Haruki Murakami är så klart mest känd för sina romaner, men han skriver andra typer av böcker också. I "Underground" undersöker han vad som hände när den religiösa sekten Aum spred saringas i Tokyos tunnelbana 1995.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Måndagen den 20 mars 1995 var en klämdag i Japan, men många var ändå på väg till sina arbeten. Många av dessa valde att åka med Tokyos tunnelbana, något som skulle komma att påverka deras liv för lång tid framöver.
På fem olika tåg, i fem olika vagnar, vid ungefär samma tidpunkt, punkterade fem medlemmar ur den religiösa sekten Aum sina medhavda plastpåsar med sarin med spetsiga paraplyer. Sedan gick de av tågen, och gasen spred sig i tunnelbanevagnarna med förödelse som följd.
"Underground" består av flera olika delar, och gavs från början inte ut som den helhet jag har läst här. Den baseras på intervjuer, och Murakami kommer mest fram själv i de olika delarnas för- och efterord.
Den första delen, som heter just "Underground", består av intervjuer med människor som på ett eller annat sätt påverkades av attacken. De kanske skadades själva, arbetade på tunnelbanan, var läkare eller räddningspersonal som tog hand om de skadade, eller en anhörig till någon som skadats svårt eller avlidit. Intervjuerna Som skedde ungefär 18 månader efter attacken) är indelade efter vilket tåg det handlar om, och varje sådan del inleds med en kortare beskrivning av vad som hände och den som begick dådet, baserat på deras vittnesmål under rättegångarna.
den här första delen är hyfsat tragisk läsning, då många skadats svårt. Ändå beskriver de ganska sakligt vad de drabbats av. Det är samstämmiga vittnesmål, både gällande skeenden och symptom och den maktlöshet många av dem känt. Allt från svårighet att få information, till bristen på hjälp både i den akuta fasen men även efteråt. Jag slås av en känsla av kulturkrock. Arbetsmoralen är så hög bland många av de som intervjuats, att de ändå kämpar för att sig till sina arbeten trots att flera av dem blivit ganska allvarligt skadade. I några fall kan vi nästan ana att deras skador förvärrades av att de dröjde med att söka vård, då gasen suttit kvar i deras kläder.
Boken rör också vid hanteringen av fallet efteråt. Den bristande beredskapen när själva attacken inträffat är en sak, men också hur de skadade behandlats efteråt. I vissa fall har förståelsen från omgivningen i allmänhet och arbetsgivaren i synnerhet, varit så dålig att många känt sig tvungna att sluta på sina jobb. Det är som att sådant som PTSD inte existerar, och detta berörs också vid olika samtal med psylologer, som även de fått plats i boken.
I bokens andra del, "The place that was promised", är det medlemmar i Aum som intervjuats. Ganska tätt inpå attentaten även här, men efter intervjuerna i "Underground". Det är inga av de högre medlemmarna som intervjuats, eller några gärningsmän till dådet, utan de vanliga medlemmarna som inte visste vad som pågick, även om de ofta befann sig i samma kretsar som de som utförde dådet. Det är ett sätt att försöka förstå varför en person söker sig till den här typen av gemenskap, och vad som kan få dem att så blint lyda en ledare. Vi får inga svar på varför attentaten skedde.
Vissa vittnesmål slår hårdare än andra - från båda sidorna av myntet. Som den kvinnliga sektmedlemmen som blev utsatt för elchocker straxt efter att hon avvisat ledarens sexuella inviter. Eller den unga gravida kvinnan vars man var ett av de 12 dödsoffren.
Mitt betyg på "Underground" blev 3,5/5.
