"The autobiography of Jack the Ripper" av James Carnac

Innehavaren av ett museum för leksaker och memorabilia från radio och tv, tillfrågades om han ville köpa kvarlåtenskapen från Sydney George Hulme Beaman, skaparen av Larry the lamb och hans vänner - något som säger mig som svensk absolut ingenting. Bland dessa papper hittades ett manuskript skrivet av en James Carnac, och vid läsning framkommer det att detta skulle vara skrivet av Jack the Ripper himself. Som en bekännelse/memoar eller bara allmänt för att häckla poliskåren som aldrig fått fast honom. Manuset dateras till skiftet mellan 1920- 1930-talet, och så här långt stämmer det.
Manuset hittades på det sätt som beskrivs, som författare står James Carnac och det framstår som en memoar från en av världens mest mytomspunna seriemördare. Huruvida det är sant är upp till dig som läsare.

Bildkälla Goodreads

James Carnac växer upp i London. Hans pappa är läkare, men eftersom han har problem med rikligt intagande av alkoholhaltiga drycker, är inte hans yrke någon blomstrande affärsverksamhet. James Carnac blr föräldralös vid snart fyllda arton år, och flyttar in hos sin ingifta morbror. När James drabbas av mordlust väljer han att lämna morbroderns hem. Han lyckas hålla band på sin blodslust ända till 1888, då han beger sig till Whitechapel och under loppet av några månader begår en rad mord. 

För att vara en roman är den här boken helt okej. Jag tror alltså inte för fem öre att det verkligen är Jack the Ripper som skrivit den här boken. Jag var skeptisk redan från start, men sättet den är skriven på ökade mina misstankar om att det här var fiktion förklädd till sanning. Den stora frågan är vem som egentligen skrev den. Någon James Carnac har nämligen inte gått att finna, så gissningsvis är namnet en pseudonym. Frågan är för vem. Jag gissar på Sydney George Hulme Beaman eller någon kompis till honom. Varför skulle manuskriptet annars finnas bland hans papper?
Redan i förordet säger Carnac att memoarer ofta är så tråkiga eftersom det så sällan händer något spännande i en människas liv. När det skrivs så misstänker jag att det här är ett sätt att försöka göra sin egen text intressant. Stilen är också den från en roman. Det är ganska många dialoger för att utspela sig 40 eller fler år tidigare, men det förklarar han med att han stundtals minns det som hände som om det hänt alldeles nyss. Jo tjena. Till och med hans offer minns han vad de gjorde och sade precis innan han mördade dem - ofta på bred cockneydialekt. Också jo tjena.
Han beskriver mycket som någon som inte alls har förstahandsinformation. Att inga detaljer kring själva gärningen finns med, förklaras av att Carnacs testamentsexekutor skulle ha tagit bort viss text som ansågs alltför stötande. Varför är det då inga luckor i berättelsen, inga konstiga gap i tidslinjen eller saknade sidor?

Nope. Ingenting kan få mig att tro att det här är en sann redovisning av Jack the Rippers liv (komplett med ett motiv av att vara "född med blodslust" då han härstammar från en lång rad av franska bödlar!).
Som roman har den dock sina poänger. Deckargenren är egentligen ganska ny, men hade under den period som det här manuset skrevs, en stark period där många berömda författare kom fram, bland annat Agatha Christie. Vanligt förekommande var i dessa romaner en gärningsman som drevs av svartsjuka, makt- eller pengabegär, eller som bara helt enkelt var spritt språngande galen. Carnacs gärningsman råkar bara tycka att det vore kul att skära halsen av någon. Att skriva en roman utifrån gärningsmannens perspektiv och gå in i hens tankesätt, var också väldigt ovanligt på den tiden, så på så sätt kan den ses som något banbrytande. Så där så att det kanske var synd att den blev bortglömd i en låda på någons vind i 60 år. 

Jag tror alltså inte att det var Jack the Ripper som skrev det här. Jag kan så klart ha fel. Men som kriminalroman skriven när den skrevs så är den ändå intressant. Kanske mest för den som är extra intresserad av deckare och/eller Jack the Ripper-litteratur (ripperature). En varning för grafiska bilder i boken. Så pass att jag är glad att det inte fanns färgfilm i kamerorna 1888. Särskilt bilden på Mary Jane Kelly var svår att se.

Mitt betyg på "The autobiography of Jack the Ripper" blev 3/5.