Jag hann läsa en kort liten klassiker i helgen. "Doktor Jekyll och mr Hyde" (för vem orkar säga hela den långa titeln?) är på dryga 100 sidor i mitt exemplar, dessutom med en massa illustrationer, så det gick rasande fort att läsa den.
Det här är en sådan där klassiker som letat sig in i språkbruk och kulturella referenser genom åren, så även om jag inte hade läst den förrän nu så visste jag helt och hållet vad den handlade om.
 |
| Bildkälla Adlibris |
Advokaten Utterson blir förskräckt när hans gode vän doktor Jekyll skriver ett nytt testamente där han utnämner en viss Hyde till sin arvtagare. Denne Hyde följs av ett rykte och Utterson beslutar sig för att gå till botten med mysteriet som omsluter honom, och finna ut vilken hållhake mr Hyde har på doktor Jekyll. Vad han finner är värre än vad han anat.
Att den här boken kom ut förr i ti'n känns verkligen. Det verkar ha funnits någon sorts förkärlek då att skriva böcker om onda ting sett från en iakttagares synvinkel. Sanningen kommer fram genom brev, dagboksanteckningar eller skriftliga bekännelser först när föremålet för ondskan är borta. Så är även fallet här, och det är inte ett berättargrepp jag älskar direkt. Utterson berättar och undersöker, men han bevittnar ingenting, och de som egentligen är de enda som vet något är båda döda när hela sanningen uppdagas. Att jag redan sitter med facit i handen då jag vet exakt vad som ska hända gör ju även det att själva spänningsmomentet försvinner.
Slösade jag då bort min tid med att läsa den här boken? Nej. För det är (nästan) alltid berikande att läsa klassiker, och även om jag redan visste om den stora twisten och vad som händer i boken i stort, så kände jag inte till detaljerna.
Boken är dessutom en allegori på kampen mellan gott och ont, och visar även på farorna med droger och alkohol.
Det blir ju ingen toppnotering, men jag gav ändå betyget 3/5 till "Det sällsamma fallet med doktor Jekyll och mr Hyde".
