag tackar jag. Betyg 4/5.

"Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg är en av mina favoritböcker någonsin. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den, men varje gång jag gör det blir jag nykär i det poetiska språket och jag hittar alltid något nytt att fundera på. Den blev så klart septembers favoritbok, och fick högsta betyg, 5/5.

"Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie är boken om kärleksparet Ifemelu och Obinze, som omständigheter driver isär. Jag uppskattade mest Ifemelus upplevelser i USA, och hennes iakttagelser av rasfrågan, känns ju dagsaktuell minst sagt. Betyget blev 4/5.

"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren kan mycket möjligt vara min favorit av Astrid Lindgrens böcker. Brödrakärleken, Körsbärsdalen, Törnrosdalen, Tengil, Katla - spänningen och äventyret i Nagijala. Fick 4/5 i betyg av mig, för den här gången tyckte jag slutet var lite obehagligt.

"All världens myter i text och bild" av Neil Philip var min månadsbok i september, men så lättläst att det var ganska mycket månad kvar i slutet av boken. Tyckte det var ett bra urval av berättelse, men lite rörig ordning på berättelserna, och ibland störde de många illustrationerna läsflödet. 3/5.

"Där kräftorna sjunger" av Delia Owens är ännu en i raden av superhypade böcker där jag inte förstår hypen. Vackert språk, men jag gillade inte storyn så värst. Betyget blev 2,5/5.

"Gods of jade and shadow" av Silvia Moreno-Garcia tar sitt avstamp i mayansk mytologi. Om Cassiopea som råkar släppa fri en fångad dödsgud, och nu måste hjälpa honom återta sin tron. Tyckte om den såpass mycket att den fick 4/5 i betyg.

"Riddarkungen" av Kevin Crossley-Holland är den avslutande boken i Arthur-trilogin. Jag både startade och avslutade september tillsammans med Arthur, med andra ord. Mitt betyg blev 3/5 och det är även det samlade betyget på hela trilogin.

"Riddarkungen" av Kevin Crossley-Holland

Ännu en serie lagd till handlingarna. Den här gången trilogin om Arthur, medeltidskillen som är med om stora äventyr, och hans namne Arthur från legenderna.

Bildkälla Goodreads

Året har hunnit bli 1203. Arthur befinner sig utanför Venedig där korsriddarna väntar på att skepp ska byggas så att de kan ge sig av på sitt korståg mot Jerusalem.
Samtidigt längtar han hem, särskilt till fästmön Winnie, där förlovningen ännu inte är i säker hamn. 
I den magiska stenen har kung Arthur svårt att hålla ihop sitt hov, och inbördes strider bland riddarna blir allt vanligare. Slutet närmar sig.

Som vanligt är det kanske mest intressant att få de historiska aspekterna av den här tiden. Korståget Arthur är med på utfördes på riktigt på det sätt som beskrivs här, och stridens fasor beskrivs väldigt bra. Det var så att jag blev lite ledsen emellanåt.
Jag gillar även att följa med riddarna och deras äventyr i stenen. Av betydelse den här gången var att finna Graalen och den sista striden, med kung Arthurs död.
Annars var det inge överraskningar. Samma höga tempo i boken, med väldigt korta kapitel, så boken gick fort att läsa. Som jag sagt förut så är inte jag den tänkta målgruppen åldersmässigt, men även om jag ibland kan känna av att boken riktar sig till åldern 10-13 ungefär, så finns det saker även jag uppskattar. Jag upplevde också att boken blev mindre rörig än sina föregångare, det var lättare att hålla isär vilken Arthur det handlade om. 

Mitt betyg på "Riddarkungen" blev 3/5, och det blir även det samlade betyget för hela trilogin.